Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats årslista 2015 – Jonas

Inlägg av Jonas Derne den 4 januari 2016 i

Onyanserat Onyanserats årslista 2015

årslista2015

2015 kommer inte gå till historien som något vidare starkt filmår märker jag när jag funderar på vad som är värt att ta upp i denna årliga sammanfattning. Tur då att det avrundat uppåt finns ca en miljard TV-serier att sträckkolla alla regniga dagar. Och soliga, molniga eller blåsiga dagar för den delen.

Så håll i hatten, nu kör vi. Bäst, sämst och mest anmärkningsvärt under 2015.

Årets spark på den som redan ligger ner
Första skivan är alltid bäst brukar man inte sällan säga om musikartister. När det gäller TV-serier saknas det fog för samma uppfattningsmönster för säsong 2 och senare, där det oftast är tvärtom. Karaktärer och berättelse har möjlighet att utvecklas och förstärkas ytterligare med tiden, åtminstone fram till den tidpunkt då precis alla har tröttnat på serien.

Skaparna bakom True Detective valde ett koncept där de bytte ut allt som var bra i första säsongen till något sämre. Istället för en nervkittlande, fascinerande story med angenämt ockulta inslag fick vi bevittna en tämligen ordinär korruptionshärva som inte alls berörde. True Detective 2 är lätt årets största besvikelse, och jag verkar inte direkt vara ensam om den uppfattningen.

the-walking-dead-zombies

Jonas, nu skärper du dig har vi sagt till dig.

Årets mättnadskänsla
Då kom den då till slut, även om det var otippat. Känslan av att sett tillräckligt med zombies som mejas ner av Rick och de andra i The Walking Dead. Möjligen berodde det på att den ytterst bleka Fear The Walking Dead, prequel-serien som också kom under året, inte direkt gav någon mersmak. Så nu har jag en zombie-paus. Men snart så rinner det nog till igen, och då kommer säsong 6 plöjas snabbt och lustfullt. Som en katana ungefär.

Årets var är du?
Den som väntade på säsong 3 av gangsterserien Peaky Blinders under 2015 fick minsann vänta förgäves. Men frukta ej, serien tog bara ett break och kommer tillbaka 2016. Peaky Blinders lever kanske fortfarande lite i skymundan av mer kända titlar, men har seglat upp som en klar personlig favorit och rekommenderas starkt. Inte minst har serien sannolikt det bästa soundtracket av alla, med mycket Nick Cave, PJ Harvey och liknande akter.

Årets hacker
Ett ytterst välkommet tillskott under året var Mr. Robot. Måhända inte lika briljant hela säsongen igenom som efter de första avsnittens wow-upplevelse, men dess oförutsägbara storyline och stundtals bottenlösa mörker fängslar. Vill definitivt se mer av programmerare med panikångest och skev verklighetsuppfattning.

Årets mest verkliga overklighet
Jag är nog inte ensam om att förundras över hur ”rätt” skaparna bakom Homeland hamnade under säsong 5. Det talades om terrordåd i Paris i samma veva som det fruktansvärda hände i verkligheten i Frankrike. Det fick de att gå ut med en särskild varning innan sändning: ”In light of this week´s tragic events in Paris, we remind viewers that Homeland contains content that some may find upsetting.” No shit. Men mycket stark säsong ändå oavsett koppling till verkligheten.

Årets skilda världar
De två mastodontdokumentärserierna Making a Murderer och The Jinx tar båda upp kriminalfall med huvudsaklig problematisering huruvida huvudpersonerna är skyldiga eller ej. Men oj, vilken skillnad det är. I Making a Murderer är det Steven Avery, en fattig man med begränsat intellekt, som står anklagad för mord. Till saken hör att han suttit 18 år i fängelse oskyldigt dömd, men frigetts efter DNA-analys. Polisen är till synes lite väl intresserade av att denna gång ska han jävlar i mig åka in för gott. Framförallt utförs förhör på ett märkligt sätt, inte minst med hans systerson som också står anklagad för medhjälp. I The Jinx å andra sidan är det en förmögen och vältalig man, fastighetsmagnaten Robert Durst, som lite för ofta hamnar i närheten av bråd död och mystiska försvinnanden. Mycket excentrisk herre, som mer eller mindre erkänner vad han gör, men dyra advokater verkar lyckas hålla honom utanför livslångt fängelse eller dödstraff för den delen. Ytterligare rättegångar kommer dock hållas under 2016 så det sista är inte sagt i fallet Durst, men klart är att alla inte är lika inför lagen.

rectify

Undrar varför inte fler ser på mig nu när jag är med i världens bästa TV-serie?

Årets bästa gråskala
Rectify är möjligen också en TV-serie som inte nått den stora massan än. Men den förtjänar all uppmärksamhet då det är den bästa serien som finns därute just nu. Exemplariskt skådespel, tankeväckande och provocerande dialog och en ständigt pågående, ambivalent undran vad som är rätt och riktigt, och vad som har hänt eller inte. Här är det verkligen inte svart eller vitt utan olika nyanser av grått. Precis som livet oftast är.

Bubblare i kategorin är utmärkta The Affair och Bloodline som nästan, men bara nästan, är lika bra.

Årets 80-tal
Kung Fury kom, såg och segrade lätt i kategorin ”TV-spelsfilm med kampsport, nazister och blippigt soundtrack”. Så sjukt tacky, töntigt och alldeles underbart. 80-talet i ett nötskal. Denna svenska kickstarterfilm är genialisk på alla sätt. Hinner inte utveckla det mer än så, är upptagen med att leta Lamborghini Countach på Blocket.

Årets rymd
Med The Martian levererade Ridley Scott en mer vetenskapligt förankrad sci-fi helt utan aliens. En expedition till Mars i syfte att kartlägga möjligheter till framtida exploatering drabbas av storm där Matt Damon till slut får uppleva hur det är att vara helt ensam på en planet. Men det här är inte en film där det är själva handlingen jag älskar eller blir alltför berörd av. Det är det fantastiska fotot. Det finns något poetiskt vackert i alla filmsekvenser i rymden, varenda bildruta är magisk, och jag märker att jag med jämna mellanrum bara suckar och utbrister ”åh, rymden” flera gånger. Sån är jag.

Årets skratt i halsen
Ståupparen Anthony Jeselnik är killen ni ska lyssna på om ni vill utmana er själva om det är okej att skratta eller inte. Se hans entimmes special Thoughts and Prayers. Mörk, överjävlig humor som inte balanserar på någon gräns till att vara politisk inkorrekt utan spränger den gränsen åt helvete. Men han gör det på ett riktigt snyggt och smart sätt.

Årets blod, svett och trummor
I en av årets klart bästa filmer, Whiplash, får vi se en jazztrummis in the making (Miles Teller) banka skiten ur de där trummorna så att både svett och blod sprutar. Hyfsat uppoffrande spel bara för att få en plats i en orkester ledd av en despotisk dirigent. Som hänsynslös orkesterledare ser vi en utmärkt J.K. Simmons, och det är skönt att få se birollsexperten tillika personlige favoriten Simmons i en större roll. Även om rollen nu klassades som en biroll också denna gång fick han åtminstone en Oscar för besväret.

spy-melissa-mccarthy

Här ligger jag i min fina katt-tisha.

Årets Bond
Det kom en Bond-film under året, den hundrasjunde i ordningen eller så, som jag inte mäktat med att se än. Istället utser jag Melissa McCarthy till årets James Bond då Spy var en frisk fläkt i genren Parodi-på-Bond-fast-ganska-nära-Roger Moore-komedi-ändå. Kingsman var också med i racet, en bättre film än Spy, men Melissa alltså!

Årets nu får det vara nog
Världen behöver verkligen inte fler uppföljare i Mission: Impossible– och Terminator-serien. Okej? Okej.

Årets what the fuck
Har ni sett Bone Tomahawk eller? En indiankannibalsekt som bor i grottor i vilda västern jagas av sheriffen och ett gäng andra westernsnubbar. Ytterst blodig historia, och osentimentalt rått. B-känsla, men med en skönt obehaglig stämning. Det absolut märkligaste jag sett under året i alla fall.

Årets fadäs
Ibland är det skönt att varva ner med lite hjärndöd action, och det tänkte jag göra med jordbävningsfilmen San Andreas. Oväntat dålig film ändå, och The Rock som skulle vara med dök aldrig upp vilket gjorde att jag började undersöka närmare vad jag egentligen tittade på. Det visar sig då att jag tittar på en mockbuster, San Andreas Quake, med snarlikt manus men uppenbart en bråkdel av budgeten. Typ på plats 20 bland de sämsta filmerna någonsin på IMDb. De där datoranimerade flodhästarna är en syn jag helst vill glömma.

Årets glöm mig inte
Julianne Moore är onekligen sevärd i Still Alice där hon mycket starkt spelar en kvinna som drabbas av Alzheimer. Riktigt hemsk, obotlig sjukdom som bit för bit monterar ner ens hjärnkapacitet, minne, personlighet och slutligen liv. Titeln syftar förstås på det jag misstänker alla patienter bara vill skrika rakt ut, att de fortfarande är samma människa som tidigare om än med annan förmåga. Klart värd Oscar till Moore på den.

Årets farväl
Någon gång måste alla dö, ja, bortsett från Kirk Douglas då möjligen som verkar segare än alla. 2015 kunde i alla fall inte Leonard Nimoy lura döden längre, jagad som han har varit av hög ålder, KOL och romulans. Mannen med den majestätiska rösten har tystnat, och rymden har blivit en tråkigare plats.

Det här missar jag inte under 2016

  • För 15 år sen kom Hero och Crouching Tiger, Hidden Dragon och gav genren ”Flygande ninjor med dödligt vackert foto” ett rejält uppsving. Den sistnämnda får snart en uppföljare, och även om jag inte förväntar mig samma kvalitet kommer jag definitivt ge filmen en chans.
  • I Marvel-filmen Doctor Strange kommer Benedict Cumberbatch göra huvudrollen som den arrogante kirurgen som får magiska krafter. Behövs bara popcorn till, och kvällen är räddad.
  • Den självinsiktslöse företagsledaren David Brent från The Office är tillbaka i Life on the Road där han nu är på turné som ”rockstjärna”. Kan bli hur kul som helst, Ricky Gervais kan man alltid lita på.
  • Quentin Tarantino är tillbaka med western The Hateful Eight. Ska vi gissa på sylvassa repliker och underhållningsvåld i världsklass? Skulle tro det.
  • Suicide Squad är ännu en i raden av superhjältefilmer. Vet inget varken om serietidningen eller filmen (mer än att Joel Kinnaman är med), men titeln antyder att det kan var nattsvart action på gång. Mer popcorn med andra ord.
  • Deutschland 83 är en TV-serie om en östtysk spion som infiltrerar västtyska armén under kalla kriget. Förväntar mig kulturkrockar, politiska skiljaktigheter och ett Stasi som lurar bakom muren. Och en och annan Trabant förstås.
  • I sommar kommer Star Trek Beyond, och enligt rykten siktar filmskaparna på en mer klassisk Star Trek-känsla än vad det var i de två tidigare reboot-filmerna. Verkligen inte mig emot.
  • Slutligen de stående inslagen på denna lista: Vikings och Game of Thrones. Bring it on.

Skrivet av Jonas Derne

Synthare och Arsenal-fan som bygger webbar till vardags. Föredrar intresseväckande dialog före explosioner, och gäspar vanligtvis när det blir för mycket action såvida det inte sker i rymden. Tycker Totoro är det gulligaste djuret som någonsin fångats på film.

Fler inlägg av Maila Jonas Derne
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg