Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats Årslista 2015 – Lindman

Inlägg av Måns Lindman den 28 december 2015 i

Onyanserat Onyanserats årslista 2015

 

årslista2015

Äh, det är bara att slänga ur sig det direkt. Det är ingen hemlighet och det är något de flesta förmodligen själva konstaterat. 2015 var sannerligen inget guldår för film. Det var oförskämt tunnsått med fullpoängare men ettor och tvåor haglade här på Onyanserat. Varför? frågar sig då vän av ordning. Ingen aning. Ibland finns det helt enkelt inget svar, det bara är så. Man skulle ju kunna tro att det berodde på att jag var extraordinärt bitter i år men icke, jag var oerhört peppad och vid gott mod men filmerna levererade inte. Serier däremot. Där var det precis tvärtom. Mary, holy Mother of Jesus Christ vilka produktioner vi fick, inte minst via Netflix. Så har du fortfarande inte hittat det där sista incitamentet att punga upp en spottstyver i månaden för att kunna ta del av ett dignande utbud av högkvalitativa filmer och serier kolla gärna in årets lista från undertecknad.  

Årets nyp mig i armen  Netflixserien Making a Murderer måste skildra det största justitiemordet i mannaminne. Det är en historia så absurd, otäck och osannolik att inte ens branschens samlade toppskikt av manusförfattare hade kunnat komma upp med något i närheten av det här. En småkriminell amerikansk medborgare slussas genom det som bara kan benämnas som en värld av korruption, manipulation och inkompetens. Making a Murderer visar på ett alarmerande sätt vad som händer när samhällets säkerhetsnät, det som skall finnas där för att skydda de svaga och oskyldiga fullständigt havererar. När Steven Avery plötsligt kastas i fängelse för ett brott han bevisligen omöjligen kan ha begått, berövas på 18 år av sitt liv, blir frikänd och sedan åker in på nytt, återigen till synes oskyldig sitter jag och knyter mina nävar av ilska. I tio gastkramande avsnitt får vi följa alla drabbade och är det något man kan vara säker på i den här enastående dokumentären så är det att just när de involverade inte tror att livet kan ge dem fler citroner så landar det ett helt jävla citronträd i knät.

Årets familj – I Netflixserien Bloodline fick vi tidigt veta att någonting hade gått käpprätt åt helvete. Vi visste inte varför eller hur men vi visste att familjen Rayburn skulle få lida under en hel säsong. På ytan en familj som många andra, hyggligt framgångsrik och tillsynes sammanhållen med tydliga hierarkiska arketyper men ju längre tiden går desto fler mörka sidor och fruktansvärda hemligheter exponeras i det välfyllda bagaget. Den som var villig att investera sin dyrbara tid fick se en fenomenal konflikt som ibland smärtsamt långsamt eskalerade bara för att fullständigt explodera under seriens slutskede. Med sitt komplexa och psykotiska persongalleri bjöds vi på laddade scener som aldrig tycktes ta slut. Naglarna räckte helt enkelt inte till när den amerikanska kärnfamiljens välfärd punkterades till tonerna av lågmäld gitarrmusik och sällan har väl ett soligt Florida känts så klibbigt outhärdligt som i Bloodline.

Läs recensionen här

Årets läckergom Netflixserien Chef’s Table var omöjlig att värja sig mot. Matlagninsprogrammens egna chef-d’oeuvre. Sex makalösa historier serverade på silverfat för den som tröttnat på steril maratonmatlagning i studiomiljö. Här kastades alla normer åt sidan när vi grävde oss ända in till själva hjärtat av matlagningskonsten. Viljan att vara bäst. I en produktion av gastronomiska mått, så vansinnigt vacker att ögonen tårades och pulsen löpte amok gick jag vilse i mina egna begär. Det här var en serie som gjorde saker med min kropp och själ som jag inte trodde var möjliga framför en TV-ruta och jag var alldeles vimmelkantig när Chef’s Table tog mig från fantasi till verklighet i en symfoni av aromatisk erotik och lämnade mig dreglande i högupplöst matporr.

Läs recensionen här

Årets pajigaste – I Jupiter Ascending fortsatte syskonparet Wachowski att pracka på en intet ont anande biopublik sitt påkostade universella flum. Mila Kunis och Channing Tatum, den ena en ovetande prinsessa som städar de rikas toaletter men egentligen äger Jorden, den andra en rymdvarulv med gravitationsgrillor. Tillsammans skall de rädda mänskligheten från att bli droger åt en konspirerande rojalistisk familj i en annan tid, i annan annan galax och hinna bli kära under tiden. För att nå sitt mål måste de kämpa mot en inavlad Noaks ark med elefantmän, ödlor i oljerockar, läspande ugglor och prisjägare som sprungna ur rollspelet Mutant. En helsnurrig, kitschig orgie i CGI och uselt skådespeleri i en utdragen historia som helt saknar både rim och reson.

Läs recensionen här

Årets lir – Efter nästan 40 timmar av febrilt spelande har jag knappt utforskat hälften av den enorma spelvärld som utgör Fallout 4. I ett fängslande dystoptiskt Boston kan du glida runt och slakta allt från servicerobotar till jätteräkor, till ett fullständigt makalöst soundtrack dessutom. Ibland räcker inte vapnen till, då får du snickra ihop ett bättre. Visst håller väl grafiken inte toppklass alla gånger och nog finns där en och annan bugg men skit i det! När spelglädjen ligger på den här snuskigt höga nivån kan man ta ett par skönhetsfel. Yta är faktiskt inte allt. Kärleken finns alltid på insidan.

FA4

Årets tröttaste – Jaha, vad gäspar skorpan? Är skiten slut snart eller? Daniel Espinosas thriller Child 44 hade en enorm potential. En spännande mordgåta i en tacksam miljö och i en känslig tid. Därtill lockades vi av en rollista fullsmockad av häftiga namn där både etablerade stjärnor och nya kaxiga utmanare hade möjligheten att slåss om tiden i rampljuset. Tyvärr hjälpte det föga då själva tillställningen var så tråkig att klockor stannade och undertecknad närmast drog käkarna ur led under denna 136 minuter långa tortyr. Det var också den första biofilm någonsin där jag de facto till sist även somnat, detta trots att jag kämpade emot likt ett fjättrat vilddjur. Men en rörig story, rysk rotvälska, snigeltempo och en utebliven karaktärsutveckling gjorde det omöjligt för mig att hålla mig vaken.

Läs recensionen här

Årets hån – Att inte Ex Machina fick gå upp på svenska biografer var ett hån för oss biobesökare. Alex Garlands klaustrofobiska Kubrickdoftande thriller var inte årets bästa film men den kom inte långt efter. Den gjöt nytt blod i en något utarmad sci-fi-arena med sitt intrikata kammarspel och sin härliga mix av transcendens, mind game och mysterium. En modern Blade Runner om man så vill. Garland lämnade ingenting åt slumpen när han orkestrerade sin mörka, artificiella terror dränkt i tung elektronisk monoton bas och genom att låta sina tre mycket starka huvudpersoner utöva en ständigt pågående kraftmätning levererade Garland något av det mest intensiva jag sett på bio på många år.

Läs recensionen här

Årets Instagramkonto – Jag kan inte riktigt bestämma mig för om James helt saknar självdistans eller bara är ironisk över en hel Instagramgeneration men en sak är i alla fall säker. Han är underhållande. https://www.instagram.com/jamesfrancotv/

JF

Årets skurk – Han kom. Han langade. Han segrade. Wagner Moura VAR Pablo Escobar i Netflixserien Narcos. Den stegvisa förvandlingen från en enkel man med en plan för att ta över världen till att tappa fotfästet totalt var en fröjd att följa. Moura var den enskilt största behållningen i en av årets tajtaste underhållning där ingen sten var för liten att lyfta på i den hopplösa jakten på en av tidernas mest framgångsrika brottslingar. Ett snyggt, smart och fartfyllt docudrama över en epok av terror vars omfattning är svår att greppa än i dag.

Läs recensionen här

Årets monstermys – I en Jurassic World som inte riktigt klarade av att leva upp till förväntningarna levererade ändå vattenodjuret helt enligt plan. Mosasaurusen, som visserligen inte var en dinosaurie utan snarare en gigantisk vattenlevande ödla gjorde i alla fall det den skulle och jag var lycklig resten av året.

Läs recensionen här

Årets mycket snack och liten verkstad – Fifty Shades of Grey. Alltså, här hade jag gått och sugit in stämningen, blivit uppslukad av snacket på stan och surrat med folk som läst böckerna. Jag såg framför mig den erotiska laddningen, de förbjudna piskrappen, den psykologiska manipulationen och de himmelska orgasmerna men vad fick jag? Tam spanking i ett bordellrött rum med gyllene bondageringar och försök till explicita sexscener, där ett bart manligt underliv juckar hysteriskt mot ett naket höftben till hitlåtar från Billboard Top 100. Beyoncé vrålade och dollarsedlarna spreds likt löv för vinden men ingen njöt och det kosmiska klimaxet uteblev i en film där nyansen bara var en och den var beige.

Läs recensionen här

Årets WTF? – Förra året var HBO-serien True Detective med på min årslista, så även i år. Dock av helt skilda orsaker. Efter första säsongen var jag i extas. Det var pur perfektion och jag hade en enda kväll av bingewatching där jag sögs in i storyn och när allt var slut drömde jag våta drömmar om evangelistisk nihilism och längtan efter en ny säsong var lika obekväm som Jesu vandring längs Golgata. Jag fick min önskan uppfylld om en ny säsong men sällan har besvikelsen varit så stor. Borta var den makabra mordgåtan i den dammiga amerikanska södern. Istället var jag lämnad med en sömnig noirstory i ett överexploaterat Kalifornien täckt av Instagramfilter. Halvhjärtat utvecklade maffiagubbar, tröttsam korruption och någonstans i bakgrunden ett mord som ingen människa brydde sig om. Lägg där till den stolpiga dialogen, en fullständigt horribel casting och fyrtiofem ständiga sidospår som man förväntades orka följa med i. I slutändan föll säsongen dock på att det inte fanns någon tillräckligt intressant story att berätta som gjorde att jag brydde mig. Jag satt där och jag hörde en massa ord och jag såg en massa bilder men jag kände absolut ingenting.

Läs TV-klubbens hela bevakning av serien här

Årets käbbel – Fantastic Four var inte bara en av årets sämsta rullar, den var också en av de märkligaste. Än i dag är jag inte ens säker på om det var en film eller bara en riktigt lång trailer för en kommande film. Det var en reboot på en reboot som i grova drag raderade allt vi tidigare fått veta om Fantastiska Fyran, vilket i sig är illa nog då det ifrågasätter vår intelligens men också talar om för oss att vi har spenderat hundratals kronor och timtal i biosalonger som egentligen inte betyder ett skit. Och för vad? En film som inte innehåller någonting av substans. Ingen dramatik, ingen känsla, inget avslut. Över en timma för att bygga upp något som avslutas i ett antiklimax som saknar motstycke.

Läs recensionen här

Årets seriemord – Alltså, jag älskar ju seriemördare! Det är kanske ingenting man vräker ur sig på en första dejt men jag är den första att erkänna att jag är fascinerad av seriemord och polisens ofta utdragna och till synes hopplösa jakt på en brutal mördare med ett karaktäristiskt modus operandi och i år var det ett nordiskt samarbete som stod för pukorna och trumpeterna inom det området. I sin tredje säsong var Bron mörkare och mer amerikansk än någonsin. Det är inte alltid att det är något positivt men det var det den här gången. Med en förnimmelse av Se7en förpassad till svenska landsbygden och den danska gräddhyllan fick vi se den alltid lika magnifika Sofia Helin kämpa med sina egna demoner samtidigt som hon jagade en ytterst hänsynslös seriemördare vars identitet förblev höljd i dunkel ända till den svettiga finalen.

Årets händelse på tuben – När Will Ferrell ägnar sig åt det han behärskar bäst och inte springer omkring och vrålar som en rabiessmittad grävling är han oslagbar. En varning dock. Det är precis som Jimmy Fallon säger, ”you can never unsee this”

Årets kallaste kårar – När påkostade rullar inte klarade av att leverera det där man eftersöker i en god skräckfilm gick budgetstrama It Follows in och visade var skåpet skulle stå. Trots sin baslinje om en övernaturlig förbannelse var It Follows en otäckt verklig film som skildrade varje ung kvinnas mardröm. I en våldsam värld där vi ständigt påminns om människans ondska är det givetvis tacksamt att göra en skräckfilm om våldtäkt och stalking. Detta utnyttjas dock aldrig i ett ”simpelt” syfte utan ligger där som ett ständigt memento mori och resultatet är en av de mest gastkramande rysare i modern tid. En mardröm som aldrig riktigt lämnar dig ifred.

Årets överraskning – Att jag skulle falla så hårt för en film där en jazztrummis ligger i hårdträning hade jag inte i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig. Att en av huvudrollerna dessutom spelades av ständiga utfyllnadsskådisen J.K. Simmons gjorde inte peppen större direkt. Visst hade jag hört lovorden men mer eller mindre avfärdat dem som skeva men det var något jag bittert fick äta upp när mattan plötsligt rycktes undan och jag golvades totalt. Whiplash var ett bländande och entusiasmerande mästerverk med en bländande håll-käften-prestation av både J.K. Simmons och Miles Teller. En av årets i särklass bästa rullar där håren på armarna reste sig under filmens sista rasande crescendo.

Läs recensionen här

Årets svensk – Att Hollywood ligger för Alicia Vikander balettskolade fötter kan väl ingen ifrågasätta. Erbjudandena rasar in och namnen blir större och större och ja, det går helt enkelt bra nu. Bara i år har vi sett vår nästa storstjärna i tidigare nämnda Ex Machina, The Man from U.N.C.L.E., The Danish Girl och Bränd och även om filmerna håller blandad klass så har hon ändå gett filmerna en ny dimension. Hon är kaxig, hon är målmedveten och verkar inte ha några som helst dubier när det gäller att kasta sig in i ett stort projekt och det känns nästan tragiskt att behöva säga men det är högst välkommet i en hopplöst mossig och mansdominerad värld som Hollywood. Nästa år fortsätter hon att ta för sig och vi kommer att få se Alicia spela bl.a. mot Michael Fassbender, Christoph Waltz och Matt Damon. Oh happy day!

Årets mindfuck – Mr. Robot var stundtals nästan olidligt svår att följa med i. Ibland kunde det gå dagar där jag gick och funderade kring vad som egentligen hände i veckans avsnitt och plötsligt trillade polletten ner. Eller så gjorde den inte det alls och jag tvingades vänta tills nästa avsnitt innan ledtrådarna kunde knytas ihop. Nu när säsongen är slut sitter jag fortfarande som ett fån och undrar, vad fan var det som hände? och jag fullkomligen älskar det!

Läs TV-klubbens hela bevakning av serien här

Årets arbetshäst Game of Thrones kan man lita på. Outtröttligt mal den på och verkar aldrig vilja sluta överraska med sin förmåga att ständigt avverka huvudpersoner. Det var en knackig inledning där jag kände svetten lacka av nervositet. Jag kände visserligen igen mig i Westeros men det var mycket som var annorlunda och jag frågade mig själv, skulle den hyllade HBO-serien hoppa haj den här säsongen? En hel del tydde på det men efter tredje avsnittet var jag åter frälst. Game of Thrones var ett afrodisiak igen och en veckohändelse värd att gå över lik för. De tre avslutande avsnitten skrev TV-historia och det finns så mycket mer som jag behöver få svar på nu när sjätte säsongen snart drar igång. Den största frågan av dem alla hänger som ett illavarslande omen över mig och jag kan knappt vänta.

Läs TV-klubbens hela bevakning av serien här

Årets Oscarsfiskeri – Regi: Steven Spielberg. Manus: Bröderna Cohen. Huvudroll: Tom Hanks. Handling: Amerikansk hjälte räddar helylleamerikan från onda kommunister i öst. Jo man tackar ja. Det blir nästan genomskinligt tydligt när man granskar bevismaterialet. Det här är som att slänga ett köttigt ben till hundarna. Oscarsjuryn kommer att slåss om den här godsaken. På sätt och vis med rätta. Spionernas Bro är en vansinnigt genomarbetad film där helheten sitter i detaljerna. Allting är verkligen top notch när det kommer till sceneri och kostym och Tom Hanks är formidabelt skitnödig men stabil som en klippa när han gör det han gör bäst, spelar själv är bäste dräng. I en nästan löjligt lång film med många flaggor och stråkkvartetter blev det dock lite för mycket av det goda men under ett skralt filmår stod den här klassiska matinéupplevelsen ändå ut från mängden.


 

Årets bästa och sämsta rulle – Man kan givetvis inte ha en årslista utan att välja en vinnare och en förlorare. Håll i hatten så kör vi!

2015-01-29-InherentVice

Ett inferno av ovisshet. Inherent Vice var ett svårsmält men fullständigt briljant mästerverk som visserligen kräver sin publik. Helt utan gråzoner var det här en upplevelse för utvalda, där valen var följande; bjud hjärnan och hjärtat på en bioupplevelse för livet eller stanna hemma och spara en hunka. Inherent Vice var ett försök att återskapa den där känslan från svunna tider. När det ”nya Hollywood” revolutionerade världen och branschen nådde sin absoluta peak och Paul Thomas Anderson både hyllade och hånade eran med inspiration från filmer som Airplane och Top Secret i en thriller som inte liknade något vi tidigare sett.

Läs recensionen här

TR63

Adam Sandler, den här är till dig: PÅ RIKTIGT! KAN DU LÄGGA NER VERKSAMHETEN NU? Du är snart femtio barre och beter dig som om du vore tolv. Ditt CV är en mardröm där den ena styggelsen efter den andra ligger och ruvar och en vacker dag dyker de upp och biter dig arslet. Okej, jag vet att du ändå cashar in och att du gör dina egna filmer nu men KOM IGEN! Ha lite självrespekt och heder i kroppen. Du kan inte bara hålla på med pubishår, kiss och bajs, illa dold sexism och smygrasism år ut och år in. Och det här med en westernkomedi? Det stod ju skrivet i stjärnorna var det skulle barka hän. Äh, jag orkar inte med dig, här har du en virtuell bajskorv för årets sämsta film.

Läs recensionen här


 

2016

2016 ser jag fram emot följande akter inom film och TV:

Batman vs. Superman: Dawn of Justice – Okej, det är nördigt men jag vill se Batman och Superman slåss. Can you blame me?

Deadpool – Utan ha någon som helst relation till snubben ifråga så fylls ändå mitt Instagramkonto med bilder hela tiden.

Assassin’s Creed – Ett av mina favoritlir blir film. Jag kommer garanterat att bli vrålbesviken men den här rullen missar jag inte.

The Hateful Eight – När Quentin ropar så man kommer man. Så enkelt är det.

The Revenant – Kommer det att räcka med att bli uppäten av en björn för att Leo skall få sin förbannade Oscar?

Fantastiska Vidunder och var man hittar dem – Harrry Potter men ändå inte.

 

The X-files Revival – Under sex avsnitt vrider vi tillbaka tiden och hänger åter med Fox Mulder och Dana Scully. Hej nostalgi!

American Crime Story: The People vs. OJ Simpson – I en stjärnspäckad docuserie tar American Crime Story sig an en av tidernas största skandaler.

11.22.63 – Stephen King och J.J. Abrams samarbetar i adaptionen av King’s roman. James Franco har huvudrollen. Kan bli hur bra som helst men lika gärna en katastrof.

Vinyl – 70-tal och det är sex, drugs and disco i nya HBO-serien som är skapad av ingen mindre än Terence Winter (Sopranos, Boardwalk Empire, The Wolf of Wallstreet).

Westworld – HBO’s nya storsatsning. Skapad av Christopher Nolan och J.J. Abrams är givetvis förväntningarna enorma och förutsättningarna finns definitivt. En nöjespark fylld med robotar som går bananas? Här, ta mina pengar!

House of Cards – Visst tappade Netflix’s flaggskepp i sting förra säsongen men jag vägrar ändå att underskatta Frank Underwood. Många har gjort det misstaget och sedan fått ångra sig djupt.

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Bra lista! (Men Alicia Vikander har inte varit med i någon Mission: Impossible-film. Än. Men Rebecca Ferguson hade också ett bra år.)

  • Lindman1

    Tjena, vilken tankevurpa. Jag skyller på julbakfyllan och ändrar genast. Tack för det! 🙂

Fler onyanserade inlägg