Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats Årslista 2016 – Lindman

Inlägg av Måns Lindman den 23 december 2016 i

Onyanserat Onyanserats årslista 2016

2016-kopia

2016. Året då undertecknad euforiskt och lidande slängde ut den första fullpoängaren redan i januari för att sedan få vänta ända till december tills titelutmanaren till årets rulle dök upp, helt oannonserat dessutom. Hypen kring The Revenant hade ingen människa med puls kunnat missa. Internet exploderade och imploderade på en och samma gång flera månader innan premiären medan Manchester by the Sea smög fram och vann mången kritikers hjärta. Vilken som står som slutsegrare får ni snart se. Annars var det väl inget superår för film i år heller även om medelbetyget blev bättre än 2015. Det var dock väldigt många storfilmer som inte nådde hela vägen fram, eller hela vägen fram förresten. Det var ren katastrof på sina håll och jag fick med viss förtjusning möjlighet att plocka fram motorsågen vid flera tillfällen. För det är ju så det är. Ingen kritiker vill skriva om en film som är ljummen och inte bjuder på några känslor, positiva eller negativa. Man vill hylla eller såga. TV-Serierna däremot. Där är utvecklingen forfarande precis tvärtom. Streamingbolagen öser ur sig nya magnifika upplevelser i och med sina fortsatta satsningar på exklusiva produktioner och jag har aldrig tillbringat så många timmar framför teven som det här året. Men nog tjötat, nu plöjer vi årets lista! 

Årets rivstart  HBO Nordic höjde ribban för alla framtida produktioner i och med sitt pilotavsnitt av The Night of. Jag letade långt bak i minnet för att hitta något som golvade mig så brutalt som denna formidabla inledning på en serie som också skulle växa fram till att bli en av årets bästa. Men hur mycket jag än grävde i mitt cerebrala lagringsutrymme kunde jag inte komma ihåg något som kunde mäta sig med ”The Beach” Möjligen är Lost där och sniffar men det är verkligen hårfint i sådant fall och det är över tio år sedan nu. Steve Zaillians märkliga mordgåta var en perfekt kombination av deckare, fängelsedrama och rättegångsprocess. En inte helt lätt kombination att sy ihop men det var det furiösa tempot, mystiken och detaljerna som rev barriärerna. Sex, droger och våld vävdes skickligt samman i ett intrikat drama som aldrig tog några enkla genvägar och i centrum, ett enastående skådespeleri från Riz Ahmed och John Turturro. Jag kände direkt att det här skulle bli svårslaget. Efter åtta timmar var allt över och en tomhet infann sig. Samtidigt var det en perfekt avslutning på en serie som redan var spikad till en enda säsong. Låt oss hoppas att man håller sig till det. Jag vill inte se en ny True Detective.

Årets rigor mortis – Det är klart att jag redan på förhand hade en känsla av att det gamla liket inte skulle sprattla men ibland får man äta upp sina fördomar och man hade trots allt 20 år på sig att leverera. Men nej. Inte ens två decennier och proppfulla krigskassor kunde rädda Independence Day: Återkomsten från att vara en av årets absolut sämsta rullar. Med en dyngtrist ensemble, ett manus lättare än helium och en dialog som frätte likt svavelsyra utökade den okrönte kalkonkungen Roland Emmerich sitt redan digra CV med ännu en skitrulle. Den svenska kritikerkåren var tämligen enig. Det sög!

13537661_10154212355248444_8410799552040254779_n

Årets Will – Nej, det är varken Ferrell eller Smith. Årets Will är utan tvekan Arnett som gav mig så mycket melankoli att jag rös av välbehag. I Flaked cyklade han omkring i ett orangeblått Insta-chict Kalifornien i ray-bans och grälla shorts i en verklighetsflykt som saknade motstycke. Ackompanjerad av årets bästa soundtrack bjöd han ut sin trasiga och tragiska själ till en överraskad publik som seglat in på Netflix i tron om att få se en charmig komediserie. I tredje säsongen av BoJack Horseman sjönk han ännu djupare i ålderskris och depression. Även här är det lätt att tro att det rör sig om en lättsam serie med en skön tecknad häst och hans excentriska vänner. Inget kunde vara mer fel. Visst finns komiken där men cynismen genomsyrar varenda avsnitt och hjärtat pumpar ständigt sorgset. När självhatet och ångesten ligger som en fuktig dimma och vägrar skingras är det svårt att inte känna ett hugg i bröstet. Visst finns det strimmor av glädje och hopp men de är inte särskilt långvariga. Det är också när man når botten, när man sjunker ner i den smutsiga tjärpöl som utgör Hollywood som den här serien når de högsta höjderna.

Årets lättnad – Äntligen kunde Hollywood andas ut. Leonardo DiCaprio fick till slut sin välförtjänta Oscar och det var många tunga stenar som föll från folks hjärtan. Att Leo fallit så många gånger på mållinjen har nämligen inte bara tyngt honom själv utan allt från branschkollegor till gemene man hemma i TV-soffan. Vissa sade att det inte ens var en Oscarsvärdig roll men det spelade liksom ingen roll längre. Ingen protesterade. Har man levererat på den nivån under så många år är man värd en statyett och tacktalet visade också vilken typ av människa DiCaprio är. Här har han gått i åratal och sett Oscar efter Oscar glida honom ur händerna och vad gör han när han äntligen vinner? Jo han håller ett långt tal om klimathotet och att vi inte skall ta vår planet för given. Det var givetvis bara att lyfta på hatten!

LDC

Årets blast from the past – Matt och Ross Duffer hade gjort sin läxa. De visste exakt vilka strängar de skulle smeka för att få en nostalgitörstande publik galen av extas. Stranger Things påminde oss om allt som är fel med Hollywood i dag. Serien sparkade in oss i en tidsmaskin och förflyttade en hänförd skara rätt in i 80-talet. En tid när en blockbuster var något hela familjen såg fram emot. När begreppet inte var synonymt med en generisk superskurk som försöker jämna Manhattan med marken. Allt satt som en jävla smäck! Miljöerna, karaktärerna, signaturmelodin, storyn. Det doftade så mycket nörd och genuin kärlek till genren att det bara var att kapitulera. Stranger Things var lömsk på det sättet. Egentligen var serien ett enda långt homage till eran, en oblyg mix av kända filmer från årtiondet som följde redan upptrampade fotspår men det sket vi fullständigt i. Vi som var med när det begav sig fick ju tuppjuck av gamla minnen när vi satt där i pojk och flickrummen framför en tjock-TV och dreglade till VHS-band med E.T och the Goonies. Vi hade ju inte sett något liknande sedan den tiden och frågan är nu om det går att upprepa bedriften i en andra säsong. Jag är inte så säker på det tyvärr.

Årets det räcker nu –Det är dags att lägga ner filmatiseringarna av Dan Browns böcker nu. Det har det väl egentligen varit redan från början men nu är det bara pinsamt. Inte ens Tom Hanks verkar tycka att det är särskilt kul längre. I år var det dags för Inferno och nog tog man fasta på titeln alltid. Det var ett inferno av ostrukturerat kaos. Ett sammelsurium av trubbig dialog, ett oändligt rännande och en twist som vi kunde räkna ut med röva och en krita.

Årets svensk – Det blir samma som förra året för trots att Alexander Skarsgård landade rollen som Djurens konung så var Alicia Vikander trots allt Oscarsgalans drottning. Hennes tacktal skiljde sig monumentalt från Leos. Hon var i ett galet lyckorus och jag tror inte att något öga var torrt i Dolby Theatre. I år har hon dessutom hunnit spela mot två giganter, Matt Damon i Jason Bournes återkomst och Michael Fassbender. Att de nu råkar vara ett par är givetvis inget som förtar prestationen, bara så att vi har rett ut det. Och resan den bara fortsätter. Nu står det också klart att Vikander blir nya Lara Croft och om någon skall klara av att väcka liv i den filmserien så är det väl Alicia. Något säger mig att den här platsen på listan är lika vigd åt Alicia i framtiden som guldbollen är åt Zlatan.

avlc

Årets citat – ”Inte skall man dömas om man inte gjort ett pillekvitt!” Språkekvilibristen Leif GW Persson i Veckans Brott. Ett ord jag måste börja använda mer.

Årets intro – Det stod längde och vägde mellan Westworld och The Night of och den sistnämnda vinner. Jag älskar mystiken, mörkret och de tydliga True Detective-vibbarna från första säsongen. Det ligger verkligen en förnimmelse av död i luften. Westworld är visserligen mer visuellt imponerande men så har vi musiken, en nog så viktig detalj i sammanhanget och där vinner Jeff Russos domedagsstråkar, som inte ligger särskilt långt ifrån Game of Thrones, mitt favoritintro all time.

Årets lir – Här blir det målfoto som avgör. Finalen i Uncharted-serien var visserligen ett imponerande och fängslande äventyr som jag hade svårt att slita mig från men mest glädje, eller rättare sagt frustration har jag ändå haft med Dark Souls III. Det är en form av hatkärlek och ren tortyr som fyller mig med ett begär omöjligt att släcka. Visst är det bortom frustrerande att dö för niohundrade gången på samma förbannade best och framför allt när fanskapets liv bara hängde på en skör tråd men det är bara att spotta i nävarna, greppa den av svett drypande kontrollen och hoppa in i striden igen. Glöm mat och sömn, fokus nu! Känslan när man väl klarar en utmaning som länge verkar helt omöjlig är svår att toppa. Jag känner mig gudomlig och det är som om himlen plötsligt öppnar sig och Gud Fader själv kliver ner och klappar mig på axeln för att äntligen ha besegrat ondskan. Men det som skiljer Souls-spelen från andra spel i genren är den enorma möjligheten till utforskning. För en som helt saknar lokalsinne är detta givetvis oerhört frustrerande även det men jag kan ändå inte motstå frestelsen att gå vilse. Eftersom spelet dessutom saknar narrativ eller någon form av hjälp är jag helt lämnad åt mitt eget öde och det är bara jag som kan rädda min karaktär från en ond bråd död.

dsiii

Årets slag i magen – Brie Larson spelade skjortan av sina Oscarsrivaler när hon förkroppsligade varje kvinnas värsta mardröm i den lika fantastiska som hemska och stundtals rent av vidriga indierullen Room. Brie och hennes son spelad av Jacob Tremblay levererade ett skådespel som var något av det starkaste som gick att se på bio i år. Ibland var det lätt att glömma bort att det var en film man såg när äckelkänslorna och hatet bubblade. Den där klumpen i magen gjorde sig ständigt påmind och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Första halvan av Room slet mig sönder och samman och vägrade att lämna mig ifred. Det var en obekväm berättelse som berättade en hel del om hur vårt samhälle ser ut och om män som hatar kvinnor men den visade också att ingenting är större än en mors kärlek till sitt barn.

Årets maktkamp – Sorry Francis och Claire Underwood, det var tajt men i år var det två andra giganter som drabbade samman på ett ytterst underhållande vis. Billions slog ner som bomb i mitt vardagsrum och jag var fast direkt. Advokaten Chuck Rhoades nästan maniska försök att sänka hedgefond-miljardären Bobby Axelrod, oavsett konsekvenser bäddade för en säsong full av överraskningar och minnesvärda citat. Billions är långt ifrån den första produktionen som kretsar kring big business, kontraspionage, smutsiga pengar och mäktiga advokatsamfund men där de flesta tenderar att bli långdragna rättegångsdramer med politiska undertoner tryckte Billions på ”all-in-knappen” och struntade i dina värderingar. Här var det lika okej att ha sina sympatier hos Axe som hos Chuck. Det handlade inte om rättvisa eller politik, det handlade om att ha kul så länge det varar och den som hade mest kul under säsongen var Axe men nu väntar en ny säsong och jag kan inte vänta på att få se vart pendeln svänger nu.

Årets Instagramkonto – Chivalrous gentleman. Ja, så kallar sig Dwayne Johnson a.k.a. The Rock på Instagram. Alltid lika ödmjuk men ändå med glimten i ögat. Han har i dagsläget 70 miljoner följare, varav hälften tillkom bara i år och det är en salig blandning han bjuckar på. Gymbilder, kattungar, lyxbilar, kändishäng och kärleksfulla familjebilder. En sak är säker, The Rock verkar inte ha mycket dötid att slå ihjäl. Men så drar han ju in mest deg i branschen också.

dw

Årets geni – Efter att säsong tre nu är avklarad (fyra gånger) har Charlie Brooker totalt levererat elva avsnitt i absolut världsklass och två skapliga. Jag har redan avverkat alla mina superlativ gällande Black Mirror så jag konstaterar bara än en gång att karljäveln är ett geni och vill gärna ha säsong fyra redan nu!

Årets depp Arkiv X, vad hände? Där satt jag med smördrypande popcorn, skyhöga förväntningar och saliv i mungipan och räknade ner sekunderna till årets tyngsta comeback. Och vad fick jag? Mitt sällskap nämnde något med bajs men det är ju att förolämpa exkrementerna. Jag vet faktiskt inte när jag varit så besviken senast. Förmodligen får jag gå tillbaka till barndomen när jag fick en Atari ST med bandstation istället för en Commodore Amiga med floppy. Mina gamla husgudar Fox Mulder och Dana Scully hade INTE åldrats med värdighet. Det var direkt plågsamt att se hur de försökte hitta tillbaka till sina rötter men det blev ju bara pajas av allt. Inga spännande storys, ett oengagemang som hette duga och dassiga dialoger. Jag blev genuint ledsen och var tvungen att se några gamla godingar efteråt för att försöka sudda ut minnet av den här kackelorgien.

Årets händelse på tuben – Jag har en märklig fäbless för Jimmy Fallons Lip Sync Battles. Det är väl någon form av guilty pleasure jag inte riktigt kan förklara. Konceptet är egentligen rätt fånigt och jag avskyr talangtävlingar på TV men det här ramlar oftast rätt. Jag tror att det helt enkelt har att göra med att både Fallon och deltagarna bjuder på sig själva och släpper varenda hämning i kroppen. Det fanns många klockrena battles i år men inget slog det här. Melissa McCarthys slutnummer är insane!

Årets mindfuck – Inga överraskningar här. Det blir Mr. Robot även detta år. Om det var stökigt sist så är det inget mot vad det blev den här säsongen. Läser man på diverse forum är det många som överväger att ge upp men det är deras förlust säger jag. Hur kan man inte vilja stanna kvar och se hur den här härliga härvan skall kunna redas ut? Det finns ju ingenting som ens hintar om vart det här är på väg. Det är helt bananas och just när vi trodde att vi var något på spåret slängde man in ett ”sitcom-avsnitt” som ren distraktion. Jag fullkomligen älskar det!

Årets djur – I Fantastiska Vidunder och Var Man Hittar Dem fanns det många kandidater att välja på men i slutändan var det ändå Nifflaren som stal mitt hjärta. För den som inte har träffat en Nifflare är en platypusliknande sak som älskar ädla metaller och gnistrande stenar och det är ett snabbfotat busfrö som gärna ställer till med oreda i sitt sökande efter guldmynt och juveler. Okej, den kanske inte hade lika mycket speltid som Doris eller husdjuren med deras hemliga liv men kom igen, man måste älska en Nifflare! Jag gillade i och för sig även John Turturros katt i The Night of som han inte hade hjärta att lämna bort trots att han höll på att gå under av allergi. Been there, done that.

Årets kriminaldrama – Den här platsen brukar vara vigd åt intrikata mordgåtor och gäckande seriemördare men i år är det ett försvinnande som överträffar allt annat i genren. Hur mycket jag än njöt av nya säsonger av Happy Valley, The Fall och Broadchurch för att nämna några så rådde ingen på The Missing. Frances O’Connor och James Nesbitt var nästan otäckt övertygande i sina roller som desperata föräldrar när deras son plötsligt försvinner på en semestertripp i Frankrike. Handlingen är lika enkel som skrämmande. Det som gjorde The Missing till något av det bästa i genren var stämningen och skådespeleriet. Paniken kändes äkta och det fanns gott om överraskande vändningar som förmodligen fick de flesta att sitta på nålar. Sakta men säkert sögs jag in i det där svarta hålet av hopplöshet och inte förrän i slutet hittade jag ut och kunde äntligen andas normalt igen.

 


Årets bästa och sämsta rulle – Man kan givetvis inte ha en årslista utan att välja en vinnare och en förlorare. Håll i hatten så kör vi!

mbts

Det är sannerligen ingen jordskredsseger men det blir ändå Kenneth Lonergans fullständigt fenomenala melodram Manchester by the Sea som står som slutsegrare. The Revenant är en större upplevelse, rent produktionstekniskt men storyn och skådespeleriet i Manchester by the Sea står helt utan konkurrens. Det går också att känna igen sig i Casey Afflecks karaktär Lee. Den bottenlösa sorg och ångest han känner är betydligt lättare att ta till sig än snöpulsandet och björnbrottningen Leo utsätts för. Det här är också något av en rara avis i filmsammanhang. Jag älskar hur Lonergan helt river upp den oskrivna Hollywoodlag som råder om att att alla lyckas hitta tillbaka till lyckan. I filmens magiska värld byts lättvindigt motgång mot framgång. Allt blir bra till slut och bakom nästa hörn väntar ett nytt lyckligt liv men så ser ju sällan verkligheten ut. Lagen om alltings jävlighet råder och man får förhålla sig till den. Tiden läker inga sår men på något vis hittar man ändå ett sätt att uthärda och gå vidare.

dgp

Robert De Niro måste antingen ha haft riktigt surt med cash eller drabbats av någon form av delirium på ålderns höst. Det finns ingen annan förklaring. Han kan ju knappast ha läst manus till Dirty Grandpa och tyckt att ”Helvete vad bra det här var då! Vi kör!” Och vem har egentligen skrivit manus? En tonåring som precis upptäckt att det finns porr på nätet? Det är faktiskt häpnadsväckande hur pass många ”kända” personer som medverkar i den här styggelsen till film. Okej, Zac Efron, Zoey Deutch och Dermot Mulroney är inte Hollywoods största namn men man känner ändå till dem. Den här typen av rulle brukar landa direkt på DVD-hyllan och innehålla en C-skådis och resten är utfyllnad. Förhoppningsvis har de flesta missat den här rullen så jag kan väl förklara kort för faktum är att filmen var skrämmande lik Sean Banans egna Magnum Opus, Sean Banan i Seanfrika. Det petas i arslen med golfklubbor, röks på och man springer omkring och ylar i stringkallingar. Det är en hel del rumpa och svajigt rappande. Man bryr sig inte heller särskilt mycket om att stryka rasistiska tillmälen, man bara kör helt enkelt. ”Va? Ett hakkors av penisar sa du? Ja, men för fan, varför inte” Den tunga storyn går i alla fall ut på att Dicks (De Niro) fru har dött och han måste därför ligga med någon på Spring Break. Alla som har varit på Spring Break vet att det diffar typ 40 bast mellan Robban och det tilltänkta klientelet, såattee…


2017 ser jag fram emot följande akter inom film och TV:

Alien: Covenant – Efter besvikelsen Prometheus är ändå mina förväntningar off the charts!

Beauty and the Beast – En vansinnigt snygg teaser väckte mitt begär.

Assassin’s Creed – Det blev ingen AC i år så jag väntar väl lite till. Fortfarande ett av mina favoritlir och jag kommer garanterat att bli vrålbesviken men den här rullen missar jag inte.

The Dark Tower – Äntligen blir Stephen Kings romanserie på 4 250 sidor film! Grym rollista dessutom. Lite oroande dock att Akiva Goldsman är med och påtar i manus. Hans aktier är inte direkt på uppgående.

Blade Runner 2049 – Dennis Villeneuve tar sig an ett ärofyllt men ack så riskabelt uppdrag. Han har allt att förlora här men rollistan är minst sagt imponerande.

Fast & Furious 8 – Ja, jag vet men varje gång jag har stått redo med motorsågen har jag älskat skiten och mycket tyder på att det här blir värsta öset.

 

A Series of Unfortunate Events – Filmen med Jim Carrey var inte mycket att hänga i granen men nu har Netflix plockat upp konceptet och trailern är inte att leka med. Påkostat familjemys.

Twin Peaks – Måtte nu den här efterlängtade comebacken bli mer lyckad än Arkiv X. Jag är i alla fall vråltaggad!

American Gods – Fem år har det tagit men nu är den äntligen på gång. Jag vet inte hur det är med er men jag är laddad för kriget mellan gamla gudar och nya!

Taboo – Tom Hardy kommer att vara som klippt och skuren för rollen som brutal skeppsredare i 1800-talets London.

The Mist – Ännu en Stephen King-adaption. Filmen var ingen höjdare men någonting säger mig att den här serien kommer att bli magisk!

The Deuce – New York på 70 och 80-talet när porrindustrin blomstrade, precis innan AIDS-epidemin bröt ut. Med James Franco och Maggie Gyllenhaal i huvudrollerna har den här serien alla möjligheter att slå stort. Nästa års Vinyl?

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg