Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats Årslista 2014 – Lindman

Inlägg av Måns Lindman den 13 december 2014 i

Onyanserat Onyanserats årslista 2014

årslistar41

2014 var året då livet kom emellan. Plötsligt stod verkligheten utanför min dörr och bankade ilsket och krävde min uppmärksamhet. Jag försökte avfärda den som ett tillfälligt störningsmoment men upptäckte snart att jag medvetet eller omedvetet hade lämnat dörren på glänt och i takt med att mitt liv togs över av denna verklighet, som vi för enkelhetens skull kan kalla arbete blev mitt filmtittande mindre och mindre frekvent. 2014 är för mig ett år av missade filmer och serier men några storslagna ögonblick och bedrägliga bottennapp har jag ändå lyckats fånga.

Årets holmgång– Det självutnämnda geniet von Trier splittrade kritikerkåren och upprörde en hel nation med sitt sista (?) stora verk. Nymphomaniac var på allas läppar när det fyra timmar långa långfingret till etablissemanget hade svensk biopremiär redan i januari månad och debatten pågår fortfarande. Redan efter den obekväma Antichrist borde man förstått vart det skulle barka hän men i och med Nymphomaniac blev det tydligt att dansken gav blanka fan i alla normer och åter gick sin egen väg. Resultatet blev en vattendelare där ena sidan rasade mot att man visade pornografi mitt på ljusa dagen och den andra, som med en näst intill rebellisk ton hyllade filmskapandet och viljan att ständigt provocera och utvecklas. Själv kunde jag omöjligt värja mig mot det skoningslösa slaget i solar plexus när von Trier berörde varje obekväm sanning i vårt sjuka och trasiga samhälle på ett naket, rått och ocensurerat vis som aldrig tidigare visats på vita duken.

Läs recensionen här.

Årets raison d’être-I exakt 440 minuter var mitt liv fulländat. Det var 440 minuter av pur perfektion och just där och då fanns det ingen värld utanför,  då fanns bara True Detective. Efter det magnifika introt som förenade gotisk honky tonk och satans verk, var det första som slog mig redan i inledningen av serien att den andades så mycket David Fincher att det var svårt att tro att han inte hade haft ett endaste litet finger med i produktionen. Fan, det var till och med så att jag funderade på om han inte satt där hemma i TV-soffan som en fågelholk och förvirrat undrade, ”hur kan jag inte ha med detta att göra?” Åtta fulländade avsnitt med Zodiac-vibbar där jakten på en brutal seriemördare och den mörka krispiga looken från Se7en var flagrant men framför allt, den där fullständigt vidriga och påfrestande känslan av att något obeskrivligt ondsint väntar bakom varje hörn. I år var True Detective det bästa TV hade att bjuda på. Det var inget snack. Om någon hade sagt till mig för tre år sedan att årets bästa underhållning år 2014 kommer att vara ett mörkt kriminaldrama med Woody Harrelson och Matthew McConaughey så hade jag avfärdat det hela med ett ”e du go eller?”. Nu vet jag bättre. Med en fängslande duo som levererade över varje förväntan och en melankolisk men ändlöst vacker dialog som fick mig att drömma våta drömmar om evangelistisk nihilism så var längtan efter ett nytt avsnitt lika obekväm som Jesu vandring längs Golgata.

Läs TV-klubbens tankar här

Årets sällan har så många åstadkommit så lite – Efter succén med Gravity ställde George Clooney in siktet helt fel och gav oss ännu en film om andra världskriget men utan krig. The Monuments Men var ett sömnpiller som krävde all min koncentration för att inte lämna in redan halvvägs ner i geggan. Han hade en idé om att göra något nytt i en genre som för länge sedan känns urholkad, en Saving Private Rembrandt hade ju ingen testat tidigare. Men inte ens ett kompani bestående av idel välmeriterade stjärnor kunde rädda försöket från ett bittert nederlag och det enda som höll mig vaken under de jobbigt långa två timmarna var Alexandre Desplats taktfasta marschmusik som malde på och åt sin väg in i min hjärna likt en sommarplåga på repeat.

Läs recensionen här

Årets filmskurkApornas Planet. Hur kul är det 2014 liksom? Ja, det var frågan jag ställde mig när jag gick och såg ännu en uppföljare. Jag hade ändå höga förväntningar, jag menar jag hade ju också sett de tidiga recensionerna av Apornas Planet: Uppgörelsen ramla in på löpande band och den lyriska atmosfären gick ju inte ett ta miste på. Jag var med andra ord något kluven när jag en varm sommardag klev in i salongen för att få lite kvalitetstid med primater. När eftertexterna rullade var jag inte länge ambivalent. Känslan var snarare, Well, strip my gears and call me shiftless! Det var ju inga som helst frågor på det här. Snarare stod det ju väldigt klart att Koba var årets filmskurk och att det här var sommarens fetaste blockbuster.

Läs recensionen här

Årets jag gick nästan ut från salongen Walking on Sunshine marknadsfördes som en blast from the past. Den ville vara en härlig och somrig komedi fylld av neonfärger, kärlek och sång. Och den ville så gärna vara 80-tal men det fanns ingenting i den här filmen som kändes 80. Däremot var det något av det mest pretentiösa, pinsamma och påklistrade pastischdravel jag sett på år och dar.

Läs recensionen här

Årets bästa händelse på tuben – Skräckfilm blev inte bättre än så här år 2014.

Årets friskt vågat, hälften vunnetInterstellar. Christopher Nolan. En skådespelarensemble värd att döda för och så rymden på det. Kunde det bli mer gåshud eller? Tveksamt. Redan i somras började förväntningarna att byggas upp med en håll-käften-och-ta-mina-pengar-trailer och till slut var de så förbannat höga att jag gick omkring kliade mig febrilt på armarna och mumlade Interstellar Interstellar Interstellar. Så kom den då. Dagen då det var dags att kliva ut ur vardagens tristess och in i en fiktiv värld fylld av mystik, spänning och dämpade färger. Dagen då alla mina önskningar skulle bli verklighet. Dagen då jag skulle få se en ny 2001. En timme in i filmen var det inte så att jag satt och hoppade av extas direkt. Jag satt inte heller på nålar på gränsen till nervsammanbrott över hur spännande det var. Nej, det var mest gammal bortglömd skåpmat som fick se dagens ljus igen. Jag var inte imponerad. Men sedan hände det något. Om den första halvan var som sandpapper för själen så var den avslutande halvan ambrosia. Med ett rasande tempo, ett par rejäla käftsmällar, dödsångest och en twist ensam värd entrépengen så var halva Interstellar årets bästa film.

Läs Eduardos recension här

Årets kärlekspar – En movembrig Joaquin Phoenix i banlonpolo som blir kär i sin smartphone. Snacka om lökigt upplägg. Tur då att det blev så mycket bättre. Her är i sin enkla komplexitet en av 2000-talets mest gripande kärlekshistorier men den nöjer sig inte med det. Det är också ett samhällsdokument som på ett lika delar humoristiskt som allvarsamt sätt tar upp frågan om att ständigt vara uppkopplad och tillgänglig. Om vårt beroende och fascination kring teknik och utveckling. Smakfullt filmad till ett lågmält soundtrack är den dessutom estetiskt behaglig. Her ger hopp i en orolig tid. Världen behöver mer kärlek och detta är kärlek när den är som allra vackrast.

Läs Måns recension här

Årets mat– Varje måndag klockan 20.00 är det dags att sätta sig till bords. Då börjar nämligen veckans höjdpunkt och det enda program jag följer ”live.” Jag pratar givetvis om Historieätarna, det enda matlagningsprogram mina nerver klarar av. Jag har försökt med det mesta. Gordon Ramsey, Leila bakar, Mästerkocken, Jamie Oliver, ja, jag har till och med försökt hänga med Paolo Roberto men det går inte. Matlagningsprogram är inte min kopp te. Det blir för ensidigt helt enkelt men här har man haft den goda smaken att kombinera mat, historia och humor på ett fullständigt briljant vis men det hade givetvis inte fungerat lika bra som det gör om inte Erik Haag och Lotta Lundgren hade bjudit på sig själva till 100 % som de gör i varje avsnitt. Lägg därtill intressanta gäster som berättar saker jag verkligen vill höra. Historieätarna är utan tvekan det bästa man kan se på Svensk TV.

Årets slökoll– När man har tröttnat på CSI och när Criminal Minds har hoppat hajen för flera säsonger sedan så är det svårt att hitta något att kolla på när man vill koppla bort tankarna. Ibland vill jag ju se enkel ”snabbmats-TV”. Korta avsnitt, men det skall ändå vara hyggligt välspelat, underhållande, lite spännande och så skall folk dö. Det måste vara mord men lagom enkla fall där man kan räkna ut åtminstone tre av fem utan att anstränga sig alltför mycket. Bones är fortfarande världens bästa slökoll men i väntan på att den nya säsongen skall nå hit så har jag fastnat i Elementary. Ni känner kanske till premisserna. En modern Sherlock Holmes, återhämtande narkoman, hårdtatuerad och härligt cynisk. I sina bästa stunder, en riktig House-typ. Vid sin sida har han som vanligt Dr. Watson men den här gången är det inte en dammig karl med snugga. Nej, här är det en kvinna med skinn på näsan som axlar den rollen och som hon gör det. Lucy Liu har hittat sitt kall och det är skönt att se att någon vågar rucka på de gamla idealen och hitta på något nytt. Det gör att Elementary står stadigt på egna ben och aldrig behöver jämföra sig med Sherlock där den aldrig hade haft en snöbolls chans i helvetet.

Årets cri de coeur– En kategori som är vigd åt Michael Bay och hans excesser. I år nådde hybrisen helt nya höjder i och med Transformers: Age of Extinction. Nära på tre timmar hjärndött CGI-krig mellan jätteleksaker, fotomodeller och en oengagerad Mark Wahlberg. Det smällde mer och högre än någonsin. Manuset var tunnare än politikers vallöften och nu bävar jag inför 2015. Vad händer då?

Läs recensionen här

Årets bästa och sämsta rulle – Man kan givetvis inte ha en årslista utan att välja en vinnare och en förlorare så håll i hatten så kör vi!

boyhood3

Bäst 2014 – Boyhood

Richard Linklaters coming-of-age-drama Boyhood har inte lämnat någon oberörd och jag förstår varför. Det kanske inte låter jättespännande med en film som i grund och botten handlar om tid. Det är en film på 165 minuter. Den har inga explosioner, inga robotar, inga monster, nej inte ens en biljakt. Vad den däremot har är en själ och ett hjärta. Det är en en-gång-i-livet-upplevelse om ett barn och hans familj. Hur de åldras tillsammans. 11 år för att vara exakt. Det är en milstolpe i filmhistorien. Det är årets starkaste film och det är en känslostorm utan dess like.

Läs recensionen här

WT6

Sämst 2014 – Winter’s Tale

Okej, Colin Farrells frippa är visserligen horribel men filmen är faktiskt ännu jävligare. I Winter’s Tale sportar han en frisyr som närmast kan beskrivas som en blandning mellan Bobby Briggs och Shemp. Filmen å andra sidan är en ytterst oskön blandning av Doktor Snuggles, Twilight, Titanic, My Little Pony, Törnrosa och en riktigt dålig LSD-tripp. Undvik till varje pris.

Läs recensionen här

2015

2015 ser jag fram emot följande akter:

Jurassic World, därför att det är något med mig och dinosaurier. Det är djupt rotat och jag har sedan länge slutat att försöka kämpa emot.

The Imitation Game, därför att jag vill se Benedict Cumberbatch knäcka i rollen som hackarnas urfader.

Superman vs. Batman, därför att jag vill se hur Ben Affleck axlar manteln efter all skit han fått sedan det stod klart att han skall spela nya Batman.

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg