Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats favoritfilmer 2015

Inlägg av Ingrid Forsberg den 12 oktober 2018 i

Favoritfilmer Onyanserat

Som vi brukar säga: Alla år är ju egentligen bra filmår, ibland behöver man bara lite hjälp att vaska fram guldkornen. Därför går vi igenom våra favoritfilmer, år för år från och med år 1974. Så varsågoda, vi ger er: Onyanserats favoritfilmer från 2015!

Cissis val:

Mad Max: Fury Road.

Aldrig någonsin har väl en enda lång biljakt varit så underhållande, spännande, rå, nervig, färggrann och alldeles förträfflig som större delen av handlingen i Mad Max: Fury Road. Vi lever i en era av remakes men vad gör det när det skapas remakes som detta actionmästerverk. Filmningen och klippningen är nåt i hästväg och borde vara en manual för hur man gör riktigt snygg action inklusive allt!

Det märks att det ligger mycket hjärta i denna produktion då George Miller är trogen originalet, fast piffar till det rejält med de moderna filmverktyg som finns på marknaden. Den stora stjärnan i filmen är Furiosa (en perfekt castad Charlize Theron) som ger gubbväldet en rejäl spark i ändalykten och Max (Tom Hardy) blir automatiskt hennes birollsinnehavare istället för tvärtom. Detaljrikedomen är oändlig och den belönades med hela 6 Oscars i kategorierna bästa klipp, två klasser i bästa ljud, bästa kostym, bästa makeup och bästa produktionsdesign. Fullt ös medvetslös!

Anettes val:

Room

Jag hade varken hört eller läst något om filmen Room då jag såg den. Kanske var det därför jag blev så otroligt berörd? Eller så var det skådespeleriet. Troligtvis var det en kombination.

Brie Larson belönades mycket välförtjänt med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och Jacob Tremblay fick sitt genombrott med denna film. Båda gör utomordentliga skådespelarinsatser. Jag tycker att det var tjänstefel av Oscarsjuryn att Tremblay inte blev nominerad. Min teori är att många (jag inräknad) ansåg att det var mer än dags för Leonardo DiCaprio att äntligen få sin efterlängtade Oscarsstatyett, och att ingen charmig och tokbegåvad 9-åring skulle stå i vägen. För om Jacob hade blivit nominerad så tror jag att han hade haft en god chans att vinna statyetten. Visst var Leo såklart jättebra i The Revenant, men han har gjort flera rolltolkningar som varit bättre. Nu var det hög tid för honom att vinna helt enkelt.

Jag har för övrigt fortfarande inte förlåtit 1994 års Oscarsjury för att Leo snuvades på sin solklara Gilbert Grape-Oscar, som då istället gick till Tommy Lee Jones. Hursomhelst, precis som Leo besitter Jacob Tremblay en enorm talang, vilket förhoppningsvis kommer att leda till massor av chanser att vinna en Oscar framöver. Room var bara början på hans karriär.

Lindmans val:

Inherent Vice

Ett inferno av ovisshet. Inherent Vice var ett svårsmält men fullständigt briljant mästerverk som krävde en viss typ av publik, som tur var sällade jag mig till denna skara och fick därmed med mig ett filmminne för livet. Det här var en ”svår” film som aldrig nådde den breda massan och den rullade inte heller särskilt länge på biograferna men vi som var där bjöds på en braintwister, helt utan gråzoner. Sakta men säkert sögs vi in i ett allt större svart hål av mindfuck när en svårt nerrökt privatdeckare, spelad av en sedvanligt lysande Joaquin Phoenix gav sig ut på en totalt skruvad jakt på sin försvunna flickvän.

Inherent Vice var ett försök att återskapa den där känslan från svunna tider. När det ”nya Hollywood” revolutionerade världen och branschen nådde sin absoluta peak, en fenomenal rulle där Paul Thomas Anderson både hyllade och hånade eran med inspiration från filmer som Airplane och Top Secret i en thriller som inte liknade något vi tidigare sett. Det var bara att försöka hänga med så gott det gick och skita i det där gamla ”Whodunit?” Här var det snarare ”Whoevendunwhat?”. Anderson visade återigen att han är ett geni i filmskaparbranschen, ett geni som aldrig levererar några enkla lösningar. Tack och lov.

Thereses val:

Chappie

Ingen föds ond, det är jag fast övertygad om. Och alla barn behöver kärlek, kärlek och ännu mera kärlek. När jag såg Chappie så tog det ganska hårt på mig som nybliven förälder, och jag tänker fortfarande på den och på hur den skildrar tragiken med barn som växer upp och blir barnsoldater och som föds in i kriminaliteten. Här är ”barnet” en robot, så som alltid får regissören Neill Blomkamp en att tro att man ser en helt annan film än man faktiskt gör. Den är också skitsnygg, och det råa soundtracket från Die Antwoord kompletterar perfekt.

Ingrids val: 

Mommy

Han har verkligen ingen brist på energi och berättarlust, den kanadensiske regissören Xavier Dolan. Eller på självförtroende, för den delen. Mommy var hans femte film på ungefär lika många år, och då var han bara 25 år gammal (han har redan gjort två filmer till, och har en under produktion).  Mommy handlar om en mamma och son-relation. Eller egentligen en mor-son-granne-relation. Diane måste hämta hem sin 15-åriga son från ungdomsskolan, efter att han satt eld på skolans café och blivit utslängd. Sonen är både kärleksfull och nyckfull, och således också relation mellan mor och son. En våldsam sammandrabbning leder till att den stammande grannen Kyla kommer in i deras liv. Ett möte som får stor betydelse – för alla inblandade.

Som vanligt med Xavier Dolan är det berättat med enormt mycket känslor och knäckande bra skådespeleri. Och med ett eget bildspråk, där han använt ett helt kvadratiskt bildformat (förutom i vissa, specifika, scener) som gör att allt känns extra intensivt och närgånget. Dessutom innehåller filmen en väldigt fin scen med en låt av Québecs stolthet, Céline Dion! Bara en sån sak.

Eduardos val:

Victoria

Victoria – en ensam spansk tjej dansar bort natten i Berlin för att i slutet på festen där natten övergår till dag träffa Sonne och hans vänner. Urban ensamhet i Berlin som snabbt spårar ur totalt – allt filmat i en enda scen utan klipp. Var allt filmat i en tagning? Gick det verkligen på tredje tagningen? Vem vet? Vem bryr sig? Det var filmen som alla missade i alla fall. Hur mycket jag än tjatade så såg folk den inte, och vad dom missade! Den sociala tillhörigheten som är exklusiv till nattens sista alkoholfyllda timmar beskrivs perfekt.

Emmas val:

Tjuvheder

Jag blir alltid så lättad när jag någon gång sett en riktigt bra svensk film. Det är som att jag håller andan och tummarna, att det står mer på spel, på något sätt. Jag som sportanalfabet kan tänka att det är som att se internationella mästerskap av något slag. Hoppas att de inte gör bort sig. Peter Grönlund gjorde verkligen inte bort sig med debutfilmen Tjuvheder, där han stod för manus och regi.

I centrum av berättelsen står langaren Minnas jakt på pengar och bostad. Samtidigt måste hon gömma sig för polisen och andra langare högre i upp i näringskedjan. Minnas av desperation tvivelaktiga beslut som inte bara sätter henne själv i fara utan även människor som kommer i hennes väg, ger orosknutar i magen som inte släpper förrän eftertexterna rullar. Det känns fånigt att slänga sig med begrepp som äkta, men jag kommer inte på något mer passande ord att beskriva den med. Den känns äkta. Som att den har en inneboende kunskap som inte bara är betraktad utan upplevd. Vet inte om det är det avskalade visuella i både kamera och scenografi som ger den dokumentära känslan, men jag tror snarare att det handlar om att de flesta skådespelare är amatörer och dessutom har erfarenhet av hemlöshet och utsatthet. Tjuvheder är en levd film.

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg