Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats Årslista 2014 – Ingrid

Inlägg av Ingrid Forsberg den 17 december 2014 i

Onyanserat Onyanserats årslista 2014

årslistar41

Årets polis: Vi har sett brittiska poliser förr. Många gånger förr. Men vi har inte fått träffa Catherine Cawood, polisinspektör på landsbygden i Yorkshire, förrän nu, i brittiska miniserien Happy Valley. Sarah Lancashire spelar en av de bästa poliser jag sett – hårt arbetande, omtänksam men oerhört tuff, och hon gör det så jävla bra att jag får rysningar bara jag tänker på det. Happy Valley är otroligt spännande, rörande och samtidigt med små glimtar av humor. Se!

Läs Emblas recension här.

Årets mamma: Xavier Dolans senaste film har visserligen inte haft ordinarie premiär i Sverige än (kommer den 9 januari), men den måste ändå få vara med här på listan. I Mommy skildras relationen mellan en mamma och hennes explosiva tonårsson, som blivit utslängd från ett ungdomshem efter att ha bråkat för mycket. Han växlar oberäkneligt mellan kärleksfullt gnabb och våldsamhet, och mamman försöker tackla det så gott hon bara kan. Som vanligt har Xavier Dolan gjort en film med stort hjärta, och han lyckas verkligen få ut förstklassiga prestationer från sina skådisar. Anne Dorval är rent magisk som mamman. Jag återkommer med en fullängdsrecension!

Årets tids-väv: True Detective var en allmänt fantastisk serie, och en av storheterna var hur de olika tidsplanen hanterades. Det som börjar som ett ganska klassiskt ”nu och då-upplägg” utvecklas efter hand till en intrikat väv där tidsplanen korsar varandra och till slut möts. Och en av anledningarna till att detta fungerade så bra var hur mästerligt bra utseendet på skådespelarna förändrades. I början var det ju bara två tidsplan som det växlade mellan – 1995 och nutid – men när vi sen nån gång i mitten av serien fick se tillbakablickar till början på 2000-talet fattade man med en gång att några år hade gått, bara genom att Rust Cohles hårfäste helt enkelt hade krupit aningens uppåt.

Läs TV-klubbens diskussion här.

Årets filmupplevelse: Interstellar är ett rymdäventyr, en framtidsdystopi, ett rörande relationsdrama, och helt enkelt en storslaget mäktig filmupplevelse. Tre timmar lång, men jag hade lätt suttit en stund till i biosalongen. Storslaget foto av Hoyte van Hoytema, storslaget känsligt skådespeleri av Matthew McConaughey, storslaget fascinerande vetenskapliga teorier (HUR tråkiga är folk som fem minuter efter filmens premiär skriver långa artiklar om alla vetenskapliga plot holes i filmen? Its fucking fiction, god damn it!) Ni kanske tycker jag tar i lite här, men vad vore biografen uppfunnen för om inte en film som Interstellar?

Årets röst: Jag är en sucker för sköna röster. Har en skådis en bra röst, då har hen halva inne. Och eftersom min vanliga favorit Ben Whishaw inte varit så aktuell i år är det såklart Matthew McConaughey som kvalar in som årets röst. Den där varma, lite sävliga Texas-rösten skulle kunna få mig att bli fängslad av typ vad som helst.

interstellar

Årets röst i årets filmupplevelse. Shit, Matthew McConaughey fick va med på tre platser på min årslista.

Årets kameleont: Lee Pace såg fantastiskt olika ut i de tre rollerna jag såg honom i år: som superrymdskurken Ronan i Guardians of the Galaxy, som divig hemdator-visionär i Halt and Catch Fire, och som alvkungen Thranduil i Hobbit: Femhäraslaget. Skön skådis det där. Och bra ögonbryn.

Årets serie: När jag skrev mitt utlåtande efter det första avsnittet av Fargo var jag lagom positivt inställd, men ställde frågan ”behövs det en serie som påminner så mycket om filmen?”. Efter att ha sett hela serien skäms jag nästan över den där menlösa texten – och den där frågan – för slutresultatet var verkligen bra. Svaret på frågan är väl helt enkelt: för att det är ett så fantastiskt fiktivt universum. Och när det är så här välgjort, med ett så välskrivet manus, så bra karaktärer och skådisar – och så bra soundtrack, då finns det liksom ingen anledning att ställa den där tråkfrågan…

Årets middags-tv: Jag måste alltid ha minst en komediserie med 20-minuters-avsnitt på gång, perfekt som sällskap de gånger man hellre vill inta middagen i soffan än vid köksbordet. Då passar Brooklyn nine-nine finfint – en komedi om en lokal polisstation i Brooklyn, med Andy Samberg i spetsen som den duktiga men samtidigt oerhört omogna polisen Jake Peralta, som löser brott och larvar sig om vartannat. Bra karaktärer, fina relationer och väldigt väldigt roligt.

Årets vändning: När Marvel’s första tv-serie, Agents of SHIELD, hade premiär var förväntningarna höga. Men det visade sig vara en slags slätstruken McGyver-aktig serie med ett avklarat fall per avsnitt. Inte alls särskilt upphetsande. Tills vi kom in i slutet på säsong ett! När handlingen vävdes ihop med Captain America: The Winter Soldier tog det sig, och det med råge. Nu har precis första halvan av andra säsongen avslutats, och det har verkligen blivit så mycket bättre än vad det verkade i början. Särskilt efter att Kyle MacLachlan kom in och spelade psycho.

Årets Han Solo: Chris Pratt som den älskvärde, men laglöse, Star Lord i Guardians of the Galaxy charmade brallorna av biopubliken. Lite som hela filmen faktiskt. En Marvel-film som verkligen inte tog sig själv på för stort allvar. På ett bra sätt, alltså.

Årets SNL-alumni:  Mina favorit-före-detta-Saturday-Night-Live-skådisar Bill Hader och Kristen Wiig spelade självmordsbenägna  tvillingar i The Skeleton Twins. Och det blev jättefint. Visst fanns humorn där, det här är ändå två personer som lever och andas komisk timing, men det var komedi på det där sättet som bara blir starkare på grund av det underliggande allvaret, och som också får ens hjärta att snörpa och ögonen att tåras.

2015

 2015 ser jag fram emot följande:

Cirkeln – Äntligen lite svensk ungdoms-urban-fantasy! Och många är fansen som ser fram emot filmatiseringen av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs bok om en grupp tonårstjejer i den lilla bruksorten Engelsfors som upptäcker att att de är häxor och måste samarbeta mot onda krafter. Trailern lovar gott, och det är inte långt till premiären den 18 februari.

Star Wars: Episode VII – The Force Awakens –  När John Williams klassiska ledmotiv hörs i slutet av den korta teasern känns det jäkligt mäktigt att det faktiskt kommer en ny Star Wars-film i år! Mycket hemlighetsmakeri är det fortfarande kring JJ Abrams film, som vad den egentligen handlar om och vilka karaktärer alla skådespelare egentligen spelar. Men det går ju inte annat än att se fram emot detta.

House of Cards säsong 3 – Trots att i stort sett alla karaktärer är baksluga och onda, går över lik (bokstavligen) för att få som de vill, och att allt är ett maktspel precis hela tiden, så älskar jag stämningen i House of Cards. Kanske är det det kalla blågråa ljuset i Washington, Jeff Beals snygga ledmotivsmusik eller Frank Underwoods mjuka South Carolina-dialekt med tydligt uttalade h:n i ord som what, when och why, som gör det? Det går i alla fall inte att slita sig, och i slutet av februari är det dags igen. Och nu när Frank nått hela vägen – vad ska han då ta sig för?

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg