Senaste Kommentarer

Top Commenters

Modernistisk arkitektur på film

Inlägg av Emil Viksell den 28 december 2013 i

Onyanserat

Gomorra 3

Scampìas Vele-hus.

Scampìa. Så heter förorten till Neapel där stora delar av Gomorra (2008) utspelar sig. Som strandade lyxkryssare ligger ortens segelhus och försmäktar i den stekande syditalienska solen. En påminnelse om arkitekturens misslyckande.

Eller är det verkligen den modernistiska arkitekturen som är att beskylla? För en beundrare av Le Corbusier och Walter Gropius, som undertecknad, ligger det ju nära till hands att dra andra slutsatser. Och ja, socioekonomiska faktorer är mer avgörande för huruvida man hamnar i fattigdom än specifikt arkitektur. Vad som betraktas som ful och ”marginaliserande” arkitektur är ju inte heller något som finns inbyggt i själva formen eller byggnadsmaterialet. Det är socialt konstruerat, och därmed också föränderligt. De där skokartongerna på Ålstensgatan, i Bromma, är ju inte poppis till följd av dess rymlighet eller andra materiella kvaliteter. Utan just för dess positionering som statusmarkör i det kollektiva medvetandet. Rika bor där rika bestämmer att det är bra att bo. Och fattiga bor på de platser de rika har valt bort.

Gomorra 8

Livet och döden i Scampìa.

Däremot påverkar arkitekturen det vardagliga livet och den praktiska tillvaron. Det arkitektoniska rummet sätter gränser och påverkar, ibland till och med definierar, rörelser.

Gomorra tecknar en fasansfull bild av en värld där maffians tentakler letat sig in i all ekonomisk och social verksamhet. Mer eller mindre tagit statens plats som yttersta upprätthållare av samhälleligt liv. Scampìas så kallade Vele-hus, med sina intrikata miljöer, fungerar utmärkt som försäljningsplats för droger. Husens labyrintiska konstruktioner erbjuder också gömmor när polisen kommer. En arkitektur perfekt anpassad för Camorrans syften. Här underlättas droghandeln, och polisens arbete försvåras, genom byggnadernas fysiska utformning. Samtidigt hade ju droghandeln förekommit även utan Vele-husen.

En annan film som påtagligt aktualiserar arkitektur – för i stort sett alla filmer både behandlar och inverkas av arkitektur, medvetet eller omedvetet – är den brasilianska Brazilian Western (2013) som utspelar sig i Brasiliens huvudstad Brasília under åttiotalet. Brasília är ett drömresmål för mig, och jag har ännu inte kommit dit. Det har varit lite svårt att sälja in stadens modernistiska arkitektur som anledning till besök, vänner och kärlekar har skakat oförstående på huvudena. Ett omnipotent arkitektoniskt projekt har liksom inte riktigt samma dragningskraft som exempelvis Rio de Janeiro, med sin samba, karneval och stränder.

Brazilian Western 4

Brazilian Western (2013)

Brasília uppfördes från grunden mellan åren 1957 och 1960, på den torra savannen, mitt ute i ingenstans. Formad som ett flygplan och indelad i sektorer utefter funktion. Ska du ha kul tar du dig således till nöjessektorn, och har du gjort dig illa tar du dig till sjukhussektorn. Tanken med Vele-husen i Scampìa var att alla behov skulle tillgodoses i byggnaden, allt man behövde skulle finnas i huset. Här är det samma idé, fast i något större skala. Arkitektur som kronan i den sociala ingenjörskonsten. Arkitektur som planerar och dirigerar mänskligt liv. I fallet Brasília fanns också uttryckligen en tanke om att bygga bort klasskillnader och korruption.

Brasilia

Brasília

Brasílias byggnadsverk, där Oscar Niemeyer står som arkitekt till många, är fascinerande att betrakta, samtidigt som de gör en lite illamående. På sätt är vissa strömningar i den modernistiska arkitekturen som bra men vulgärt över-gränsen-sex. Det verkar som en jävligt bra idé från början, och under tiden, men efteråt känner man sig bara tom och lumpen. Brazilian Western skildrar João de Santo Cristo (Fabrício Boliveira) som flyttar till Brasília från vischan (Salvador, Bahia) i sökandet efter ett bättre liv. Han förälskar sig där i arkitektstudenten Maria Lúcia (Isis Valverde). En godkänd film, även om den inte på något sätt excellerar i något av de sedvanliga kriterierna. Publiken levereras dock en Brasília-skildring som heter duga. Och i mötet mellan João och Maria spelar arkitekturen en huvudroll. João klättrar upp på ett lägenhetskomplex och in genom Marias fönster när han flyr från polisen. Filmen ger också en bra beskrivning av klasskillnader och rasism. Den Brasilianska filmbranschen gör, som den amerikanska, upp med det rasistiska arvet – jag tänker då främst på 2013-års 12 Years a Slave och Last Stop Fruitvale Station.

Catedral - BrasÌlia Cathedral - Brasilia Catedral - Brasilia

Brasílias katedral, av Oscar Niemeyer.

Vad visar då arkitekturen i Brasília och Scampìa? Ja, att sociala lyft inte enbart kan ske med ”genomtänkt” arkitektur. Och att mänskligt liv växer organiskt och oplanerat, inte mekaniskt och strömlinjeformat – tänk bara på genvägarna som skapas i bostadsområden i form av exempelvis stigar över gräsplättar. Mänskligt liv går inte riktigt att kontrollera, trots att det rör sig i vissa repetitiva mönster. Man förändrar knappast människor, eller framför allt sociala förhållanden, genom att ändra ytan. Lika lite som din olycka förvandlas till lycka bara du köper en femmiljoners-lägenhet i Stockholms innerstad.

Brasilia 3

Brasília, med Niemeyers katedral till höger i bild.

Utmärkande för Brasília är också att det är konstruerat för den bilburne medborgarens behov. Staden saknar helt trottoarer. Också Norrmalmsregleringen – den omfattande moderniseringen av nedre Norrmalm under 50-, 60 och 70-talet i Stockholms City – genomfördes, bland annat, med bilen i åtanke. Därför kan man ibland finna sig på en plats av urban ödemark, platser som tidigare varit livfulla, som nu bara är tomma då de, så att säga, ”blivit över” vid byggandet av broar och vägar. I Staffan Jarls Dom kallar oss mods (1968) kan man dels se Norrmalmsregleringen i full gång, men också delar av de gamla förslummade Klarakvarteren som försvann när regleringen var fullt genomförd.

Sergels Torg 2

Bygget av Sergels torg. En av platserna där Kenta och Stoffe sedan hänger.

Nu finns det stora skillnader mellan förorten Scampìa och staden Brasília. Det förstnämnda är ett område infekterat av fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet och våld.  Det sistnämnda är Brasiliens rikaste, och samtidigt världens mest segregerade, stad. Drag som säkert också återfinns i Neapel, och definitivt finns i Stockholm. Ett blomstrande centrum med en marginaliserat periferi.

Både livet i Scampìas Vele-hus och i Brasílias bostadskomplex levs i den modernistiska arkitekturens praktverk. Först basen sedan arkitekturen, för att travestera en välkänd filosof.

Brazilian Western-trailer:

Trailer till Gomorra, med mustig amerikansk voice-over:

Dom kallar oss mods finns i sin helhet på Youtube:

 

 

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg