Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

Nyttohetsen i tv får mig att vilja leva på transfetter

Inlägg av Embla Sue Panova den 24 februari 2016 i

Onyanserat

mat3

I förrgår sände SVT Sockerfilmen, en dokumentär där filmaren Damon Gameau äter vanlig mat i två månder och under tiden chockas av sockret som döljer sig i hans nya kost. ”All överdrift är av ondo” brukar det heta och det är väl sällan så sant som när det kommer till kosthållning. Ändå får man lätt känslan av att det bara finnas två läger: de som skiter i det och de som bryr sig så det hela ger en sektkänsla.

För mig finns det få saker som är så provocerande som nyttohets. Som när någon i TV4’s Nyhetsmorgon  bakar något och programledaren bara måste kommentera att det är onyttigt eller åtminstone fråga om det går att göra lite nyttigare. Sitter man där i soffan och tycker att den där saften verkade god eller känner sig sugen på att baka semlor försvinner all den lusten när stora pekpinnen kom fram. Inget ska få ätas och njutas utan att man åtminstone vet om att man gör fel. Och gud nåde dig om du inte gjort dig förtjänt av det onyttiga innan du smäller i dig det, men som tur är kommer någon random PT efter pausen och visar hur man blir av med gäddhänget. Sen blir allting bra igen.

mat4

”Men, det var väldigt mycket socker i saften, kan man göra den nyttigare.” ”Ja, du kan ju ta mindre socker, men då blir det surt.” Matgeeken Johan säger som det är, en skön balans mot alla som gråter av pressad frukt.

Samma problem är det med program som Sockerfilmen. Det är enormt provocerande när den där Damon står och berättar att man minsann blir mätt på två äpplen medan det till ett ohemult stort glas juice går åt hela fyra äpplen – och gud vet hur många sockerbitar det innebär, men lugn i tv-soffan för det kommer Damon snart att berätta! (Och han kommer prata med dig som om du hade din första hemkunskapslektion på mellanstadiet, så att du verkligen fattar!) Det här är liksom bortom vettig info till folk, det här är onyttoshaming på hög nivå. Det handlar inte ens om att äta onyttigt ibland eller veta om att den kost man håller kanske inte är jätte-nyttig – det här handlar om att alla som är dricker sina äpplen istället för att äta dem ”som naturen skapat dem” är dumma. Men please, äppeljuice? Det är faktiskt inte heroin vi pratar om. (Och NEJ socker är inte likställt med heroin, lika lite som frukt är godis.) Jag blir motvalls – jag vill äta allt raffinerat socker jag har i skafferiet i en enda tugga och svälja ner det med margarin för att sen gå ut och röka crack på altanen.

mat3

”Om du äter för mycket socker kan du få… eh,  mjäll?”

Idag skrev en kompis på Facebook, apropå Sockerfilmen: ”vad finns det kvar att äta, jag vill inte äta en avokado till frukost”. Givetvis kom nyttokunniga till undsättning och föreslog allt ifrån superbär till saker jag inte ens vet vad det är – men nyttigt låter det. Och trist. Vad hände med njutningen? Jag tänker på det där uttrycket ”ät frukost som en kung, lunch som en prins och middag som en kyrkråtta” – i ett kungadöma där det serveras chiafrön till frukost törs jag inte ens tänka på vad kyrkråttan får att äta på kvällen. Missförstå mig rätt – jag tycker såklart också det är en bra idé att äta nyttig mat, ge kroppen den bränsle den mår bra av. Och jag tycker tv är ett utmärkt forum att servera både inspiration och kunskap om mat. Men att den här häxjakten och hetsen som bedrivs på de som inte ratar allt onyttigt, passerar obemärkt är lite konstigt, tycker jag.

Nyhetsmorgon och Sockerfilmen är långt ifrån de enda moralistiska matprogrammen vi sett. Dokumentären Supersize me var tidigt ute med att kritisera osund mat. Det bevisades genom att Morgan Spurlock bara åt på McDonalds i en månad. No shit, tänker jag bara. Inte sådär superotippat att kroppen mår kass av det. Den skulle förmodligen inte må så bra av att enbart äta gurka heller. Men här snuddar vi vid en annan provocerande fråga: är man skyldig att må bra då? Ja, enligt dokumentären och övriga program. Äter man osund mat varje dag är man dum – och i förlängningen förtjänar man ju också att behandlas som dum.

mat5

Revolutionerande dokumentär? I think not.

Det förvånar mig att ingen säger till när den här typen av budskap skickas ut i etern, för om man gräver lite djupare än till att det här är människor man inte skulle vilja sitta bredvid på en middag, så leder faktiskt den här typen av onytto-hets sällan till något gott. Möjligen börjar någon äta selleri till frukost i två dagar och återgår sen till kaffe och cigg, men framför allt är det ett godkännande att skamma de som faktiskt tycker det är ok att käka vad de har lust med, alltid eller ibland, och som vill dregla till Roy Fares bakning ifred, utan att få en hälsoföreläsning av programledaren när han har gräddat färdig.

När motsatsen till nyttokockarna visas hamnar man också i ett knepigt läge. Jag tänker till exempel på det nya norska programmet Baka med Manuela där Manuela Kjeilen (TV8) bakar med sina peppiga väninnor. Det går liksom inte att hålla en normal nivå där heller. Då ska det vara pastellfärgat allt och 50-tals nostalgia tills man blir förvånad att man inte har ett dubbelnamn i passet. Det är samma sak med Leilas program – extra allt, with sugar on top. Och jag skulle verkligen inte ha något emot att stå och baka sötsaker med limpfrilla i ett fint kök hela dagarna, men det blir ju också en ytterlighet som är lite svår att leva upp till.

mat1

Manuela i sitt rooooosa kök.

Visst är det skillnad mellan dokumentärer och matlagnings-tv, det fattar jag också. Men budskapen som går ut i folks vardagsrum utan att någon ifrågasätter det är ändå desamma: antingen är du för – eller mot. Inte sådär jättekonstigt att man blir skev i huvudet och kan få dåligt samvete efter en sallad.

Men, det finns mat-tv som uttalat förhåller sig lite mer balanserat mellan att ge bränsle till kroppen och njutning för själen. Jag tycker till exempel Jamie Oliver är otroligt bra på att prata om mat i sina program och hos honom finns utrymme för alla de roller och funktioner mat och ätande kan ha för oss. (För newsflash Damon, mat är inte bara bränsle.) Jamies mat äter jag med god aptit – och utan en enda tanke på det dumma, dumma ordet samvete. Han lyfter allt det goda maten gör för oss, istället för att klanka ner på det som är mindre bra – och utan att hamna i närheten av klämmigheten i programmet Vegorätt som vi recenserade för några veckor sedan, där smaken ofta inte nämndes alls. Jamie tar dessutom fajten mot den usla skolmaten och kan gärna laga samma rätter som på snabbmatsmenyn, fast med bra ingredienser.

mat2

Pizzabak – same same but different.

Men visst finns det skam som är befogad i samband med mat. Dock är det inte vi som äter den som ska skämmas – utan de som gör maten. De som ljuger om innehåll, smyger in skräp och kallar det något annat och som varken tar ansvar för djur eller natur på vägen till banken. De som köper forskningsresultat för att det ska gynna deras verksamhet och som pumpar mat vi aldrig kunde ana innehåller det full med socker (som för all del Sockerfilmen också tar upp). Och om sådana finns det alldeles för lite tv-program och dokumentärer. Tills jag får se en rörelse som bryr sig mera om hur kycklingarna behandlas innan de hamnar på tallriken än om jag pressar mina äpplen tänker jag äta en semla för varje gång jag hör ordet ”nyttig”, i ren protest. Och sen är det ju trots allt som den där kompisen på Facebook konstaterade: om Keith Richards fortfarande lever så är man själv ok. Då känns ett glas pressad frukt hyfsat harmlöst?

Ni som vill se Sockerfilmen kan kolla HÄR och en annan ytterlighet i Baka med Manuela HÄR.


Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg