Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserat minns Robin Williams.

Inlägg av Måns Lindén den 12 augusti 2014 i

Onyanserat

robin2

En stor skådespelare har gått bort och om man får tro alla som varit nära honom – en ännu större människa. Även vi på Onyanserat sörjer Robin Williams onödiga död och minns honom en sista gång.

LINDÈN:

You’re only given one little spark of madness. You mustn’t lose it” – Robin Williams

Depressionen vann över galenskapen och nu är Robin Williams död. Han var en av få skådespelare som behärskade både komedi och tyngre drama. Och det är en resa som alla komiker vill göra. Fråga bara Jim Carrey. Det finns en vanföreställning om att ”seriöst” skådespeleri är viktigare och svårare än att få folk att skratta. Det stämmer inte. Men för att bli en riktigt duktig komiker behövs en mörk klangbotten. Den gråtande clownen är klyscha som är sann och stämde smärtsamt väl in på Robin Williams. Han brottades med drog- och alkoholproblem samt depressionens demoner. Williams visade sig vara en lysande skådespelare när han tonade ner sig själv – jag tänker på Fisher King, Döda Poeters Sällskap, Good Will Hunting, Insomnia och One Hour Photo. Han var dessutom en fenomenal ståuppare, lyssna bara på A Night at The Met (finns på Spotify) – en nästa 30 år gammal föreställning som fortfarande känns spänstig och vital.

När jag tänker på Robin Williams tänker jag på hans blick. Han hade så otroligt snälla ögon. En på samma gång vänlig, skör och sorgsen blick som adderade enormt djupt till hans skådespel. Det finns en fin anekdot som jag tycker säger väldigt mycket om Robin Williams. En vecka efter att bästa vännen Christopher Reeve blivit förlamad besökte Williams sjukhuset. Han var utklädd till läkare, pratade med rysk brytning och hade en operationsmask på sig. Han agerade som att han var en riktig läkare och ställde en massa galna diagnoser. När han väl tog av sig masken sa Reeve i efterhand att det var första gången han skrattat sedan olyckan.

Robin Williams förstod humorns essens. Han förstod att även om den inte kunde rädda liv kunde den i alla fall göra vår stund på jorden lite mer dräglig. På så sätt fick han en hel värld att skratta – dessvärre räckte det inte för att rädda hans egen trasiga själ.

robin3

EMBLA: Om jag ska välja en favoritfilm med Robin, vilket är svårt, skulle det nog ändå ganska tveklöst bli Fisher King. Jo, han är helt magisk och oförglömlig i en massa andra roller, som Döda Poeter och Good Will Hunting; för helvete jag tyckte till och med att Jumanji var bra. Men det är något med den hemlöse Parry som träffar mig rakt i hjärtat. Jag tycker nämligen inte att Robin enbart var så himlans rolig. För mig hade han alltid en allvarsamhet bakom skämten och det var just den som gjorde hans komiska figurer så fantastiskt starka. Och det gestaltar han så enormt tydligt när han gör en karaktär, som folk i verkligheten än idag inte vill spotta åt, med en sån enorm värme och mänsklighet. Det här är en sån där film man liksom inte glömmer: jag tänker till exempel fortfarande alltid på Parry när jag ser samhällets mest utsatta på gatorna och minns att man inte har en aning om deras historia. Så har du ännu inte sett Terry Gilliams briljanta, och något bortglömda, film – passa på att se den nu. Här är trailern som en fin försmak. 

INGRID:  Nuförtiden är det kanske lätt att avfärda Döda poeters sällskap som en film full av Carpe Diem-klyschor, men jag minns vilket stort intryck den gjorde på mitt tonåriga jag. Störst betydelse för detta hade förstås Robin Williams som läraren, navet som hela historien snurrar kring. I en av sina mer seriösa roller, men ändå självklart med fina komiska glimtar, gjorde han ett oerhört starkt intryck både på sina elever i filmen och på oss tittare. Även om det nu var många år sedan jag såg om filmen så räcker det att kolla nån minut på olika klipp på YouTube för att jag ska få tillbaka den där känslan i magen, den mäktiga känslan av att uppleva något som betyder någonting, att göra uppror mot en konservativ överhet, att upptäcka konsten och litteraturens kraft och skönhet. Låter det klyschigt? Jag vet inte om jag tycker det ändå. Jag tycker mest det är vackert.

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg