Senaste Kommentarer

Top Commenters

Nightmare Before Christmas – en analys.

Inlägg av Embla Sue Panova den 31 oktober 2018 i

Onyanserat

Ok nu kommer några av er att känna er gamla, men i år är det hisnande 25 år sedan Tim Burtons kultrulle Nightmare Before Christmas hade premiär! Filmen som gått varm hemma hos mig mellan 1 oktober och 31 dec sedan dess – och sedan jag fick barn ungefär lika många gånger dagligen som den sammanlagt visades per år. En favorit helt enkelt. Men hur håller den idag?

Ja, till att börja med ser jag numera med klara ögon att den verkligt onda figuren inte alls är Oogie Boogie, som jag trodde när jag var yngre, utan Dr Finkelstein. Det är den hemska lilla mannen i rullstol som håller Sally fången och försöker tvinga henne att älska honom. ”Han har ju trots allt gjort henne”. Men Sally vill inte, hon är en fri själ – och framför allt är hon ju kär i Jack! Det struntar såklart Finkelstein i och låser istället in henne.

Låt oss fortsätta prata lite om Sally. Hon är ju både en bifigur samtidigt som hon spelar en helt avgörande roll för handlingen. Hon är kanske en slags introvert feministikon, om man så vill. Hon följer alltid sitt hjärta och hittar ständigt nya sätt att ta sig ifrån Dr Finkelstein. Att hon sedan hela tiden återkommer till honom är ju tragiskt förstås, men sådär är det ju med offerproblematiken – det är ingenting som kan ifrågasättas. Vi vet ju ingenting om hennes möjligheter att mentalt, eller ekonomiskt och praktiskt, klara sig själv i Halloween Town.

Samtidigt som Sally är en självständig kvinna i fångenskap axlar hon förnuftet, något som så ofta hamnar på oss kvinnor. Källa: samtliga galor på tv där random man (oftast David Hellenius) är den lite knasiga medan kvinnan bredvid återupprättar handlingen och följer programmet. Jack Skellington, är drömmaren som inte låter något komma i hans väg. Han är ju charmig och älskvärd, men beter sig ju lite i ärlighetens som en man vars värld aldrig har begränsats. Det låter ju fint såklart, men i kontrast till förnuftiga Sally känns han som urtypen av pojkman som går på krogen efter 40 med samma inställning som han hade då han började festa.

Jacks resa är ju dock den mest intressanta eftersom han går från denna obekymrade skelettman till någon vars hela värld krossas – men som ändå reser sig på slutet. Med åren har jag börjat tycka att scenen då han hamnar i armarna på statyn efter att ha blivit nedskjuten från tomtesläden är en av filmens starkaste. Där ligger han och sjunger om att han inte kan förstå hur han inte kunde inse att det skulle gå åt helvete, men sedan vänder sin egen ånger till styrkan i att åtminstone ha försökt. Och om det är något vi alla borde ha mer av i våra liv så är det väl modet att försöka göra något positivt.

Samtidigt som Nightmare Before Christmas vänder på allt och låter monster bli mänskliga och äga längtan och kärlek är det ju en berättelse vi har sett många gånger i andra skepnader. Men styrkan ligger just i de vända perspektiven. Medan folket i Halloween town har många uttryck och personligheter ser Tomten ganska livlös och trist ut. För han är inte viktig. Särskilt tycker jag att Sallys karaktär har många lager och är både stärkande (och lite komplicerad). Vi har sett den här filmen sedan vårt barn var litet vilket har gjort att i hennes värld finns inga monster, eller åtminstone så är de kännande varelser som ska bemötas med samma respekt som alla andra. Det är en viktig lärdom tycker jag, eftersom jag vet att de verkliga monstren inte är så lätta att upptäcka – de ser ju ut som dig och mig.

Happy Halloween!

Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg