Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats årslista 2018 – Lindman

Inlägg av Måns Lindman den 23 december 2018 i

Onyanserat

2018. Året då undertecknad euforiskt och lidande fick uppleva årets rulle redan i januari för att sedan få vänta ända till december tills årets bottennapp vågade visa sitt fula tryne. Annars var det väl ännu ett år med slätstrukna storfilmer och storslagna serier, precis som det har sett ut de senaste åren när streamingtjänster sakta men säkert tar över mediet. Men nog tjötat om det, nu plöjer vi årets lista! 

Årets nagelbitare  Bodyguard på Netflix kändes väl aldrig på förhand som en självklar hit, snarare tvärtom. Det var visserligen en BBC-proddad serie, vilket oftast borgar för skyhög kvalle men när jag läste den trötta, urlakade storyn om den ensamma hjälten, vargen och veterankrigaren med PTSD, som kutar omkring i maktens korridorer och spelar märkvärdig bland terrorister och backstabbers fick det mig att Homeland säsong 3-gäspa käkarna ur led. Det där var dock förutfattade meningar jag fick äta upp, stående i skamvrån med mössa i hand. De första avsnitten levererade ett klimax så våldsamt ångestfyllt och laddat att jag var tvungen att lämna rummet en stund och komma tillbaka. Jag ömsom halvlåg i soffan, ömsom halvsatt på golvet och och var till hälften avliden när pulsen i intervaller närmade sig letala nivåer. Och just när jag trodde att det inte kunde bli mer svettigt så brände man av ytterligare ett fyrverkeri av förträfflighet. Tyvärr förstördes helhetsintrycket av ett otroligt slappt slut men allt innan den smärre fadäsen var verkligen high fives all around.

Årets still going strong – Att Tompa vid den aktningsvärda åldern av 56 skulle drämma till med en av de bästa actionrullar som gjorts var sannerligen inget undertecknad hade förväntat sig när han vaknade lätt bakfull den där pressvisningsdagen i augusti. Att det dessutom råkade vara uppföljare numero fem i en relativt simpel franchise fick undertecknad att nästan självantända i ett euforiskt lyckorus. Mission Impossible: Fallout var hiskeligt snygg, klassisk karaktärsdriven action med en lagom komplex plot och en grundtanke som vilade tungt på i dag bortglömda egenskaper som kamratskap och professionalism under tryck, så när kollegan Bond har stagnerat fortsatte Mission Impossible på inslagen väg, genom att ge publiken mer av samma men ändå lite bättre. Amors pilar må ha varit doppade i klyschor men de träffade mig likt förbannat rakt i hjärtat och satte alla möjliga känslor i rörelse.

Årets mys – Mike Flanagan har blandat och gett i skräckgenren genom åren men den här gången blev det jackpott å det grövsta. The Haunting of Hill House förenade gotisk skräck med nutida drama. I denna helmysiga spökhistoria trängdes gastar och annat otyg med psykisk ohälsa, missbruk och andra mänskliga trauman. Knappast något nytt egentligen men det är atmosfären i Hill House som är så förbannat oemotståndlig. Den försöker inte samla några enkla poänger med simpel blodsutjutelse, nej det här andas psykologisk skräck som sakta men säkert kryper in under skinnet på sin publik. Ytterst välspelad och visuellt imponerande mental terror och ett tragiskt familjeöde i ett. Hur kan det vara mysigt kanske någon undrar nu, det låter ju fruktansvärt. Det gör det naturligtvis på pappret men se den så förstår du snart varför det är årets bästa TV-mys.

Årets Shyamalan – Står inte Shyamalan för själv. Nej, den här gången var det ruttade Susanne Bier som drabbades av härdsmälta och tyckte att det vore en utmärkt idé att göra en egen version av The Happening. I en uppenbar rip-off av kalkonrullen vi älskar att hata rör sig träden mystiskt och folk begår självmord av oklara skäl. Likheterna med årets A Quiet Place är också slående även om det nu är ett ”visuellt” hot mänskligheten står inför snarare än monster med superhörsel. Här gäller det nämligen att inte se ondskan, när det i AQP istället var döden att föra oväsen. Bird Box var en synnerligen pinsamt dålig filmupplevelse som enkom räddades av sporadiskt stabila skådespelarinsatser men orka fler såna här rullar nu. Den här filmkritikern är duktigt trött på allt vad postapokalyps heter.

Årets vackraste – Jag är svettig och andas så där hetsigt med utvidgade näsborrar. Orsak? Blue Planet II. Jag har vid det här laget tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Planet Earth i 4K och nästan trillat av pinn varje gång av dess odiskutabla skönhet. Det spelar ingen roll om man bryr sig det minsta om djur och natur, ingen kan förneka att det är vackert bortom ord. Blue Planet har kanske inte direkt flugit under radarn men den har inte fått samma offentliga kärlek som Planet Earth vilket är tämligen obegripligt. Vi snackar ändå över tio års produktionstid, teknisk excellens och intimt häng med några av planetens mest majestätiska varelser. I andra säsongen fortsätter David Attenborough att guida oss genom ett fascinerande djurliv som ständigt överraskar. Blue Planet II är allt, den är rolig, dramatisk, sorglig, skrämmande och fantastisk och BBC cementerar därmed sin plats som bäst i klassen när det kommer till ämnet naturkunskap.

Årets svensk – Det blir svårt att ge den här återkommande titeln till någon annan än Alexander Skarsgård. Låt gå för att filmerna han medverkar i ofta stinker surt av gammal hockeysusp, i år står framför allt Mute ut som anmärkningsvärt usel, en av mina nominerade till årets sämsta rulle. Men parellellt med detta är Alex verkligen on-point i sina TV-serier. Vi har sett honom excellera i stora produktioner som True Blood, Little Big Lies och nu även Le Carre’s Little Drummer Girl, som jag visserligen inte hunnit se klart ännu men ändå står ut som en av årets bästa. Hattjäveln är av Alex, DEN ÄR AV!

Årets psykbryt – Lynne Ramsay gav oss orimliga mängder sömnlösa nätter och ångestfyllda dagar med mästerliga feel-bad-rullen Vi Måste Prata om Kevin för sju år sedan och i år var hon tillbaka med ännu en deppig och briljant våldsodyssé, You Were Never Really Here. I rollen som krigsveteran slash FBI-agent som plötsligt gick bonkers kunde Joaquin Phoenix lägga ännu en tour de force-prestation till arkivet, han har samlat på sig några nu kunggubben. I en film som borde kommit med en varningstext för känsliga gick han loss med en kulhammare och brottsrubriceringen blev trubbigt våld mot huvudet i nittio tragiska minuter.

Årets intro – I vanlig ordning är det HBO som står för pukorna och trumpeterna när det kommer till intron som får salivproduktionen att eskalera in absurdum och i år var det Sharp Objects som fick Lindman på knä. Likt The Wire och Weeds använde man sig här av ett musikstycke som sedan tolkades annorlunda i varje avsnitt och ihop med det härligt krispiga fotot uträttades produktionstekniska stordåd. ”Dance and Angela” från A Place In The Sun från 1951 satt som en smäck i såväl originalversionen som i EDM och hip hop-utföranden. Hela serien var dessutom fullpackad med superb musik.

Årets mordgåta – Och på tal om Sharp Objects. I abstinensartad väntan på en ny säsong av True Detective blev jag tipsad att spana in den här miniserien som skulle vara det bästa sedan färdigskivat bröd och det var den också, eller ja, nästan i alla fall. Bortsett från ett mindre tillfredsställande slut som man kunde räkna ut med den gamla berömda röven och kritan så levererade Sharp Objects på alla plan. Amy Adams fortsatte att vara en av de allra bästa ur sin generation, Amerikanska södern var både mustig och mystisk och produktionstekniskt var det verkligen spot on. I en makaber mordutredning, som hade en hel del gemensamt med just nämnda True Detective var känslan ständigt olustig men samtidigt var det fullständigt omöjligt att låta bli att bingea hela säsongen på åtta avsnitt. Jag var löjligt störtförtjust i Sharp Objects som tillsammans med mästerliga The Night of utgör crème de la crème i genren lagom långa TV-serier.

Årets lir – God of War är utan konkurrens den mäktigaste spelupplevelsen jag har haft det här året, och kanske till och med någonsin på den här plattformsgenerationen. Men det skall gudarna veta (höhö) att det inte kändes helt självklart i en ikonisk serie som haft sina utmaningar genom åren, det här med att helt börja om från början. Borta var Grekland, borta var ensamvargen och den bottenlösa vreden. Nu var Kratos helt plötsligt farsa och stod öga mot öga med nordiska gudar och vidunder. Låt gå för att han kanske inte direkt var ”father of the year” men hans bryska faderskap var i alla fall effektivt och tillsammans stred han och ”Boy” tills blodet och svetten sprutade ur varje por. Men det var inte bara storyn och den geografiska lokationen som ändrades. Genom att kapa speltiden och vrida upp tempot i en relativt linjär spelvärld blev upplevelsen mer intensiv än tidigare och med en stridsmekanik mjuk som sammet var spelglädjen ständigt på topp. Varje steg i den bitande frosten, varje andetag och skrik. Varje illasinnad fiende som föll offer för Kratos brutala stridsyxa var balsam för själen och en känsla av tillfredsställelse spred sig i hela kroppen. Lägg därtill att GoW förmodligen är det snyggaste lir mänskligheten skådat så är det bara att lyfta på valfri huvudbonad och salutera Santa Monica Studios till ett äventyr som för evigt skrivit in sig i spelhistorien.

Årets överspel – Ja vem återfinns här då om inte den gode tuppjuckaren Nicolas Cage. Sin vana trogen att aldrig tacka nej till ett filmmanus, hur absurt det än må vara, lyckades han spika två ruskiga överspel i två olika rullar detta år. I den hysteriskt ostiga 211, som saknade allt vad originalitet heter tappade Cage koncepten helt och bröt ut i full falsett. I Mandy, som tvärtom var formidabel, helt sjuk förvisso men ändå en topprulle, överspelade han på nytt men här var det helt i sin ordning. Mandy var en av årets överraskningar med sin 80-tals skräckisfeeling. En äkta grindhouse, neonslasher, psykadelisk drogtripp med en Cage i absolut toppform.

Årets skrattfest – Kalla mig gärna infantil men när Ryan Reynolds plötsligt utvecklade baby legs i Deadpool 2 höll jag på att inkontinenskissa ner mig av garv.

Årets Instagramkonto – StrangeHarbors har samlat några av filmvärldens snyggaste stillbilder. Estetiskt tilltalande oumbärligt dregelmaterial för både proffs och amatörer.

Årets ambivalens – Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag älskar The Ballad of Buster Scruggs innerligt eller om jag bara tycker att den är meh. Bröderna Coens nya Netflix-rulle, bestående av sex korta berättelser (som ändå hänger ihop) har en och annan fot den vill stå på men känslan är att det vinglar betänkligt. Mellan den bisarra starten och den gravallvarliga finalen finns det en del att fundera på men det är väl också det som är Coens styrka, det serveras aldrig något lättsmält och Buster Scruggs är sannerligen inget undantag. Den skönsjungande och snabbskjutande cowboyen i vitt fick mig att tro att det här skulle bli sköj och pajigt som aldrig förr men helt plötsligt satt jag istället och småhulkade av emotionellt sammanbrott när familjer slogs i spillror i de allra vackraste av western-vyer. Vad är egentligen The Ballad of Buster Scruggs? Vad är poängen? Finns det någon? Bryr jag mig? Jag har inte en susning men en sak är säker och det är att det här liknar ingenting annat jag tidigare sett och eventuellt älskar jag det.

Årets coming-of-age – Det kommer en varje år. En stråkfylld coming-of-age-rulle och i år var det Winter’s Bone-regissören Debra Granik som stod för fiolerna. I det lågmälda och fina skogsdramat Leave no Trace bjöds vi på en överlevnadsstory som inte lämnade någon oberörd. Ben Foster gjorde sitt livs roll som PSTD-drabbad veteran och debutanten Thomasin Harcourt McKenzie bör kunna se in i en ljus framtid efter den här leveransen. Hon spelade nämligen skjortan av det mesta i år.

Årets jävligaste scen – Jag vill inte bidra till årets sämsta stämning genom att spoila så har du inte sett Hereditary ännu bör du sluta läsa här och genast åtgärda det misstaget. Ibland kommer det en sådan där scen som är så vidrig att den är omöjlig att glömma. Det behöver inte ens vara särskilt grafiskt, oftast är det ljudet som avslöjar hemskheterna som pågår och det spelar ingen roll hur många år som passerar, minnet finns fortfarande där. Tänk American History X, tänder och trottoarkant och du vet exakt vad jag menar. I Hereditary fanns det precis en sådan scen. Jag pratar givetvis om resan hem från festen där Charlies huvud kapas under en olycklig bilfärd. Det är så mycket som går sönder i den scenen, och då pratar jag inte bara fysiskt. Jag vet att jag för alltid kommer att bära med mig den där scenen i livet och det känns inget vidare.

Årets avsked – Det var med gråten i halsen jag tackade av det eminenta gänget i det som, tillsammans med danska The Killing kan vara det bästa som någonsin har producerats för TV i Norden. Jag pratar naturligtvis om Bron. Fyra enastående säsonger av internationellt snitt blev det till slut och jag känner redan tomheten tugga på min deckarälskande själ. Det är som sagt inte varje dag man får avnjuta sådant högkvalitativt kriminalgodis på hemmaplan. Vanligtvis brukar den här typen av mörka, intensiva och välcastade mordgåtor vara signerade britter men ibland får man vara stolt skandinav. Frågan är bara hur lång tid det tar innan vi får se något liknande igen, om vi nu någonsin får det.

Årets händelse på tuben – Så. Jävla. Bra.

 

 


Årets bästa och sämsta rulle – Man kan givetvis inte ha en årslista utan att välja en vinnare och en förlorare. Här är årets eufori och årets bottennapp!

Redan på årets första månad damp den ner. Det som sedemera skulle komma att bli 2018 års i särklass bästa rulle. Martin McDonagh’s geniala manus ihop med tre storspelande och ständigt surmulna giganter gjorde Three Billboards Outside Ebbing, Missouri till ett lika delar smärtsamt som underhållande mästerverk. Frances McDormand, Woody Harrelson och Sam Rockwell plockade alla med sig sitt A game till den här tillställningen och jag önskar än i dag att jag kunde ha filmen osedd så att jag kunde se den igen för första gången.

I år behövde man inte ens lyfta arslet från soffan för att kunna genomlida 2018 års sämsta rulle. Nej, det var bara att logga in på Netflix och dra igång Dark Crimes med Jim Carrey. En film så genomrutten på varenda plan att jag knappt visste om jag skulle skratta åt eländet eller gråta blod. Kanske borde jag anat oråd redan innan då filmen var från 2016 men erbjöds till allmänheten först i år. Var har den varit innan dess och framför allt varför har någon suttit och tryckt på den här rullen i hela två år? Svaret är väl föga överraskande; filmjäveln är i det närmsta osebar och så nära tortyr man kan komma utan att faktiskt skada någon. Jim Carrey i rollen som polsk författare, som blir huvudmisstänkt i en mordutredning eftersom hans story matchar Modus Operandi, är inte bara årets cringe, utan kanske årtiondets. Hela filmen såg ut att vara inspelad i någons källare för att få till den där riktigt sunkiga europudding arthousekänslan ingen vill ha och för att ytterligare befästa en redan obekväm approach så slängde någon strategisk sälle in random sexscener med Carrey och Charlotte Gainsbourogh. Den som alltid har undrat hur Jim Carreys sex face ser ut behövde således inte vänta längre.


2019 ser jag fram emot följande akter inom film och TV:

Deadwood – En av tidernas bästa TV-serier blir film och jag kunde inte vara mer exalterad. Ja herregud, var är mitt luktsalt?

Pet Sematary – Nyispelning av Kings klassiska kyrkogårdsskräckis. Jo jag vet att jag säger emot mig själv lite nu när jag dreglar över en Hollywood-remake men kom igen!

Once Upon a Time in Hollywood – Tarantino, Pitt, DiCaprio, Russell, Pacino och Robbie. Hej haklapp, här är jag!

True Detective säsong 3 – Äntligen! Med en fenomenal säsong under bältet och en not so much är det omöjligt att sia om var det här tar vägen men jag är i alla fall beredd att korsa atlanter, gå barfota över krossat glas och trotsa tyngdlagar för att se skiten.

Game of Thrones säsong 8 – Allt skall avgöras nu, i en sista säsong på bara sex avsnitt och jag kommer förmodligen att gå under i ren och skär extas. Vem vinner, vem förlorar, hur går jag vidare i livet efter det här?

 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg