Senaste Kommentarer

Top Commenters

Metoo och populärkulturen.

Inlägg av Embla Sue Panova den 19 oktober 2017 i

Onyanserat

Medan våra flöden fylls av hashtagen #metoo har vi inte bara börjat inse att nästan varenda kvinna har blivit utsatt för något slags övergrepp – vi inser så smått att det finns en gärningsman bakom varje hashtag också. Önsketänkandet ”inte alla män” är alltså en snuttefilt det inte går att hålla i längre. Och i samband med det har den andra sidan vaknat. De som gjorde’t. Här får de den förståelse de förtjänar – och ett råd för hur de ska hantera situationen.

Det är inte konstigt att det har skett och sker så många övergrepp. Ja, inte för att männen har det i generna, om ni nu trodde att jag skulle skriva det. Och inte är det för att kvinnor blir fulla, har för korta kjolar och går fel väg hem. Nej, anledningen är enklare än så: män har alltid haft ett frikort. Om man tänker på saken blir de nästan uppmuntrade till aktiviteter som förtjänar en #metoo. Från förskolan då boys tydligen ”will be boys”, upp genom tonåren då det är kredd att ligga runt och erövra och hela vägen upp i gubbåldern då man kan ursäkta sig med allt möjligt – ja till och med att förklä sig till feminist!

Vilka är det då som ger pojkar, killar och män dessa frikort? Jomen, vi alla. Skolpersonalen som inte sätter stopp och diskuterar det de ser. Nog för att föräldrar ska uppfostra men det som sker i skolan måste ju de som rör sig i miljön vittna om och ta vidare. Vi tjejer, som lär oss att ursäkta männen med hjälp av dåligt självförtroende och folk som med konstig logik påstår att offren själva har skuld i det som händer (ja, jag pratar om dig Elisabeth Höglund!). Men också “ingen särskild”, i form av populärkulturen.

Hur många gånger har vi inte sett scener med män som trycker upp kvinnor mot väggen utan att de är med på det? Som en romantisk grej, liksom. Varenda parbråk på film slutar ju i sex. Inte sällan kämpar tjejen emot lite först, men sen blir hon förstås knäsvag och ger sig hän. Vad sänder det för signaler, egentligen? För uppenbart är ju att vi påverkas av saker vi ser. Kolla in den här reklamen för Calvin Klein till exempel. Varifrån tror ni att han fick idén?

PS: Sjukast av allt är att hon säger: ”I was so angry” – fnissar – och sen drar slut-linen: ”Calvin Klein, or nothing at all.” Alltså, WHAT?!

Inte ens barn- och familjeunderhållningen är fri från skit. I Svensson, Svensson skojar Allan om att ”ifall han hade lyssnat alla gånger mamman sagt ”nej” skulle barnen inte ha funnits”. Våldtäkt alltså. På bästa sändningstid. Kul, ändå! Det var en väldig debatt om Bert häromveckan och jag skrev ett inlägg. Det är ju alltid svårt när man tycker en massa, även om man har fakta i hur saker brukar gå är det ju mycket känslor som styr så jag var ändå lite osäker – hade jag varit överdriven? Efteråt berättade en kompis att efter det där avsnittet då Bert hade uppmanat alla kompisar att tafsa på tjejerna hade hon blåmärken på kroppen när hon kom hem från skolan, eftersom killarna i klassen gjort samma sak. Vem bär ansvaret för det? Och för var det tar vägen?

Självklart är inte bara populärkulturen boven i dramat. Och enstaka tittningar skadar oss såklart inte. Men någonstans när vi lägger ihop allting normaliseras övergrepp och på film blir det som tydligast och nästan något som förväntas av män – och förväntas accepteras av kvinnor. Den här lättuggade underhållningen som vi får i oss till tv-middagen med sitcomsen som så ofta skojar om övergrepp, komedier som i bästa American pie/Porkys-anda skojar om att män ska få ett ligg till varje pris, actionfilmerna som visar våldtäktskultur helt i förbifarten, fan till och med den påstådda gentlemannaagenten James Bond gör sig skyldig till flertalet hashtags per film … När vi nu ser hur det går – var ska arbetet börja med att få bort det?

Ja, uppenbart är det ju att vi är i ett flow nu, så låt oss göra något av det. Låt oss se till att Harvey Weinsteins svineri som blåste nytt liv i #metoo för något bestående gott med sig. Vad som kommer genom våra tv-apparater kan ju vara svårt att styra, men öppna ögonen för vad som faktiskt serveras som normal underhållning. Skriv och klaga om du tycker att det ska till – men framför allt ingrip irl. Prata med era barn om samtycke eftersom Bert inte gör jobbet, prata med era snubbekompisar när de skämtar sexistiskt, ingrip om du ser någon som beter sig olämpligt mot en kvinna och glöm för all del inte att rannsaka dig själv i ditt eget beteende. Och har du gjort ett övertramp – kanske i tron att det var en härlig grej att göra som i filmens värld – ta och fråga ditt offer om hon vill ha en uppdatering om saken eller hellre ser att du går till polisen.

Taggar:

Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg