Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats Årslista – Ingrid

Inlägg av Ingrid Forsberg den 25 december 2012 i

Onyanserat Onyanserats årslista 2012

 

Årets filmupplevelse – Laurence Anyways. Xavier Dolan har en förmåga att göra superseriösa historier i en poppig form, där det estetiska är jätteviktigt men absolut inte står i vägen för historien. Laurence Anyways, om Laurence som vill byta kön och backas upp av sin flickän Fred, är något av det mäktigaste jag sett i filmväg på länge. Grym musik och fantastiskt skådespeleri från Melvil Poupoud och Suzanne Clement i en film som är både hjärtslitande och cool.

Årets svenska folkrörelse –  Torka aldrig tårar utan handskar. Jonas Gardells tv-serie om framväxten av aids i Sverige under 1980-talet, var riktigt bra. Särskilt minnesvärda var skådespelarinsatserna från de två Adamarna i huvudrollerna – Lundgren och Pålsson – och från Simon J Berger som ledargestalten Paul. Där har vi tre stora skådisgenombrott på G, tro mig. Att den här hjärtskärande historien om ett så ickefolkligt ämne som bögar och aids dessutom samlade typ hela svenska folket i en unison hyllningskör var ju extremt upplyftande i all deppighet.

Årets tvserie-upptäckt – Misfits. Jag tackar kollegorna Malmenlid och Panov för den bästa gåbort-present jag fått, nämligen en dvd-box med säsong 1 och 2 av brittiska serien Misfits. Ett gäng ungdomar som gör samhällstjänst drabbas av en storm och får plötslig olika superförmågor. Den som gillar Buffy har mycket att hämta här, men framför allt är det här så jäkla skönt brittiskt, komplett med mycket härliga svordomar och sunkig mat. Jag älskar’t!

Årets indiedröm – Take this waltz. Det är bohemiska karaktärer, lågmäld gitarrpopp, karuseller och Michelle Williams i denna sorgliga, men småroliga, kärleksfilm av Sarah Polley. Ojämnt ibland men för det mesta väldigt fint. Och jag lovar, inte för quirky.

Årets svenska film – Call Girl. Välspelad, snygg och nervig dramathriller där diskussionerna tyvärr fokuserat mest på fel saker.  Även här ser vi Simon J Berger, som var typ  överallt i år. Med rätta! Pernilla August var också magnifik i rollen som den både omtänksamma och obehagliga bordellmamman. Dessutom sportar Sverrir Gudnasson en av de fluffigaste frillorna jag sett.

Årets diskussionsämne – Prometheus. Oavsett om man i slutändan kom fram till att det var bra eller dåligt, så framkallade den efterlängtade ”Alien-prequelen” så mycket frågor, diskussioner om logiska luckor, hur allt hängde i hop och varför karaktärer egentligen agerade som de gjorde att det var det ständiga samtalsämnet i minst ett par månader efter premiären.

Årets spännings-tv – Homeland. Alla pratade om den överallt, till den grad att man hela tiden fick vara på sin vakt så man inte fick några ofrivilliga spoilers, när man själv inte var helt uppdaterad på avsnitten. Om man nu kunde vänta med att kolla, med tanke på hur svårt det var att slita sig från händelserna och förvecklingarna kring Claire Danes bipolära men briljanta CIA-agent och Damian Lewis dubbelnatur som hemvändade soldat som kanske, kanske inte, hade omvänts till terrorist.

Årets boksuccéfilmatisering –  The Hunger Games. Nu kom ju Bilbo i år som bekant, men jag väljer ändå att utnämna The Hunger Games till årets boksuccéfilmatisering, eftersom det liksom fanns mer att tvivla på där (att Peter Jackson har kompetensen att skildra Midgård vet vi ju).  Spännande och visuellt lyckad, med duktiga Jennifer Lawrence i huvudrollen, som lovar gott inför fortsättningen.

Årets superhjältar – The Avengers. Visst, The Dark Knight Rises var mäktigare, och väl egentligen ”bättre”, men det är ändå nåt visst med lätt fåniga superhjältar  av helt olika karaktär som tvingas samarbeta för att kämpa mot en ond fornnordisk gud i jakt på en kosmisk kub, och då dessutom i regi av bästa Joss Whedon.

Årets sunkigaste – Möhippan. De kvinnliga karaktärerna snackar skit om varandra, hatar sig själva och är missunsamma, de manliga karaktärerna graderar utseenden, går på strippklubb och snackar om vem de ska knulla. Isla Fishers komiska talang slängs bort på en karaktär som enbart får vara blåst, packad, hög och/eller avsvimmad hela tiden. Släng in lite bulimiskämt och avsaknad av en enda karaktär att sympatisera med så har ni Möhippan.

Årets misslyckade tv-serie goes film – Kvarteret Skatan.  För överdrivet och stereotypt, med känslan av sketcher staplade på varandra. Och kan någon snälla shapea upp filmaffisch-formgivningen i Sverige?!

Årets besvikelse –  High Frame Rate. När jag kollar på hobbitar och dvärgar i Midgård är inte just en mer verklig bildkvalitet det jag längtat efter direkt. Jag kan inte sluta tänka på att det är kulisser jag kollar på, istället för en ”verklig” värld. Och meningen med sagor är väl att man på något vis ska tro på att den världen finns? Jag fattar ju på nåt sätt att Peter Jackson inte kunde hålla sig från att testa, men misstänker samtidigt att det kanske bara är naturfilmer som kommer till sin rätt i denna superbildkvalitet.

 

 

 

 


Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg