Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats Årslista 2014 – Emil

Inlägg av Emil Viksell den 26 januari 2015 i

Onyanserat

årslistar41

Nådens år 2014 nådde antagligen mitt serietittande sin peak. Jag hoppas det i alla fall. Aldrig förr har jag sett så lite film, lyssnat så lite på radio (läs: podcast) eller läst så lite böcker och tidningar. Nåja, ”aldrig förr” låter ju väldigt dramatiskt, men ni förstår: retoriskt talat.

Minns hur mitt serietittande tog fart på riktigt i början på förra decenniet. OZ var den huvudsakliga anledningen. Och jag beräknade hur mycket tid jag lagt på den där tv-serien, ”slösat” om en vill vara präktig, och chockades. Den summa tid är ingenting mot de oceaner av tid jag nu plöjer ned i alla möjliga serier. Och inte fan chockas jag, det är ju liksom typ socialt accepterat nu för tiden – ja, förutsatt att en på något sätt sköter andra åtaganden. Tv-serietittandet har ännu inte utsatts för samma skärskådan som exempelvis dataspelandet. Avsnittet One Moore Episode i Portlandia är talande. Där skämtar de om binge-watching på ett sätt som de inte skulle skämta om andra destruktiva beroenden som säg alkoholism. Detta är således den bästa av tider. Lite som tiden innan sexmissbruk definierades som just sexmissbruk, för en sexmissbrukare. Inte var hen någon sexmissbrukare då, bara levnadsglad – förutsatt att en var man då. Där är jag: levnadsglad. Men jag är ju inte dummare än att jag inser att det inte är hållbart. Fördelningen i kulturkonsumtionskakan är ju alldeles för skev. Till 2015 har jag därför lovat mig själv att unna mig en och annan bok, kanske en podcast och oceaner av film (och bara några hundra timmar serier).

Årets serier: Jag vill minnas en epok när det fanns några HBO-serier som det var värt att lägga sin tid på. Den tiden är svunnen. Nu går det tolv kvalitativa tv-serier på dussinet. Men stod ut 2014 gjorde Gomorrah och Fargo. Båda serier som bygger på filmförlagor. Något gott verkar uppenbarligen film- och tv-branschens ekonomiska feghet bära med sig. Och det är ju inte så att serierna egentligen har så mycket med filmerna att göra. De lånar visserligen samma universum, men skapar helt egna berättelser där inom.

År 2014 var också det år då jag slutligen accepterade Storbritannien, brittiska produktioner och BBC. Min starka aversion mot det brittiska – ja, detta har egentligen inte varit särskilt kategoriskt, den mesta musik därifrån har exempelvis utgjort undantag – kommer sig av mina föräldrars förkärlek för allt rörligt från Storbritannien. Det spelade liksom ingen roll vad det var, bara det var brittiskt. Ett ganska trubbigt sorteringsverktyg kan tyckas. Men, som bekant, en försöker streta emot sedan blir en förr eller senare sina föräldrar – the circle of life. Happy Valley, Line of Duty och Peaky Blinders – de två senare med andrasäsonger – var alla serier som imponerade.

Sedan måste jag ju också nämna The Knick.

Årets filmer: Det slank ju ned några filmer ändå givetvis. Ingen film gjorde större intryck på mig än Inside Llewyn Davis. Folkmusik, Bröderna Coen och Oscar Isaac – vad mer behövs. Läs min recension här. Nightcrawler får betraktas som en bubblare, med ett lönesamtal som är förra årets absolut bästa scen. Att Jake Gyllenhaal inte nominerades till en Oscar för sin roll som genomäcklige Louis Bloom är märkligt.

Och ja, Boyhood är ett stycke magisk film, men underhållningsnivån är inte direkt på topp. För övrigt var The Wolf of Wall Street ett stycke extrem roande underhållning, om en bara går efter sådant. Lindén och Eduardo recenserar den senare här. Lindmans Boyhood-recension finns här.

Inside Llewyn Davis

Gaska upp dig, du är i årets bästa film!

Årets svenska filmer: Turist, utan tvekan. En film som jag inte gav högsta betyg och jag tror fortfarande inte att den är värd full pott. Men en film som funnits med mig sedan jag såg den. Läs min recension här.

Remake och Under Gottsunda bubblar där bakom.

Årets svenska serier: Blå ögon – nästan verkligheten som den kan vara utanför fönstret, i tv:n. Torpederna – ett manus i paritet med Nightcrawlers.

Årets middags-tv: The Simpsons – I ain’t no quitter, tänker aldrig sluta kolla!

Årets adjö: Hej då till bland annat True Blood och Sons of Anarchy, men det absolut sorgligaste var ändå att SVT:s musiksajt PSL gick i graven. En guldgruva för text, bild och rörlig bild om musik. Musikjournalistiken är redan marginaliserad som den är, och detta kändes ytterligare som en spik i den där kistan. PSL var lindring mot de fantomsmärtor som uppstod när SVT skar bort Musikbyrån från programkroppen. Och nu talar Per Sinding-Larsen om att han kanske inte ens kommer att syssla med musikjournalistik i framtiden. Visst, han klarar sig väl, och kommer antagligen göra finfin journalistik vart han än hamnar. Men kan inte vanligt folk bara dö. Nä, så får en ju inte skriva… men jag tänker mig i alla fall, inuti mitt huvud, alltså ett slags fantasi som jag egentligen aldrig önskar ska bli verklighet, att vanligt folk dör och att SVT faktiskt kan engagera sig i de särintressen som gör public service till en sådan viktig och fantastisk del av samhället.

Årets mest överskattade: Några tog bladet från munnen, bland annat Lindén här på Onyanserat, läs recensionen här, och Roy Keane – japp, den gamle fotbollsspelaren (eller kanske mer korrekt: benknäckaren). ”Gone Girl. Rubish. Absolute rubish.”, hade irländaren att säga om den där nästan-kalkon-rullen.

Årets kalkoner: Mycket pajigt skit under året, som varje år. Men Transcendence och Lucy tog nog ändå priset. Eller det som egentligen tog priset var nog att det fanns människor som faktiskt uppskattade Luc Bessons bilolycka till film. Jag och Adrianna recenserade, och ja, hur nära vi må hända än kommer varandra i kraft av kollegor så kommer den där recensionen och dess olikartade åsikter alltid ligga som en slutgiltig, oöverbryggbar distans mellan oss. En ”hit men inte längre” som för alltid kommer omöjliggöra full kollegial vänskap. Läs min och Adriannas recension av Lucy här och läs min recension av Transcendence här.

2015

2015 ser jag fram emot följande:

För egen del är det uppföljningssäsongerna av fullkomligt eminenta The Fall och Rectify, som jag ännu inte sett. Så 2014 kommer fortsätta in i 2015.

Annars är det Banshee, vars tredje säsong dragit igång och jag börjat nagga på. True Detective, andra säsongen, jag gillade första säsongen mycket, men var inte lika lyrisk som många andra, mystik kommer en bara så långt med. Game of Thrones, Wayward Pines, Fargo, Gomorrah, Battle Creek, 12 Monkeys, för att nämna några.

Vad gäller film är det ingenting som mäter sig med förväntningarna inför Star Wars: Episode VII. Det ska också bli intressant att se hur vi löser den huggsexa som lär uppstå om pressvisningen, alltså internt organisatoriskt.

Men ska jag bortse från Star Wars så är jag också rätt nyfiken på både nya bondrullen Spectre och Mad Max: Fury Road. Egentligen är jag nyfiken på allt som kommer med Tom Hardy. Även allt med Jack O’Connell.

 

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg