Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Onyanserats årslista 2017 – Ingrid

Inlägg av Ingrid Forsberg den 27 december 2017 i

Onyanserat Onyanserats årslista 2017

Som vanligt har det varit ett ojämnt filmtittande för mig under året, med två intensiva perioder i början och slutet, med filmfestivalerna i Göteborg och Stockholm. Men det blev ett riktigt starkt avslut, för under årets sista månad delade jag ut två betygsfemmor – vilket jag är osäker på om jag någonsin gjort tidigare! – och dessutom en stark fyra.  På tv-fronten har jag äntligen, som typ sist på bollen, börjat kolla på The Wire! Det tog tre avsnitt, sen var jag fast. Älskar McNulty, hatar att alla chefer hatar McNulty. Men The Wire kom ju för 15 år sen, så den platsar ju inte på den här årslistan förstås… Vi börjar istället med de filmer som var årets bästa, enligt mig.

ÅRETS FILMUPPLEVELSER

120 slag i minuten. Robin Campillos film om aids-aktivisterna i organisationen Act-Up Paris i början på 90-talet är både en stark kärlekshistoria och en kärleksförklaring till aktivister som inte ger upp. Det är en bultande film full av kärlek, åtrå, livsglädje och kamp, trots sorgen och döden. (recension)

God’s own country. Jag visste ingenting om God’s own country innan jag såg den på Stockholms Filmfestivals pressvisning, men blev helt golvad av den här kärlekshistorien mellan den unga lantbrukaren Johnny och gästarbetaren Gheorghe på den Yorkshireska landsbygden. Väldigt sparsmakad dialog men oj vad mycket det är som uttrycks. Det är känsloladdat och sinnligt, utan att vara ett dugg polerat, och jag delade ut min första betygs-femma. (recension)

Call me by your name. Min andra betygs-femma gick till Luca Guadagninos helt underbara film om omtumlande kärlek mellan två unga män, en oförglömlig sommar i norra Italien i början av 1980-talet. Det är så mycket jag älskar med den här filmen så jag inte ens vet var jag ska börja. Det är liksom discon på bytorget, diabilder på grekiska statyer, vida skjortor och väldigt korta shorts, ständiga cigaretter, poesi, Bach och Giorgio Moroder.  Bara för att nämna några av alla ljuvliga beståndsdelar. Varmt och sinnligt, och samtidigt lite melankoliskt och sorgligt. (recension)

Årets bästa filmer: God’s own country och Call me by your name.

Sameblod. Det svenska filmåret började väldigt starkt, med Amanda Kernells regidebut Sameblod. Som skildrar en mörk del av Sveriges historia som borde uppmärksammas och skildras ännu mycket mer. Det är en väldigt vacker, välspelad och angelägen film, om identitet i en mörk historisk kontext. (recension)

Dröm vidare. I mars kom ytterligare en stark svensk regidebut, från Rojda Sekersöz. I Dröm vidare skildrar hon drömmar, klass, glädje, sorg, kärlek och ett systerskap som verkligen inte är enkelt men jäkligt starkt.  Alla bärande roller i filmen är kvinnor, och det är ju sjukt att det fortfarande ska  behöva vara något att uppmärksamma, men det gav mig som ett sug i magen för att det faktiskt verkligen betyder något. (recension)

Dröm vidare och Sameblod

Årets taktkänsla: Baby Driver. Edgar Wrights film om flyktbilschauffören Baby är som en actionfilm stöpt i ett musikaldansfilmsfilter. Det är verkligen samspelet mellan musiken och bilderna som gör den här filmen! Baby plågas av tinnitus och går ständigt runt med musik i lurarna för att kunna fokusera, och musiken är otroligt snyggt invävd i scenerna. De är klippta och liksom koreograferade ihop med musiken så att de närmast smälter samman, och det är sjukt bra gjort. Själva soundtracket är dessutom en grym blandning av låtar (bland annat Dave Brubeck, Jon Spencer Blues Expresion, Carla Thomas och Bob & Earl), som fått en välförtjänt Grammy-nominering för “Best Compilation Soundtrack for Visual Media”.

Årets härligaste skådis på Instagram: David Harbour. Stranger Things-Hopper är helmysig på Insta, där han ständigt interagerar med sina unga motspelare från serien, bjuder på sig själv och hyllar Winona Ryder. Ett återkommande – hilarious – inslag är när han hittat bilder på sig själv som ung där han liknar de andra skådisarna. Det är mycket humor och kärlek och man får onekligen känslan att David Harbour är en av de skönaste snubbarna i branschen.

David Harbour, mysigast på Instagram

Årets specialskrivna filmlåtar: Sufjan Stevens. Luca Guadagnino bad Sufjan Stevens skriva en låt till Call me by your name, och Sufjan kom tillbaka med två, plus en pianoversion av en tidigare låt. Få kan skriva så vackert och känslosamt utan att det blir smetigt, och låtarna passar perfekt in utan att kommentera handlingen på ett övertydligt sätt. Låten Mystery of love har en titel som nästan kan symbolisera hela filmen, och låten Visions of Gideon skapar ren magi i slutscenen som går över i eftertexterna. Det är en vacker, lågmäld men samtidigt mäktig låt som tillsammans med skådisen Timothée Chalamets otroliga ansikte gör scenen till en av filmens starkaste.

Årets mat-tv: Master of None s.2. Det är alltid mycket mat i Master of None, men kanske extra mycket i säsong 2! Dev är i Italien och lär sig göra pasta, hans kompis Arnold kommer dit och de spenderar dagarna med att äta massor av ljuvlig mat (och med att sjunga sin lilla theme tune: “eating in Italy is my favourite thing! Eating in Italy is my favourite thiiing”). Senare försöker Dev utveckla ett mat-tv-program, och ett helt avsnitt handlar om hur han försöker kombinera sina föräldrars förväntningar på honom som muslim med suget efter jävligt gott barbecue-fläsk. Bara för att nämna något av allt det som gör den här serien så himla bra.

Årets Marvel: Thor Ragnarok. Nya Zeeländska regissören Taika Waititi (som gjorde den väldigt roliga vampyr-mockumentären What we do in the shadows 2014) gjorde precis rätt när han fick uppdraget att göra en ny film om Marvel-åskguden Thor: han omfamnade det fåniga och överdrivna med superhjältar och gjorde en film med glimten i ögat, där humorn funkar väldigt mycket bättre än i många andra Marvel-filmer. När Thor fajtas med en elddemon till Led Zeppelins Immigrant Song (”Valhalla, I am coming!”) sitter jag  bara med ett nöjt flin på läpparna. Det enda dåliga med filmen var att Thor fick klippa av sitt långa blonda hår (whyyyyyy).

Årets genombrott: Timothée Chalamet. 22-årige Timothée Chalamet har gjort en del mindre roller tidigare (bland annat i Homeland och Interstellar), men med huvudrollen i oemotståndliga Call me by your name tar han klivet ut bland de stora. Han är helt enkelt fantastisk, i en roll som kräver mycket av sin skådis. Både rent praktiskt, som att han pratar både engelska, franska och italienska, och spelar piano och gitarr i filmen, men framför allt är det en känslomässigt väldigt stark roll. Chalamet har redan vunnit många priser för sin insats, är nominerad till en Golden Globe, och om han inte blir Oscars-nominerad så vet jag inte vad. Som grädde på moset spelar han en roll i Greta Gerwigs regidebut Ladybird (Sverige-premiär i mars) som också hyllas och Oscars-tippas.

Timothée Chalamet

Årets regidebut: Francis Lee med God’s own country. Francis Lee har jobbat som skådespelare i 20 år, men God’s own country är hans första långfilm som regissör och manusförfattare. Och det är faktiskt svårt att tro att det är en debut, för det är så oerhört väl genomfört. Kanske är det just den gedigna skådisbakgrunden som gör att han kan regissera och skriva ett manus som uttrycker så mycket med en så sparsmakad dialog och utan stora åthävor. Bilder, kroppsspråk och blickar betyder lika mycket, om inte mer, än de talade orden. Jag ser verkligen fram emot att fortsätta följa Francis Lees filmskapande.

Årets halvmesyr: Min egen insats när det gäller Twin Peaks the return. Jag började med stor entusiasm, kom av mig när jag åkte på semester, och försökte plocka upp tråden igen ett par månader senare. Tyvärr var just det avsnittet jag då började med en enda lång, obegriplig konstfilm, så jag kom av mig igen. Har fortfarande ingen aning om någonting känns det som.

Årets genre-mix: Get out. En ung svart kille ska träffa sin vita flickväns föräldrar för första gången, men det är något som skaver. Alltså verkligen skaver. Och blir mer och mer creepy. Regissören och manusförfattaren Jordan Peele har tagit verkliga rädslor från det verkliga livet och skruvat dem massor av varv, tills det blir både skräck och samhällskritiskt samtidsdrama. Med en dos splatter och svart komedi. En fantastisk genre-mashup som inte liknar mycket annat!

Get Out

Årets kvalitets-tapp: House of Cards. Nu är det ju klart att House of Cards kommer tillbaka för en sista säsong, utan den sextrakasserianklagade Kevin Spacey. Och det är ju rimligt, inte minst för att Robin Wrights Claire Underwood ju faktiskt avslutade säsong 5 på presidentposten. Men om det inte hade varit för denna utveckling som nu blir en naturlig avslutning så hade jag undrat om vi verkligen behövde en till House of Cards-säsong. Jag älskade de första säsongerna men nu senast kunde jag aldrig släppa känslan av att allt var så extremt teatraliskt. Alla är 100 procent as, dödar folk till höger och vänster, och INGEN kommunicerar med någon annan på ett realistiskt sätt. Snarare är det som att ingenting de säger går fram till mig , det ligger ett filter emellan, som att man kollar på ett högtravande och symboltyngt Shakespeare-drama.

Årets avslut: Skam. Det kan vara lätt så här i efterhand att tänka att hajpen var överdriven, men Skam var verkligen en otroligt bra serie. Den var rolig och väldigt underhållande, samtidigt som den var komplex och trovärdig. Manusförfattaren och regissören Julie Andem måste vara lite av ett geni som har fått ihop allt på ett så extremt träffande sätt. Dessutom med en musikläggning som var genial, både på att skapa rätt stämning och på att faktiskt knyta an till handlingen med texterna. Den avslutande säsong 4 följde jag i realtid, det vill säga att jag följde alla klipp, chattar, sms-konversationer och insta-uppdateringar när de publicerades på NRK:s webb, vilket var ett intensivt och väldigt kul sätt att följa en serie på. Om den där separationsångesten som jag brukar få när serier med karaktärer jag gillar tar slut, den blev ungefär 10 gånger så stor med Skam på grund av detta. Bitterljuvt, minst sagt!

Hejdå Skam!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg