Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Onyanserats årslista 2017 – Lindman

Inlägg av Måns Lindman den 26 december 2017 i

Onyanserat Onyanserats årslista 2017

2017 och ännu ett år där TV-serierna tog över. Kommer ni ihåg när man fick jobba arslet av sig för att lyckas hitta EN bra, eller åtminstone en hygglig serie som möjligen hörde hemma på en årslista? Det var som att vaska guld, en guldklimp per år och man var hemma. Nu är det bokstavligt talat en omöjlighet att klara av TV-seriehetsen. Inte ens om man skulle sjukskriva sig och bingea dygnets alla timmar hinner man städa av all kvalitetsunderhållning som numera fyller varenda streamingtjänst dag som natt. Innan jag har slutfört en formidabel säsong har det hunnit droppa in två nya av något annat man måste se. Stressen är äkta nu och jag har faktiskt mått både fysiskt och psykiskt dåligt när jag har halkat hopplöst efter. Jag kanske inte har legat i fosterställning och gråtit men när surret på jobbet ständigt kretsar kring vad som hände i senaste Twin Peaks eller GoT och man inte har hunnit ikapp lever man i ständig spoilerskräck och utstötthet ur den mänskliga gemenskapen. När man ligger back på serier som helt enkelt inte är socialt accepterade att skjuta upp till morgondagen känns blickarna i korridoren och skulle man ändå hamna i en dialog med någon hörs det direkt på röstläget att det här är verkligen inte okej. Likt en tragisk Sisyfos är man dömd att rulla den där förbannade stenen uppför den brantaste av kullar. Man vet att det är hopplöst men man får helt enkelt gilla läget och göra så gott man kan så jag bedömer att jag stänger året på kanske en fjärdedel av min fulla potential. Ett skapligt vasst år dock där både filmer och serier levererade starka upplevelser i soffa och biograf.

 

Årets snyggo  HBO Nordic fortsatte sin vana trogen att fläska på med dregelcertifierat material, serier så vansinnigt snygga att manus ibland fick spela andrafiol. Men det kändes ändå helt okej eftersom den visuella orgien i sig tillfredsställde både hjärna och hjärta och snyggast av alla var The Duece. Visst har man sett det innan, 70-talets New York men det spelar liksom ingen roll när allt är så här spot on och Maggie Gyllenhaals tour-de-forceprestation som lämnade mig med ett blödande hjärta och sönderslitna tårkanaler. Prostituerade som slets mellan hopp och förtvivlan i sädiga barer och lyxhotell, ambition och melankoli. The Deuce gav oss egentligen inte något nytt, vi har ju sett den här typen av serie florera ett tag nu där Vinyl ligger färskt i minnet. Det här var ännu en story om staden som aldrig sover och ett grävande i hur åtrå och ekonomi slutligen skapade en era av dekadens och vällust men så här idiosynkratiskt vackert blir det sällan.

Årets teknik – 2017 var året då man äntligen kunde sitta hemma i soffan i goda vänners lag, lätt salong på rödtjut och delta i På Spåret utan att höra de tävlandes diskussioner och svar och bara stänga av sorlet. Tyst kupé, asså sicken grej, och precis som i verkligheten en tröst i livet.

Årets brillor – Woody Harrelson var så badass i Apornas Planet: Striden att Hin Håle själv skulle lagt benen på ryggen vid en eventuell konfrontation. Han klev ur sängen innan tuppen vaknat, med blod rinnande i det grånande skägget och rakade hjässan med kniv och som om inte det vore nog sportade han ett par stenhårda blå pilotbrillor som han bar upp med bravur. Inte sedan John Goodman, i egenskap av Walter Sobchak slängde på sig sina ‘Nam shades har ett par piloter suttit så exceptionellt bra.

Årets <3 – Jag älskar seriemördare, jag älskar dokumentärer, jag älskar vetenskap. Hur skulle jag inte älska Mindhunter? Nej, precis. Årets bästa serie gick rätt in i mitt seriemördarhjärta, ett ordval som jag ångrar redan nu men kom igen. Vi snackar Kemper, Rader, Brudos, Speck. Karismatiska psykopater jag ägnat ohälsosamt mycket tid åt att studera på håll. Jag har läst allt, sett allt, lyssnat på allt men så kommer det en påkostad Netflixserie, signerad David Fincher. Klart att jag var game! Mindhunter var allt jag kunde önska och lite till. Skådespeleriet höll, storyn höll, miljöerna var härligt mörka och jag var smått lipfärdig när sista avsnittet var avverkat. Visst tog man sig rejäla friheter i skildringen av några av vår tids mest brutala brottslingar men hade jag velat ha sanningen så hade jag sett en dokumentär, Mindhunter var ren underhållning av allra finaste slag. Mördarmys när det var som bäst.

Årets dystopi – En toksimpel rulle med löjliga 40 millar i budget men snacka om bang for the buck ändå. It Comes at Night var en psykologisk mardröm i en mardröm som ständigt testade nerverna på ett nästan retfullt enkelt sätt. Filmen följde slaviskt grundkonceptet för varje överlevnadsfilm/spel där ett felaktigt beslut omgående kunde få katastrofala konsekvenser. Den ytterst effektiva trailern ville få oss att tro att det här skulle bli en gorefest med zombies och annat löst otyg men Joel Edgertons It Comes at Night var ingen The Walking Dead eller 28 Days Later, nej filmen bar snarare spår av The Road, intim, minimalistisk och psykiskt påfrestande. Edgerton spelade med små medel upp ett ytterst tänkbart scenario om mänskligheten skulle drabbas av en pandemi utan botemedel eller bara fucka upp skiten i allmänhet, vilket väl i ärlighetens namn är rätt troligt. Här var det inte tal om att försöka ta sig från en plats till en annan i jakten på ett serum, här stannade man och tog fighten. It Comes at Night var ett klaustrofobiskt kammarspel fyllt av laddade ögonblick och tänkvärda fragment av handling och konsekvens.

Årets svensk – Det blir givetvis Ruben Östlund som lyckades knipa en palm i Cannes med The Square. Hattjäveln är av Ruben, DEN ÄR AV!

Årets lättnad – Det flög ändå. Skeptismen var både befogad och ytterst närvarande när jag kallsvettig drog igång säsong två av Stranger Things. Jag trodde definitivt att magin skulle vara över och att det skulle stanna vid en ”one hit wonder” men lyckligtvis hade jag fel här. Kidsen fortsatte att leverera. Visst, nyhetens behag hade väl lagt sig men som tur var letade man nya vägar istället för att fortsätta trampa längs samma stig och Stranger Things, säsong 2 kändes därmed nästan lika fräsch som den första. Allt gott.

Årets intro – Nog för att jag ryser av välbehag till Mindhunters miniodyssé i teknik och ond bråd död men jag kan inte låta bli att utnämna Feud: Bette and Joan till det i särklass snyggaste introt i år. Klassiskt deckarsnitt där Hitchcock möter Bond och med en enastående titellåt som piskar allt.

Årets lir – Hur många timmar har jag spenderat i Horizon Zero Dawns underbara spelvärld nu tro? Alldeles för många men samtidigt alldeles för få. Årets lir bjöd på en postapokalyptisk värld som inte liknade något annat. Här fanns inga bostäder till bredden fyllda av zombies eller utomjordingar, inga strålningsskadade skogar eller nermejade metropoler. Här låg det inga gamla rymdskepp och skräpade längs vägen eller svampmoln som avtecknade sig mot horisonten. Istället fick vi hänga med Aloy, en av de trevligaste bekantskaperna på länge inom open world-genren, i en av de vackraste spelmiljöer jag någonsin beträtt. Växt och djurliv frodades när människan åter tvingades jobba sig upp från botten i en värld där maskiner tagit över. Beväpnad med endast primitiva vapen måste Aloy fälla stora bestar av metall i jakten på både överlevnad och evolution. HZD var inte bara ett schysst lir, det var också en politisk clou, där makt, jämlikhet och samhälle diskuterades på ett oerhört snyggt och smakfullt sätt. Inte så att det blev en moralkaka eller tomt valfläsk utan det blev istället en helt naturlig del av spelet, när allt nollställdes. Naturen och människan blev åter ett och balansen var därmed återställd.

Årets det var bättre förr – Ridley Scotts Alien slog ner som en syradränkt mardröm där varje bildruta höll åskådarna i ett gastkramande järngrepp. Det var en klaustrofobisk nagelbitare som överöste en lika delar lyrisk som gråtfärdig publik med både psykologisk skräck och rena jump scares. En isolerad kall plats där ett överjävligt dreglande monster ständigt flåsade någon stackare i nacken och Sigourney Weaver rockade röven av sina motspelare i rollen som den ikoniska Ellen Ripley. Med uppföljaren Aliens utvecklade James Cameron konceptet och vräkte på med ett högoktanigt rymdröj som fortfarande inte har mött sin överman men skräcken och nerven fanns ändå kvar. 2017 fick vi Alien: Covenant, en vrålhypad rulle som skulle kasta oss tillbaka till de där härligt klaustrofobiska och gastkramande tiderna men vad fick vi? Urholkat generiskt pangpang, trött story med platta karaktärer och en barfota Fassbender som lirar blockflöjt i sin mancave. Roligare kunde man fan ha det 2017, det är ett som är säkert.

Årets klang och jubelföreställning La La Land var inte bara en musikal av den gamla skolan, den hade allt det där som gjorde eran oförglömlig. Om man älskade när Gene Kelly och Françoise Dorléac leende dansade sin väg ned för en soldränkt boulevard i sorbetfärgade klädesplagg till tonerna av ett smäktande pianoklinkande då smälte man inombords. Chazelle lyckades göra det som andra misslyckas med, att utvecklas men samtidigt spela på välbekanta strängar och därmed också rikta den där nostalgiska Amorspilen rätt in i bröstkorgen samtidigt som han byggde om storyn för att kretsa kring sitt alldeles egna La La Land. Det var så brutalsnyggt gjort när gammalt mötte ungt. När nostalgi och modernt möttes i en spirande symbios och med fingerspitzengefühl placerade han det gamla nostalgiska Hollywood i ett modernt helfräscht Los Angeles där han lyckades behålla alla de klassiska ingredienserna. Pojke möter flicka, en ensam parkbänk och plommonfärgade solnedgångar. De två behövde ett enda tillfälle, de fick varandra och det hela var så vackert att väggarna runt mig krackelerade. Jag sögs in i en annan värld, en annan tid där allt var elyseiskt och elokvent.

Årets Instagramkonto – Jon Favreau har varit i branschen i två decennier nu och det märks på hans Instagramkonto. I egenskap av skådis, regissör, manusförfattare och komiker har han rejält med underlag för att kunna erbjuda oss vanliga dödliga en liten sneak peak av det ljuva livet. Här står superstjärnorna på rad men det bjuds också på mängder av bakom-kulisserna-häng och annat gött direkt från drömfabriken.

Årets skam – Jag har fortfarande inte sett nya säsongen av Twin Peaks. Så, där har ni det. Den nakna sanningen. Stupstocken nästa.

Årets misantrop – Elitistisk, aggressiv och infantil. Man undrar om Dan Harmon och Justin Rolland visste vilket monster de skapade när de slängde ihop Rick and Morty. Internet svämmar numera över av memes, Youtube-stjärnor dyrkar marken de går på och stämningen i fanforumen är i det närmsta hatisk men det går inte att förneka, Rick Sanchez är bitter självömkande nihilism i sin mest ädla form och senaste säsongen bjöd på ett gäng riktiga höjdare, även om avslutningen var rätt meh.

Årets Dick – Det är mycket Dick i I love Dick. Kevin Bacon heter inte bara Dick i Amazons bästa serie 2017, han är också en riktig dick, en dick som dessutom skulpterar dicks. Chris Kraus (Kathryn Hahn), hopplöst fast i ett pisstråkigt äktenskap där passionen sedan länge stagnerat och dött fastnar för Dicken trots att han redan vid första anblicken verkar vara ett klassikt case of American A hole som utan tvekan borde dumpas innan han ens blivit uppraggad. Problemet är bara att det inte särskilt ofta funkar så där i verkligheten, hjärnan säger en sak men hjärtat en annan och sällan har den problematiken skildrats på ett så unikt och utmanande sätt som i I Love Dick. Det är en briljant berättelse om frustration och emotion som mynnar ut i en enda essentiell fråga. Varför åtrår vi det vi åtrår?

Årets händelse på tuben – Hysteriskt roligt men samtidigt rätt skrämmande eftersom det lika gärna kunde varit sant. Go figure.

 

 


Årets bästa och sämsta rulle – Man kan givetvis inte ha en årslista utan att välja en vinnare och en förlorare. Här är årets eufori och årets bottennapp!

Stora regissörer gör stora filmer och Christopher Nolan sparade inte på något krut i den här 1 timma och 46 minuter långa prövningen där insatsen var skyhög och ångesten outhärdlig. Dunkirk var en smäktande kulsprutesymfoni i D-moll, en massiv produktion som omgående golvade undertecknad. Det minutiösa och grandiosa scenarbetet bar tydliga spår av Titanic, Camerons egna grand cru av episka rullar i diger skala men Dunkirk var en egen unik bioupplevelse som jag för evigt bär med mig. Det var mer en bara en film. det var en känsla, en erfarenhet och ett ärr i själen. Med det gigantiska filmformatet och det makalösa ljudet lät jag mig kastas rätt in i en värld som kändes så otäck och nära men samtidigt så fascinerande att jag aldrig ville lämna den. Jag kippade efter andan och häpnades över scener jag trodde var omöjliga att återskapa. Nolans förödelse var pyramidal i en av de mest välgjorda filmer som någonsin gjorts.

 

 

Parmountloggan hann inte ens ut ur bild innan den första explosionen fyllde bioduken när Michael Bay avslutade sin högljudda saga om mekaniska drakar, förstörelseporr och robo-bromance. En franchise som har bjudit på så mycket smärta genom åren att det nästan var läge att smälla ett dussin champagnekorkar. Förutom explosioner och allmänt kaos bar den avslutande Transformersrullen alla trademarks of Bayhem. Vi snackar generösa urringningar, sexistisk humor, krystat street-talk, alla stereotyper som gick att gräva fram, påfrestande sidekicks, trött Matrix-slo-mo och ett oändligt malande soundtrack som nådde klimax varje gång något sprängdes, det vill säga konstant. Förra gången varade hybriseskapaden i två timmar och fyrtioåtta minuter, den här gången kom vi undan med två och tjugofem men det var givetvis fullt tillräckligt för att mina känsliga bionerver skulle hinna hamna rejält i kläm. Jag är fortfarande något kluven till vilken som var värst, det är rätt jämnt skägg mellan Transformers: Age of Extinction och Transformers: The Last Knight men årets upplaga hade i alla fall en sak som inte Age of Extinction hade, Sir Anthony Hopkins. Å andra sidan var the Last night i det närmsta osebar och diffus, stundtals var det faktiskt ren och skär tortyr.

 

 


2018 ser jag fram emot följande akter inom film och TV:

Jurassic World: Fallen Kingdom – Jag är tämligen övertygad om att den kommer att suga förhistoriskt skrotum men det är trots allt dinosaurier och då går jag på bio även om världen står i brand. Det är sen gammalt.

Tomb Raider – Vem är inte oerhört spänd på att se hur Alicia Vikander tar sig an rollen som Lara Croft?

Deadpool 2 – 2018 fullständigt dryper av superhjälterullar och det här är den enda jag är ens mikroskopiskt pepp på. Första Deadpool var trots allt rätt fräsch och gav genren en nödvändig käftsmäll. Kan det ske igen?

 

 

Maniac – Svart komedi av Cary Fukunaga, regissören bakom True Detective. Maniac är ännu en stjärnspäckad storsatsning av Netflix där vi ser bland andra Emma Stone och Jonah Hill. Serien är baserad på en norsk komedi om Espen, en mentalpatient som flyr verkligheten och lever i en fantasivärld. Det låter onekligen rätt trivsamt.

Bron – ”Bron är som Rederiet fast mer otäck” Ja, de bevingade orden yttrade en bekant en gång när vi sträckglodde oss igenom senaste säsongen. Det är fortfarande ytterst oklart vad hon menade men fair enough, Bron är väl som Rederiet fast mer otäck och jag kan knappt sitta still i väntan på den nya säsongen.

The Alienist – Råtöntigt namn, stekhet story. Ett kostymdrama, 1800-tal och brutala mord enligt den sparsamma förhandsinfon. Tack för kaffet.

Castle Rock – Och om det var dåligt med info på ovanstående titel så är det ännu mer knappert kring Castle Rock. Det som finns sätter dock sprätt på salivproduktionen rejält. Skapad av JJ Abrams och baserad på Stephen Kings berättelser. Som jag förstått det är det dock inte någon specifik bok utan mer ”Kings universum” med inslag från välkända verk såsom DET, Carrie Lida och Gröna Milen och på pappret låter det ju enastående.

 

 


Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg