Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserat summerar Göteborg Film Festival 2017 – Ingrid

Inlägg av Ingrid Forsberg den 13 februari 2017 i

Göteborg Film Festival Onyanserat

gff-40

Sent omsider tänkte jag också summera min upplevelse av årets filmfestival i Göteborg. Även om det nu ha gått precis en vecka sen den tog slut, men det gör ju inte filmerna mindre värda att skriva om! Eftersom jag inte längre bor i Göteborg kunde jag bara gå på festivalen några dagar, och bestämde mig för att rikta in mig på nordisk film. Hade också siktet på några isländska filmer, som jag tyvärr inte lyckades se. Det är ju ofta så det blir på festivalen, man får go lite with the flow och försöka trixa ihop sitt schema både utifrån logistik och humör. Några fler av filmerna kommer jag skriva längre recensioner på senare, men här kommer några korta utlåtanden om samtliga filmer jag såg.

 

rosemari

Rosemari

Rosemari (Norge)
I regissören Sara Johnsens fjärde långfilm (Vinterkyss och Upperdog har visats i Sverige) hittar journalisten Unn Tove (Tuva Novotny) en övergiven nyfödd bebis på toaletten på sitt eget bröllop. 16 år senare söker flickan upp Unn Tove med någon slags förhoppning om att hitta sin biologiska mor. Även om Unn Tove bara hittade bebisen, så känner Rosemari ändå att det finns ett speciellt band mellan dem och Unn Tove ser ett tillfälle att dessutom göra en dokumentär av det.  Det blir en resa med oväntade vändningar, med både känslomässigt mörka delar och absurt komiska delar. En fin och rörande film, men kanske lite för splittrad i sin ton. Den tog liksom aldrig tag i mig riktigt på djupet. Men skådespelarinsatsen från Ruby Dagnall i rollen som Rosemari tog verkligen tag, det var det absolut bästa med filmen. Det här var hennes första skådisjobb (sen var hon med i säsong 4 av Skam, där hon spelade Emma), och hon är otroligt bra. Värt att se filmen bara för hennes skull!

Sameblod (Sverige)
Det är 1930-tal och tonåriga Elle Marja går på internatskola för samer, där barnen förbjuds tala samiska, och blir utsatta för rasbiologiska undersökningar. Hon slits mellan känslan att hon vill ge igen mot de som trakasserar henne för att hon är same, och känslan att hon inte längre vill vara en del av det samiska. En jättebra film, som skildrar en mörk del av Sveriges historia och samtidigt är en coming-of-age-historia om en tonårig tjej som försöker hitta sin identitet och plats i tillvaron. Amanda Kernells debutlångfilm fick det stora priset som bästa nordiska film på festivalen, och lär bli en av årets svenska filmer, om inte den svenska filmen till och med. Här finns en recension i fullängd.

Exfrun (Sverige)
Katja Wik har tidigare arbetat som rollsättare (bland annat för Ruben Östlunds filmer), men gör nu sin första långfilm som regissör. Vi får träffa tre kvinnor i tre olika relationer – en flickvän (Ellen Olaison), en fru (Nina Zanjani) och en exfru (Maria Sundbom). Vi får se utsnitt ur deras liv och relation till respektive pojkvän/man/exman, och tanken är väl att det ska säga något större om kvinnors roller och beteenden, men tyvärr tycker jag inte att det gör det. Det finns ett frö där till något intressant, men vi får träffa varje person så kort tid och det lyfter aldrig riktigt. Tyvärr blir det till och med lite tråkigt.

43327 Dröm Vidare

Dröm vidare

Dröm vidare (Sverige)
Långfilmsdebuterande regissören Rojda Sekeröz har gjort en riktigt mäktig film med unga kvinnor i roller som vi sällan, kanske aldrig, ser just kvinnor i. Mirja kommer ut ur fängelset och återförenas med sitt kompisgäng, som känt varandra sen barndomen och där lojaliteten och vänskapen är starkare än starkast. Men det är också det som sätts på prov när Mirja känner att hon måste ta tag i sitt liv och göra något annat. Hon slits mellan två världar, och det rubbar hela kittet som håller samman kompisgänget. Lekfullt bildspråk, annorlunda musik (t.ex trummor á la Birdman-soundtracket) och grymma skådespelarinsatser från alla – inte minst från Evin Ahmad i huvudrollen.

Epifanía (Sverige/Colombia)
Min vän Anna Eborn brukar arbeta med dokumentärfilm (hennes Pine Ridge fick priset för Bästa Nordiska Dokumentär på Göteborgs filmfestival 2014) och den colombianske regissören Oscar Ruiz Navia brukar arbeta med spelfilm (hans Los Hongos visades på Göteborgs filmfestival 2014). De fick en förfrågan från festivalen CPH Dox om att göra en film tillsammans, och det blev en slags hybrid mellan dokumentär och fiktion, där de undersöker minnet av sina mödrar. Det utspelas på Fårö och i Colombia, det är poetiskt och vackert, och även om jag inte så att säga förstår allt jag ser, så är det en väldigt vacker filmupplevelse av moderskap, liv och död och reinkarnation.

Handle with care (Norge)
Oljeplattforms-arbetaren Kjetil och hans fru adopterar en pojke från Colombia. Men när frun dör kan inte Kjetil hantera rollen som far åt pojken Daniel. Kjetil är ju Daniels far, oavsett om han är adopterad eller inte, men Kjetils tankar börjar ändå vandra i banor av att det kanske skulle vara bättre för Daniel någon annanstans. Han får infallet att ta med sonen på en resa till Colombia, för att leta efter hans bakgrund, och hans biologiska mor. Men hur har Kjetil egentligen tänkt att det här ska sluta? Ett starkt drama som ställer många svåra frågor om faderskap, adoption och ansvar. Och Kristoffer Joner skildrar Kjetil på ett sätt som gör att man både blir galen på honom för hans oförmåga att ta hand om och vara kärleksfull mot Daniel, och känner starkt för honom i hans helt förvirrade livssituation där fruns bortgång har gjort att han förlorat fotfästet. Se den, om du kan!

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg