Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats favoritfilmer 2014

Inlägg av Ingrid Forsberg den 1 augusti 2018 i

Favoritfilmer Onyanserat

Vi började för över sju år sedan, med år 1974. Och vi har fortfarande inte kommit fram till nutid. Det handlar alltså om att utse redaktionens favoritfilmer, år för år! För, som vi brukar säga: Alla år är ju egentligen bra filmår. Ibland behöver man bara lite hjälp att vaska fram guldkornen. Så varsågoda, vi ger er: Onyanserats favoritfilmer från 2014.

Cissis val:

Gone Girl

En av mina favoritböcker i genren thrillers är Gone Girl av Gillian Flynn (vars bok Sharp Objects nyligen blivit serie, läs Ingrids text här). Ni kan ju försöka föreställa er mitt glädjefnatt när boken filmatiserades med manus av Flynn OCH regisserad av David Fincher, halleluja-moment på steroider! Ben Affleck spelar Nick som är gift med Amy, gestaltad av Rosamund Pike (som fick en välförtjänt Oscarsnominering för sin prestation) och de är till synes det perfekta paret med ett lika perfekt liv. Men finanskrisen händer, det blir gnissel i det äktenskapliga hjulet, de flyttar till Nicks hemstad i Missouri och en dag är Amy puts väck. Kvar är Nick som inte verkar bry sig nämnvärt om sin hustrus försvinnande. En Rosamund Pike i absolut toppform, snyggt Fincher- förpackat och spännande oavsett om du läst boken innan eller inte.

Lindmans val: 

Boyhood

Boyhood handlar egentligen om en enda, till synes simpel men ack så komplex sak, tid. Alla har vi någon gång varit barn och visst tickar klockan ständigt för oss alla. Under livets gång ställs vi också alla inför avgörande beslut. Ibland tar vi rätt beslut, ibland fel. Vissa går sedan runt och ångrar dessa beslut resten av sina liv, andra går vidare för att se vad som finns på den där andra sidan som enligt utsago skall vara så grön och härlig. Premissen är enkel. Vi får följa en pojke, Mason från Texas. Han föräldrar är skilda och farsan har dessutom flytt fältet, till Alaska närmare bestämt. Pojken växer, precis som vi alla av manligt kön gör eller har gjort, från pojke till ung vuxen. That’s it! Enkelt men fullständigt briljant.

Om man tror att Boyhood är som vilken annan coming-of-age-film som helst så tar man fel. Richard Linklater har här gjort någonting unikt. Han har följt sina karaktärer under tolv års tid och det är alltså samma skådespelare som spelar Mason när han är 5 år som när han är 18. Föräldrarna spelade av Ethan Hawke och Patricia Arquette hinner åldras tolv år och dottern Samantha genomgår en imponerande förändring från störig syster till ung vuxen med ansvar. Allt som händer i familjens liv händer i princip i realtid. Filmen är helt sömlös där musiken utvecklas i takt med de olika stadierna i livet och ibland går det fort. Från en stad till en annan. Från en famn till en annan. Några fler rynkor, en mustasch, en ny karriär. Precis som livet är.

Emmas val:

Girlhood

Jag blir en aning trött att Girlhood (Bande de fille) fick den titeln. Kanske tänkte distributions-folket att de skulle kunna rida lite på den väldigt mycket mer kända amerikanska filmen Boyhood från samma år. Utan att sett Boyhood tror jag att de skiljer sig väldigt mycket åt. Både i tema, teknik och känsla. Synd är det i alla fall, för Céline Sciammas Girlhood är en film i sin egen rätt. Och vilken film sedan!

Det är inte i en hoppfull tillvaro blyga tonåringen Marieme befinner sig i en av Paris förorter. Inga framtidsutsikter, småsyskon som behövs tas om hand, en våldsam brorsa som håller koll på allt hon gör. Men så träffar hon Lady, Adiatou och Fily och allt förändras. Hon blir i deras gemenskap för en stund helt fri.
Jag minns jag att jag blev så glad av den här filmen. Dels för att den som film är äckligt bra på alla punkter, men också att tjejgängets vänskap och lojalitet står så mycket i fokus. Jag minns hur förvånad jag blev själv över hur sällan starka vänskapsband mellan kvinnor skildras. Man ville bara hänga med dem för de verkade ha så jäkla roligt ihop. Och att Marieme sökte sig dit verkade helt logiskt.

Anettes val:

Into the Woods

Filmen Into the Woods bygger på Broadwaymusikalen med samma namn. Gillar du inte musikaler är nog denna film tämligen svårsmält. Men för oss andra är detta en njutningsorgie som verkligen innehåller extra allt! Här finns så otroligt mycket ingredienser att gilla. Meryl Streep, James Corden, Emily Blunt, Anna Kendrick, suveräna sångnummer, en bra story, fantastiska miljöer, roliga repliker och ironi – allt i en härlig mix av bröderna Grimms sagoskatt. Minns att jag satt med ett fånigt leende på läpparna under större delen av filmen. Jag älskade exempelvis den underbara scenen där de två prinsarna (Chris Pine och Billy Magnussen) stod i ett vattenfall och sjöng ut sin frustration i låten Agony. Redan då var jag mer än nöjd.

Thereses val:

Imitation game

I The Imitation Game får vi följa engelsmännens arbete med att dekryptera tysk kommunikation under andra världskriget. Det är när de får in Alan Turing (Benedict Cumberbatch) som de får genombrott. Turing arbetar hårt och metodiskt, och vid sidan om hans arbete får vi även följa hans problematiska tillvaro som homosexuell i en tid då det var olagligt. Filmen hyllades av såväl kritiker som LGBT-rörelsen, men har fått viss kritik för att den inte är så historiskt korrekt som den kanske borde varit. Jag såg den på en nattvisning och tyckte att den var riktigt välspelad. Cumberbatch gjorde Turing rätta, även om det är lite hans nisch nu efter Sherlock.

Ingrids val:

Pride

Pride är baserad på verkliga händelser om hur en grupp gay-aktivister från London bestämmer sig för att stötta strejkande arbetare i Wales, under den stora gruvarbetarstrejken 1984-85. Det är perfekt brittisk feelgood, som har alla de där bra ingredienserna som många brittiska feelgoodfilmer har. Underbara skådespelare (Bill Nighy, Dominic West, Joseph Gilgun, Imelda Staunton, Paddy Considine, bara för att nämna några) ett allvar i botten, och ett klassperspektiv. Och kolgruvearbetare. Alltid kolgruvearbetare.  Det är rörande, roligt, sorgligt och inspirerande samtidigt. Det finns ingenting att inte älska med Pride!

Jonas val:

Whiplash

I en av de klart bästa filmerna från 2014, Whiplash, får vi se en jazztrummis in the making (Miles Teller) banka skiten ur de där trummorna så att både svett och blod sprutar. Hyfsat uppoffrande spel bara för att få en plats i en orkester ledd av en despotisk dirigent. Som hänsynslös orkesterledare ser vi en utmärkt J.K. Simmons, och det är skönt att få se birollsexperten tillika personlige favoriten Simmons i en större roll. Även om rollen nu klassades som en biroll även denna gång fick han åtminstone en Oscar för besväret.

Adriannas val:

What We Do In The Shadows

Nya zeeländska regissören Taika Waititis unika och excentriska humor är en frisk fläkt bland dagens uppsjö av slätstrukna Avengers-oneliners. Waititis uppsluppenhet och ystra kärlek till filmmediet lyser igenom i de flesta av hans verk, inte minst i mockymentaryn What We Do In The Shadows från 2014. Här får vi bland annat följa vampyrerna Viago och Vladislav som delar lägenhet i Wellington och gör sitt bästa för att hålla jämna steg med det moderna samhället. Vilket, med tanke på att de ändå är några hundra år gamla, inte är det lättaste.

 

Eduardos val:

Edge of tomorrow, eller som vi antar att den hette på italienska: Da capo Tom – da capo!

Edge of tomorrow är antagligen den film jag sett flest gånger på alla långflygningar – ingen aning om varför, men den finns alltid där och jag kollar alltid om den. Är det för den ganska lama storyn (vem försöker jag impa på? ÄLSKAR storyn) eller för att Tom Cruise är Tom Cruise och Emily Blunt är Emily Blunt?

Antagligen någon kombo av de båda, men säkerligen också en massa andra faktorer. Orka analysera varför, när det är ett faktum att jag måste ha sett filmen över 10 gånger, vilket är anmärkningsvärt för en film som i sig bygger på att repetera samma händelser om och om igen. Det är något med ”tidsrese”-filmer där småsaker kan alterneras hela tiden och hela tiden finputsa movesen till att bli liiiite bättre. Det är inte för inte som författaren Hiroshi Sakurazaka, som skrev animeförlagan, kom på idén till boken när han startade om sitt tv-spel och hela tiden kunde lära sig något nytt – att gång på gång på gång och hela tiden bli lite bättre. Aldrig har det väl varit så underhållande att se Tom Cruise dö om och om igen, och jag ser redigt fram emot att se det fortsätta i den kommande uppföljaren.

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg