Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Onyanserats årslista 2016 – Ingrid

Inlägg av Ingrid Forsberg den 5 januari 2017 i

Onyanserat Onyanserats årslista 2016

2016-kopia

Jobb och annat gjorde att jag tyvärr hängde med riktigt dåligt i filmutbudet 2016. Och det jag väl såg var inte så minnesvärt att det platsar på en årslista. Min lista för året blir därför nästan helt inriktad på serier!

Årets kollektiva älsk – Det började tisslas om en norsk ungdomsserie som skulle vara något utöver det vanliga. Jag kände mig skeptisk (verkar va en obligatorisk första-känsla på grejer som är hajpade), men när jag väl bestämde mig för att ta en titt så trillade jag dit. Ja, Skam ÄR en fantastisk serie! Och då har jag inte ens sett säsong 3 än, som alla säger ska vara den bästa. Så bra karaktärer, grymma skådisar, superb musikläggning, trovärdig dialog, och så mycket hjärta och smärta. Och så får man lära sig massa fantastiska norska slangord, och får insikt i den väldig märkliga russtraditionen, typ svensk student uppskruvat till max. Alla älskar Skam nu, med rätta. Och på fredag den 6 januari (röd dag!) släpper SVT Play säsong 3, hurra!

high-maintenance

Hunden som fått ett helt eget avsnitt i serien High maintenance

Årets oväntade pärla – Noveller är en litteraturform jag aldrig fastnat för, blir bara frustrerad när berättelserna tar slut sådär snabbt. Trodde därför inte att jag skulle fastna så för HBO-serien High Maintenance, som är som en slags noveller i tv-serie-form. Det utspelar sig i New York, och den röda tråden genom avsnitten är en cyklande drogförsäljare som levererar marijuana till en allsköns blandning av människor, vars liv vi får en kort inblick i. Och alla rollkaraktärer är så väl skildrade att jag får starka känslor för dem, fast vi bara får träffa dem så kort stund. Ett avsnitt är dessutom berättat helt ur en hunds synvinkel – vilket ju låter helt knäppt, men överraskande nog är riktigt rörande.

Årets Marvel – Visst är Netflix-serierna Daredevil och Luke Cage riktigt bra, men min favorit-Marvel-produktion den senaste tiden är helt klart Agent Carter. Serien gick lite under radarn, men båda säsongerna (tyvärr blev det inga fler) finns att se på Netflix så det går lätt att åtgärda för dig som missat den! Peggy Carter är agent på den hemliga statliga organisationen Strategic Scientific Reserve, ett slags CIA mot övernaturliga bad guys, och syns första gången i Captain America. Serien har en skön blandning av serietidningskänsla och noir-stämning, med ljuvliga 40-talskläder och miljöer. Och Hayley Atwell är lysande i huvudrollen.

Penny Dreadful skorpion

Skräckromantik deluxe i Penny dreadful

Årets farväl – Snyft, säsong 3 av det skräckromantiska smörgåsbordet Penny Dreadful blev den sista. En lite ojämn säsong, men med riktigt höga toppar. Det är så mycket jag älskar med den här serien. De viktorianska miljöerna, den gotiska skräckromantiken, Eva Green, Abel Korzeniowskis soundtrack, ångesten, Josh Hartnett, att det är extra allt av blod, ockultism och en kompott av en mängd olika litterära karaktärer. Slutet var riktigt starkt – och hjärtskärande.

Årets ljuddrama – P3 satsar på radiodrama, och först ut var Sara Bergmark Elfgrens De dödas röster. En slags mockumentär där en journalist försöker reda ut mordet på sin barndomsvän, som hände på 90-talet. En fängslande och väldigt välgjord poddserie, med en suggestiv ljudbild. En väldigt lovande start på vad jag hoppas blir en mer etablerad genre i Sverige – fiktion i poddformat!

hotforfood

John Diemer och Lauren Toyota gör Hot for food

Årets mat-tv – Den kanadensiska bloggen och Youtube-kanalen Hot for food visar hur vegansk matlagnings-tv inte alls behöver vara synonym med flummigt hälsotema, rawfood and what not. Till skillnad mot SVT:s första vegetariska matlagningsprogram Vegorätt då, som ju tyvärr var en megabesvikelse… Då använder paret Lauren Toyota och John Diemer i Hot for food ändå sjukt mycket grönkål, men väger upp det hela med veganska varianter av comfort food-rätter som mac and cheese, cheesecake och en mängd olika varianer av tacos och nachos (och den märkliga kanadensiska nationalrätten Poutine). På Youtube-kanalen finns dels korta enkla receptklipp, dels ”Challenge” där Lauren och John gör varsin rätt på ett visst tema och så får tittarna rösta på vem som gjorde det bäst, och så ”Recipe?!” där Lauren skapar ett nytt recept under programmets gång, genom att helt enkelt öppna kylen och utgå från vad som finns hemma. Roliga och charmiga programledare, och maträtter som ser sjukt goda ut och nog kan charma även inbitna köttätare.

Årets nostalgi – Visst var Stranger things väldigt mycket som om man gjort ett mixtape med allt som folk gillar från 80-talet, alltså lite förutsägbart och ooriginellt, som en del hävdade. Men måste det vara en dålig sak? Det var så himla underhållande och härligt att jag lätt kunde se förbi det och bara götta mig. Återstår att se om säsong 2 kan leva upp till förväntningarna.

vinyl

Vinyl – ett grabbigt sömnpiller

Årets oengagemang – Livet är för kort för tråkiga tv-serier, och med tanke på att utbudet bara blir större  så känns det allt mer vettigt att leva efter den devisen.  Jag dumpade Vinyl efter halva säsongen. Många hävdar att den var jättebra, men jag säger gäsp. En serie om musikbranschen på 70-talet lät precis som nåt för mig, men det var ju bara som vanligt att det handlade om män som knarkade, lägrade kvinnor och gjorde brott? Grabbigt sömnpilller utan att ge särskilt mycket känsla för just musiken. Baz Luhrmans The Get Down var en av serierna jag sett mest fram emot, men inte heller den har jag tagit mig igenom. En serie om hur hiphopen föds i det sena 70-talets Bronx, med mycket disco och soul, what can go wrong. Men Baz fläskade noh på för mycket, det blev så överlastat att jag istället kom på mig själv med att vara lite oengagerad. Ska dock ge den en ny chans, när jag är på rätt humör! För ibland är man ju bara på helt fel humör för en serie – kanske är det därför jag bara har sett två avsnitt av Mr Robot s.2 ännu. Jag gillade verkligen första säsongen och såg mycket fram emot den andra, men de två första avsnitten var bara så sega och förvirrande att jag tappade intresset.

Under 2017 ser jag fram emot:

T2 Trainspotting: Det lät så osannolikt att det faktiskt skulle komma en uppföljare till Trainspotting men herregud, trailern ser ju riktigt jävla lovande ut! Får rysningar bara av att höra Ewan McGregors läsa den uppdaterade choose life-monologen på ljuvlig skottska.

Jordskott säsong 2: Det blir kul att se hur serieskaparna ska fortsätta på den här övernaturliga historien. Teasern hintar om att det nu inte bara ska utspelas i glesbygden i Västmanland, utan också i Stockholm, vilket jag spontant känner mig lite skeptisk till. Men serieskaparen Henrik Björn har ju hintat om att Jordskotts universum sträcker sig långt utanför Silverhöjd, så det är väl logiskt ändå.

Twin Peaks s.2 – Oj oj oj, har det någonsin funnits högre förväntningar på en seriesäsong? Så mycket som kan gå fel, och så mycket som samtidigt kan bli fantastiskt.

Star Wars Episode VIII – Visst var Rogue One bra, men också väldigt tydligt en ”mellanfilm”. Mitt känslomässiga engagemang var rejält mycket lägre än i The Force awakens, nu vill jag se vad som ska hända med alla de karaktärer vi faktist känner! Och samtidigt kommer det kännas sorgligt att se Carrie Fisher i sin sista roll.

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg