Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats årslista 2018 – Ingrid

Inlägg av Ingrid Forsberg den 29 december 2018 i

Onyanserat

Dags att summera året med en traditionsenlig lista. Och det blev visst bara filmrelaterade punkter på min lista i år. Inte för att jag inte har kollat på några bra serier, för det har jag, men det var helt enkelt inte årets seriepremiärer som gjorde störst intryck på mig. Men mycket bra film blev det!

 

Årets upplevelse: Suspiria
Skräckfilm är kanske genren jag är minst bevandrad i. Och eftersom jag sett så lite så vet jag inte heller riktigt hur mycket jag pallar, vad som är för läskigt och äckligt så att säga. Så och om det inte hade varit Luca Guadagnino som regisserade så hade jag antagligen inte kommit på tanken att gå och se Suspiria. Tur då att man har favoritregissörer som byter genrer så man får vidga sina vyer!

Guadagninos nytolkning av Dario Argentos 70-tals-kultfilm Suspiria är en total upplevelse, både vacker och grotesk, knäpp, äcklig och härlig. Ju mer jag tänker på den, ju mer vill jag se den igen. Trots att den stundtals var skitjobbig att se. Tilda Swintons magnetiska koreograf Madame Blanc, Dakota Johnsons flyktiga skådespeleri, de mäktiga dansscenerna, kostymerna, de tyska mustiga tanterna som egentligen är häxor, musiken, och det magiska övergivna gamla italienska art noveau-hotellet de hittat som inspelningsplats – som sagt, det är verkligen en upplevelse!

Tilda Swinton som Madame Blanc i Suspiria

 

Årets musikögonblick: Thom Yorkes Unmade i Suspiria
Radioheads Thom Yorke gjorde den suggestiva musiken till Suspiria, delvis uppenbart inspirerat av krautrock från det tyska 70-tal då filmen utspelas. Men det musikögonblick som sticker ut mest är en av de få låtarna med sång. Den spelas i filmens mest intensiva och blodigaste scen, filmens själva klimax. En lugn, pianodriven låt med Thom Yorkes ljusa röst och en eterisk körstämma i bakgrunden. Först tänkte jag att musiken inte riktigt passade in, men ändrade mig sen. Det är i själva verket en lysande kontrast till den extrema, och extremt blodiga, scenen. Den bidrar till en väldigt speciell stämning som liksom förhöjer allt. Genialt!

 

Årets affischstöld: Anna Odells X&Y
När hela stan var tapetserad med affischer för Anna Odells nya film X&Y fick jag hela tiden en väldigt bekant känsla. Till slut föll det på plats – designen är ju snodd rakt av från Yorgos Lanthimos filmaffischer! Samma färgskala och allt. Lite pinigt måste jag säga.

Yorgos Lanthimos på sidorna, Anna Odell i mitten. Det är FÖR likt.

 

Årets helomvändning: min inställning till A star is born
Jag såg trailern och tänkte vad ÄR det här för smörigt, klyschigt dravel? Fattade absolut ingenting av förväntningarna och peppen, och blev minst sagt förundrad när alla lovord började trilla in. Jag visste inte bakgrunden till filmen, att det var den fjärde versionen av en klassisk berättelse, och trailern framhävde ju verkligen ostigheten.

Men jag gick ju till slut och såg A Star is born, och vilken film det var! Livemusik skildras verkligen inte alltid bra på film, men här är det sjukt bra gjort och känns på riktigt. Lady Gaga är uppenbarligen inte bara en otrolig sångerska, utan också en grym skådis. Och jag tror verkligen på Bradley Cooper (som ju både regisserar, skådespelar, producerar och varit med och skrivit manus och musik) som destruktiv missbrukande, men godhjärtad, rockstjärna. Men framför allt – sällan har jag sett sådan kemi mellan ett kärlekspar på film! Visst är storyn i A star is born väldigt enkel med en hel del klyschiga element, och slutet störde mig rätt mycket, men det är en riktig bra filmupplevelse. Oscarsnomineringarna kommer hagla.

 

Årets uppväxtskildring: Lady Bird
Upplägget låter ju rätt likt många andra tonårsfilmer man har sett. Men regissören och manusförfattaren Greta Gerwig har liksom tagit de bekanta beståndsdelarna och gjort allt mycket bättre och med mer fingertoppskänsla. Och gjorde Lady Bird till en träffsäker, charmig, rolig och rörande uppväxtskildring, som faktiskt på många sätt undviker klyschor, trots att det på ytan är så mycket som känns igen. Det är idel imponerande skådespelarinsatser, från gedigna skådisar som Laurie Metcalf, Tracy Letts, Timothée Chalamet och Lucas Hedges i birollerna. Men mest av allt lyser förstås ljuvliga Saoirse Ronan (har hon någonsin varit dålig?) i huvudrollen.

Lady Bird

 

Årets bioupplevelse: Roma
Alfonso Cuarón gick från maffigt rymddrama (Gravity) till en finstämd film om sin egen uppväxt i Mexico Citys medelklasstadsdel Roma på 70-talet. En film som berättas helt ur den kära hushållerskan Cleos perspektiv, ett perspektiv man inte ser var och varannan dag på film. Alfonso Cuarón har själv filmat de otroliga bilderna, i vackert svartvitt. Det är en väldigt fin och lågmält stark film som verkligen var en upplevelse på stor duk. Vilket är lite ironiskt, eftersom Roma är en Netflix-film som bara visades på bio ett fåtal gånger under några dagar.

Det är lite dubbelt, å ena sidan är det ju verkligen positivt att den här typen av film produceras av Netflix och därmed också har potentialen att nå ut till en enorm publik. Men å andra sidan, jag undrar hur bra en sån här lågmäld film gör sig hemma på en liten skärm, med massor av potentiella distraktioner runt omkring.

Roma

 

Årets slag i magen: BlacKKKlansman
Historien om den svarta polisen som, tillsammans med sin judiska kollega, infiltrerade Ku Klux Klan lät helt osannolik, men BlacKKKlansman var ju faktiskt verklighetsbaserad. Spike Lee gjorde filmen svängig och underhållande, men aldrig utan att lämna allvaret i botten. Det utspelar sig på 70-talet, men ämnet är allt för aktuellt fortfarande, och dessutom allt mer på senare tid. Referenserna till nutiden isar i själen, och när Spike Lee precis i slutet slänger in dokumentära bilder från den fruktansvärda bilattacken på den högerextrema demonstrationen i Charlottesville 2017, där en motdemonstrant dödades, blir det så otroligt kraftfullt att det känns som ett slag i magen. Alltså bokstavligen. Jag tror aldrig jag blivit så fysiskt påverkad av en film förut, det kändes som jag inte kunde andas när jag kom ut från bion.

 

Årets affisch: Suspiria
Suspiria får vara med på listan en gång till, för hur ofta ser man egentligen så här snygga filmaffischer nu för tiden? Det är alldeles för många alldeles för fula filmaffischer out there.

A bloody fantastic poster.

 

Årets politiska satir: The death of Stalin
Skotten Armando Ianucci är mästare på politisk satir (med bland annat serierna The thick of it och Veep), och i The death of Stalin är den mer hejdlös än någonsin. Det är en riktigt svart komedi om det sjukt skruvade i ett totalitärt system, där det blir total förvirring och maktvakuum när den allsmäktige diktatorn som alla hela tiden måste förhålla sig till går och trillar av pinn. Rollistan är lysande – och alla som spelar ryssar talar engelska med olika dialekter. Går det egentligen att skämta om vad som helst, som ett sånt här fruktansvärt politiskt styre med miljontals liv på sitt samvete? Vi kan nog konstatera att svaret är ja, om man gör det på rätt sätt, som Armando Iannucci.

 

Årets kreativa kaos: Sorry to bother you
Boots Rileys debut Sorry to bother you är en av de mest originella och oförutsägbara filmer jag sett. På ett bra sätt! Det är en skruvad berättelse med obeskrivliga vändningar, en skarp satir som behandlar en mängd olika ämnen såsom rasfrågor, kapitalism, arbetsrätt, etik, och slaveri. Den säger massor om samhället, och är helt galen samtidigt. Allt funkar absolut inte helt hundra, men det är okej. Jag vill bara se vad Boots Riley tänker hitta på härnäst!

Tessa Thompson i Sorry to bother you

 

Årets besvikelse: Att Timothée Chalamet inte vann Oscarn för bästa manliga huvudroll
Att Gary Oldman istället vann den för sin roll som Winston Churchill i Darkest Hour var visserligen inte ett dugg förvånande, men ack så tråkigt. Det är så förutsägbart att den typen av roller – skådis maskerad till oigenkännlighet gör ett porträtt av en historisk person – ska vinna alla stora skådispriser. Jag tycker priserna ska gå till de som gjort djupare mer subtila roller, som verkligen ger ett känslomässigt avtryck hos tittaren. Alltså precis det som Timothée Chalamet gjorde i Call me by your name (kanske får han ett nytt försök nästa år, för sin roll i Beautiful Boy! Golden Globe-nomineringen har han ju redan fått).

UNDER 2019 SER JAG FRAM EMOT

–  Jordan Peeles nya skräckfilm Us (om jag ens vågar se den!)

– Regissören Francis Lees uppföljare till mästerverket God’s Own Country: filmen Ammonite, ”a tale of 1840s lesbian palaeontology”, med Saoirse Ronan och Kate Winslet! (iiiih jag blev så oerhört peppad på detta när jag läste om den)

– Sista säsongerna av Veep och Game of thrones.

True Detective säsong 3, med ljuvliga Mahershala Ali i huvudrollen.

– TV-serieversionen av vampyrmockumentären What we do in the shadows, skriven och regisserad av Jemaine Clement och Taika Waititi som gjorde originalfilmen.

– Taika Waititis film Jojo rabbit. En andra världskrigssatir om en pojke som har Hitler som låtsaskompis. Hitler spelas dessutom av Taika själv. Helt logisk film att följa upp med efter att ha gjort Marvelrökaren Thor Ragnarok, visst?

– Greta Gerwigs nya version av klassikern Little Women, med sjukt många bra skådisar, som Florence Pugh, Timothée Chalamet, Saoirse Ronan och Laura Dern.

– Säsong två av Netflixserien Friends from college .

– Jim Jarmusch fortsätter utforska de odödas tillvaro, efter den helt underbara vampyrfilmen Only Lovers Left Alive som kom 2013. I The dead don’t die är det zombies istället för vampyrer – och mer än så vet jag inte. Förutom att rollistan bland annat består av Tilda Swinton och Adam Driver, och bara det gör ju att man börjar spinna.

– Xavier Dolan är tillbaka i Kanada igen, och regisserar på franska! I Matthias & Maxime spelar han åter igen själv en av huvudrollerna, och samarbetar åter med den fantastiska skådisen Anne Dorval.

–  Självklart finns det också mycket Marvelförväntningar på det här året. Först Captain Marvel, men kanske framför allt Avengers Endgame! Hallå, den där cliffhangern var ju inte att leka med.

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg