Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Så minns vi Michael Nyqvist

Inlägg av Måns Lindman den 28 juni 2017 i

Onyanserat

MN1

Sent i går nåddes vi av den tragiska nyheten att Michael Nyqvist hade lämnat oss. Orsaken behöver vi inte spekulera i, det får andra medier ägna sig åt men vi skickar givetvis vårt djupa deltagande till familjen. Låt oss istället tala om människan och skådespelaren Michael Nyqvist. Alla har vi våra egna minnen från den långa men ändå alldeles för korta karriären som ett tag faktiskt aldrig såg ut att kunna ta slut.
Så sent som för tre år sedan spelade han mot Keanu Reeves i John Wick, en film som han i ärlighetens namn var för bra för och ett par år innan dess stod han mot självaste Tom Cruise i Mission Impossible. Inte så illa för en Stockholmsgrabb som en gång i tiden debuterade i Jim och Piraterna Blom.

Hollywood är ju så klart häftigt med allt vad det innebär att slå ”over there” men mest av allt älskade vi förstås Micke för hans insats på den svenska skådespelarscenen. Han hade ett enormt register och tycktes ständigt välja rätt roller och produktioner, för en sak kunde man i princip vara säker på, han levererade alltid. Tittar jag bland de stora svenska namnen så hittar jag egentligen ingen som Micke. Han kändes alltid så genuin, varm och trevlig och kanske hade det med den trygga rösten att göra eller satt det månne i de vänliga ögonen? Jag vet ärligt talat inte och det spelar egentligen inte någon roll för trots att han som bekant har spelat både good guy och bad guy så kändes han ändå alltid så oerhört mänsklig på ett sätt många skådespelare bara kan drömma om. Han var vår Micke, lika charmig och strulig som livet självt.

MN2

Michael Nyqvist i Mission Impossible: Ghost Protocol

Att han skulle bli skådespelare stod inte på något sätt skrivet i stjärnorna, det var mer en slump som avgjorde ödet när han en dag fick rådet att överge dansen och hockeydrömmarna för att istället välja teaterscenen. Det första stora filmgenombrottet kom vid millennieskiftet i Lucas Moodysons kollektivdrama Tillsammans där han också erhöll sin första Guldbaggenominering. Och på tal om millennium så var det just där och då allt accelererade och de stora erbjudandena plötsligt började regna ner över Nyqvist. Persbrandt snuvades på rollen som Mikael Blomkvist i filmatiseringen av Stieg Larsons bästsäljande trilogi då man strävade efter en mer human och mjuk framtoning. Micke var redan hela rikets nallebjörn efter sina bejublade roller i filmer som Grabben i Graven Bredvid och Så som i Himmelen och det var förmodligen till slut ett relativt enkelt val att välja ett mjukt hjärta framför bufflig auktoritet. Filmserien och senare också miniserien blev massiva publiksuccér och rollen som Blomkvist var en ren jackpot och den gav honom den där välförtjänta gyllene biljetten som senare beviljade honom tillträde till den stora internationella scenen på allvar. Då var han nästan 50 år fyllda och det gör bedriften givetvis ännu mer imponerande för hur många late bloomers finns det egentligen av det slaget?

Den sista rollen kom förra året i Pernilla Augusts Den Allvarsamma Leken och då hade han hunnit avverka allt från film noir till opera och sci-fi men han lät aldrig berömmelsen stiga honom över huvudet och han glömde aldrig sitt ursprung. För att trots att Micke slagit igenom i staterna fortsatte han att medverka i flertalet nordiska produktioner, med Min så Kallade Pappa hyfsat färskt i minnet.

Ibland kan jag tycka att det nästan gått lite inflation i det offentliga saknandet av celebriteter som lämnar oss men vissa personer berör oss alla på ett speciellt sätt och Michael Nyqvist var tveklöst en av dessa människor. Trots att jag inte kände honom kändes han nästan som en vän. Hans ofta lidelsefulla skådespeleri gjorde honom till en av våra mest älskade skådespelare och han kunde framkalla både tårar och skratt på ett vis som gjorde att det var lätt att se bortom skådespelaren. Det må låta klyschigt men jag såg människan bakom manus, något som kanske blev allra mest tydligt i min och många andras personliga favorit Så som i Himmelen.

Michael Nyqvist var en av våra allra största och världen kommer att sakna honom innerligt.

 

 


Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg