Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats årslista 2018 – Cissi

Inlägg av Cissi Eriksson den 30 december 2018 i

Onyanserat

Årets bästa serie: Utan tvekan Succession som med sin elaka, giriga och helt vidriga familjekonstellation fick mig att brista ut i spontansång av glädjefnatt. Vilka fantastiska karaktärer, vilket vansinnigt skickligt manus, vilken attityd, vilken humor, halleluja sjunger vi i kör! Ni finner recension här. Säsong 2 hade jag helst sett igår men den som väntar på något gott… Så länge samma manusförfattare får behålla sitt jobb är jag hundra på att det blir lika njutningsfullt även då.

Årets sämsta serie: Castle Rock som jag hade så höga förväntningar på resulterade i ett smärtsamt magplask. Trodde verkligen den skulle ta sig ju fler avsnitt som visades men det var en nedåtgående spiral tyvärr. Fantastiska skådespelare och baserat på kungen av skräck, Stephen Kings verk men ändå blev det så urbota trist och förvirrande. Recension av förhandstitt hittar ni här.

Årets svenska serie: Jägarna. Jag älskar Rolf Lassgård och än en gång gör han ingen besviken när filmen Jägarna blir tv-serie. Man lyckas behålla den obehagliga stämning som genomsyrade och framförallt gjorde filmen så bra även här. Johannes Kuhnke är helt strålande som polis med moralisk diskrepans.

Årets bästa film: Helt klart Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. En historia som dröjer sig kvar och det blev välförtjänta guldgubbar på Oscarsgalan som bevisade att det finns en viss rättvisa i vår värld. Ser verkligen fram emot vad skaparen, regissören och manusförfattaren Martin McDonagh kommer servera oss härnäst. Låter min recension tala för sig själv här.

Årets absolut sämsta film: Peppermint som på allvar fick mig att tro att den var en parodi på diverse actionfilmer. Så dåligt hantverk på alla sätt och vis att jag låter min recension tala för sig själv. Har faktiskt bett personer i min närvaro att se den för att ha någon att förfäras över eländet tillsammans med. Tror fortfarande att jag är i lite chock efter denna traumatiserande och framförallt provocerande dåliga film.

Patricia Arquette och Eric Lange.

Årets ångest: Escape At Dannemora tillhör definitivt en av årets mest intressanta serier. Det bästa enligt mig är den ångest den lyckas förmedla med sina tragiska karaktärer som får det att krypa i skinnet på mig. Inte nog med att Dannemora verkar vara stället som Gud glömde och att fängelset verkar vara den enda arbetsplatsen för stadens invånare livar ju inte direkt upp gänget. Nivån av IQ är förmodligen lika låg som temperaturen för det är inte många vassa knivar i lådan här inte. De mest korkade är definitivt det gifta paret Tilly (en närmast oigenkännlig Patricia Arquette) och Lyle (en lika oigenkännlig Eric Lange) som ger vardagsångesten en helt ny dimension i min bok. Skådespeleri på absolut högsta nivå i en serie som blir bättre för varje avsnitt i regi av Ben Stiller.

Årets kärlekssaga: Definitivt A Star Is Born. För den som har upplevt missbruk och psykisk ohälsa på nära håll är detta förmodligen en ännu starkare upplevelse än för den som inte har gjort det. Det sägs att ”kärleken övervinner allt” men tyvärr är inte detta alltid fallet i en värld där man kan bli beroende av så gott som allt och psykisk ohälsa är ett större problem än vad läkarkåren vågar erkänna.

Årets guilty pleasure: Jag tycker om att somna till serier på kvällarna. Då vill man se något småmysigt, opretentiöst och bara allmänt lättsmält för att hjälpa hjärnan att koppla bort dagen. Som barn var jag mycket förtjust i Magnum, P.I. med mustaschernas fader, Tom Selleck i huvudrollen. Småmysigt så det stod härliga till. I denna era av remakes spottades det självklart fram en ny serie med samma namn. Jag var skeptisk (som alltid gällande remakes) men det är en mysig serie att avsluta dagen och välkomna John Blund med. Jay Hernandez som har axlat Sellecks roll är en charmig man som det är behagligt att vila trötta ögon på. Att serien utspelar sig på Hawaii med sin ursköna natur gör ju inte mysfaktorn mindre.

Årets mördare: Är definitivt Jodie Comer i Killing Eve. En charmigare men samtidigt kallare-än-en-sibirisk-vinterdag-mördare har jag nog inte upplevt sedan Sir Anthony Hopkins i När lammen tystnar. En spännande serie där Sandra Oh jagar och blir jagad av en vettvillig mördare som blir besatt av henne. Mycket bra grejer det här.

2019 ser jag fram emot:

Pet Sematary – Har nog aldrig varit så peppad på en remake förut.

Game of Thrones säsong 8 – Så länge inte världens coolaste ”I drink wine and know things” – Tyrion Lannister dör skiter jag i vem som stryker med i denna, förmodligen mycket spännande sista säsong.

Big little lies säsong 2 – Meryl Streep. Behöver jag säga mer?

Vice – Christian Bale som Dick Cheney och Sam Rockwell som George W. Bush får mig att hoppa jämfota av förväntan. Kan omöjligt misslyckas!

Avengers: Endgame – Mumsfilibabba.

Succession säsong 2 – Hur.Länge.Måste.Jag.Vänta?

Spider-man: Far from home – Vad kan Jake Gyllenhaal göra för något bra här måntro?

Once Upon a Time in Hollywood – Tarantino och en hel armé med A-listers från Hollywood blir förhoppningsvis lika bra i praktiken som det är på pappret.

Skrivet av Cissi Eriksson

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg