Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats Årslista 2013 – Lindman

Inlägg av Måns Lindman den 26 december 2013 i

Onyanserat Onyanserats årslista 2013

årslista-2013

Årets kränkning – Den 25 januari 2013 är dagen vi alltid kommer att minnas som dagen då en av vår tids mäktigaste män och den enskilt största anledningen till att vi nu kommunicerar via fräsiga mobiltelefoner och inte bastanta bakelittelelefoner fick sin grav skändad. Då hade filmen om Steve Jobs premiär på Sundancefestivalen och just nu sitter han väl där uppe på sitt iCloud och filar på en fet stämning. Fråga mig inte hur det gick till men någon gång i processen kom någon stjärna kom fram till att Ashton Kutcher vore det perfekta valet för rollen som den komplexa personligheten Jobs och det slutade som det brukar sluta när Kutcher skall försöka axla en roll med en hyfsat seriös framtoning. A plain fucking disaster!

Läs recensionen här: http://onyanserat.se/recensioner/jobs-recension/

Årets kraschlandning -2013 bjöd på många schyssta eller i alla fall hyggliga rullar om rymden och dess invånare. Vi fick Oblivion, Elysium, Gravity, Europa Report etc etc men vi fick också mastodontfiaskot After Earth. Vad som egentligen hände är väl för evigt dolt i dunkel, kanske hade han dåligt samvete för att han inte hunnit vara pappaledig men Will Smith fick i alla fall hjärnsläpp och tryckte en miljard i näven på M. Night Shyamalan så att han skulle få lattja runt lite i galaxen tillsammans med sin lille pojk Jaden. Resultatet blev en rymdsaga lika spännande som en Kenodragning i repris, ett äventyr lika befriat från överraskningar som Nordkoreas valvaka. Ett antiepos där engagemanget låg i paritet med Per Gessles vid en välgörenhetsspelning. Alltihop serverat i ett tempo som närmast kan närmast jämföras med Beppes Godnattstund.

Läs recensionen här: http://onyanserat.se/recensioner/earth-recension/

Årets farväl – Efter fem säsonger med sönderbitna nagelband tvingades vi vinka adjö till Walter White, Jesse Pinkman, och hela det skönt skruvade gänget i Breaking Bad. Man skall sluta när man är på topp heter det ju och det kan man väl lugnt säga att man gjorde i det här fallet. Varenda avsnitt var en egen liten guldgruva och konceptet om den methkokande kemiläraren och hans prövningar i livet höll hela vägen in i mål. Till skillnad från andra serier som också avslutades i år (läs Dexter) tröttnade jag aldrig, gäspade jag aldrig eller svor jag aldrig över innehållet och hur man förvaltade det man hade. Breaking Bad skrev TV-historia och slåss nu med The Wire om epitetet tidernas bästa TV-serie. Eller för att citera Tuco Salamanca i serien; “This kicks like a mule with its balls wrapped in duct tape!”

Årets attack – Visst, jag vet att det finns andra filmbloggar där ute som försöker trycka i er att White House Down var både charmig och underhållande och kanske beror det på att vi alla har olika preferenser när det gäller de, i filmsammanhang något slitna termerna ”charmig” och ”underhållande” men hur man lyckades hitta något charmigt och underhållande i Roland Emmerichs flamsiga, mesiga, taffliga försök till actionbromance är för mig obegripligt. I kampen mellan de två snarlika filmerna om en attack mot Vita Huset blir det en jordskredsseger för Antoine Fuquas Olympus has Fallen.

Läs recensionen här: http://onyanserat.se/recensioner/white-house-recension/

Årets *jag rasar* – När Warner Bros. helt otippat presenterade Ben Affleck som nya den nye Batman vilade ingen på hanen. Det rasades över hela världen och forumtrådarna växte snabbt till ohanterliga längder. Telefonväxlar ringdes ner och protestsidor poppade upp på Internet i en aldrig sinande ström. Alla ville vara med och rasa och det fanns ingen som stod på Bens sida. Efter en succéartad ny karriär som kritikerrosad regissör var han nu åter iskall och ratad. Man måste dock gilla sättet på hur han gamblar med sin karriär. Succé i första rullen och han är brännhet igen, fiasko och ja… Gone Baby Gone?

Årets Håkan – Adam Lundberg är visserligen inte Håkan Hellström i känslostormen Känn ingen Sorg men ändå är han det. Mårlind och Steins film fantasifullt baserad på Håkans låttexter rev ner applåder från publiken och kritikerna var saliga. Det här var precis vad svensk film behövde. En riktig kioskvältare som visade belackare som jag själv att vi fortfarande är att räkna med. Känn ingen Sorg gav mig musik och kärlek i en perfekt symbios och jag är fortfarande uppsnärjd i det blå.

Läs recensionen här: http://onyanserat.se/recensioner/kann-ingen-sorg-recension/

Årets bästa händelse på tuben 

Årets hetaste potatis med tillhörande försvarstal – Min recension av Bela Tars sista film Turinhästen rev upp en del känslor. Framför allt var det potatisen som inte fick en rättvis behandling. Mången natt har jag legat sömnlös och undrat vad jag kunde ha gjort annorlunda. Ibland kan jag vakna kallsvettig och skrika rakt ut i natten. Jag visste ju att så fort jag satte den där tvåan i betyg var mitt öde beseglat. Jag var faktiskt fullständigt förberedd på att jag skulle få äta upp mina ord så varför gjorde jag så där? Varför inte bara göra som alla andra och dra till med en femma direkt? Man sätter givetvis inte en tvåa på en östeuropeisk svartvit rulle som har blivit lovordad i Cannes, det säger ju sig själv men jag valde att helt strunta i konsekvenserna och rösta från hjärtat och eftersom det inte direkt slog volter, jag fick snarare pumpa liv i det gamla skrället så tyckte jag helt enkelt att en tvåa var berättigad. Det kan dessutom hända igen men ni vet vad man säger ”If you can’t stand the heat, get out the kitchen”.

Läs recensionen här: http://onyanserat.se/recensioner/turinhasten-recension/

Årets dansk– Först var han bräcklig, hatad och en spillra av sitt forna jag i Thomas Vinterbergs mästerliga och skrämmande nära drama Jakten sen sadlade han om till kannibal och axlade rollen som Hannibal Lecter i NBCs nya TV-serie. Mads Mikkelsen var på allas läppar och visade oss att återigen att dansk dynamit smäller högst.

Årets investering – 79 pix i månaden för obegränsad access till film, TV och dokumentärer är givetvis mer än överkomligt. Jag var själv länge skeptisk till streamingtjänsten Netflix. Gammal skåpmat och halvdassig kvalitet men i år fanns det inga ursäkter längre. Med ett ständigt växande utbud och exklusiva titlar som House of Cards, Arrested Development och Hemlock Grove visar man att det är allvar nu. Streaming är här för att stanna.

Årets slökoll– När man har tröttnat på CSI och när Criminal Minds har hoppat hajen för flera säsonger sedan så är det svårt att hitta något att kolla på när man vill koppla bort tankarna. Ibland vill jag ju se enkel ”snabbmats-TV”. Korta avsnitt, men det skall ändå vara hyggligt välspelat, underhållande, lite spännande och så skall folk dö. Det måste vara mord men lagom enkla fall där man kan räkna ut åtminstone tre av fem utan att anstränga sig alltför mycket. Tur då att Bones finns där som en räddande ängel. Denna sorgligt underskattade kriminalserie som nu är inne på sin nionde säsong håller förvånansvärd hög nivå och håller mig vaken långt in på dygnet. Relationen mellan korrekta Agent Booth med sin torra humor och logiskt tänkande Bones med sin oförmåga att vara som alla andra är friktionsfri och uppfriskande. Dessutom lyckas man även att få birollerna intressanta, vilket ofta är en akilleshäl i den här typen av produktioner.

Årets cri de coeur– 2013 var också året då Michael Bay desperat försökte hålla jämna steg med utvecklingen men trampade så förbannat snett att man nästan led med karln. Han hade hört att det var poppis med fitness och styrketräning och ville vara med där det händer. ”I can totally do this shit!” tänkte Bay och tryckte ut Tricepstorsken Pain & Gain som inte bara var urbota jävla korkad utan också en uppvisning i dålig smak full av fördomar och ett skådespeleri som fick mig att längta tillbaka till tider då man inte slängde upp vilken dynga som helst på bio.

Årets bästa rullar – Man kan givetvis inte ha en årslista utan att namedroppa filmerna man skall ha sett så håll i hatten så kör vi! Här är mina personliga favoriter.

Gravity: Visst, jag har vissa invändningar när det gäller karaktärer och agerande men när det kommer till känsla och visuellt ögongodis så är Gravity svårslagen eller rent av obesegrad.

Prisoners: I slutet av filmen satt jag inte längre ner. Det får räcka som motivator.

The Great Gatsby: Ett sömnpiller eller ett överväldigande spektakel. En innovativ tolkning eller en förolämpning av originalet. Kritikerna var lite varstans. Själv var jag fängslad i en väldressad kärlekshistoria som lyste både starkt och klart.

Side Effects: I en deppig historia full av överraskningar och ett briljant skådespeleri från Jude Law och Rooney Mara lyckades Steven Soderburgh göra det han misslyckades med i Contagion, behålla spänningen för att slutligen kunna bjuda på ett riktigt rock ‘n’ roll-slut.

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg