Senaste Kommentarer

Top Commenters

Så minns vi Philip Seymour Hoffman

Inlägg av Eduardo den 3 februari 2014 i

Onyanserat

En otrolig skådespelare.

En otrolig skådespelare.

EDUARDO: Helt otroligt, vissa gånger känns det som om världen bara stannar upp och Philip Seymour Hoffmans bortgång är ett sådant ögonblick som är svårt att greppa direkt. En otrolig skådespelare vars karaktärer spände över ett enormt spektrum och han behärskade dom alla. Det som slog mig först är att han var yngre än jag trodde – 46 år gammal. Jag tycker på något sätt att hans ålder känts konstant, lillgammal i A Scent of a Woman och lite härligt yngre själ i t.ex. The Boat That Rocked.

Det som fascinerade mig med honom var kontrasterna – från att gestalta en mysig rockgubbe till att vara otroligt kuslig som antagonisten i bl.a. (fruktansvärt underskattade) Mission Impossible 3 – alltid med en fingertoppskänsla. Man visste aldrig riktigt vad man kunde förvänta sig när man fick reda på att han skulle vara med i en film. Förutom en sak – en jävla kvalité. Han blev aldrig fast i en roll utan var ständigt i en transformation utan att det någonsin kändes falskt – precis det som en skådespelare av rang ska kunna leverera. Han är genuint otroligt saknad av mig. Ikväll ser jag om The Boat That Rocked och sörjer att filmvärlden blivit en riktig skådespelare kortare.

LINDMAN: För mig var Philip Seymour Hoffman den där skådisen som jag hade så enkelt för att älska och jag tror att det var många med mig som delade den känslan. Han hyllades alltid av kritiker och tittare älskade honom för sitt jordnära sätt att vara. Han gjorde sällan något stort väsen av sig och hans privatliv var relativt skyddat. Visst, det var ingen hemlighet att han hade drogproblem men det var heller inga stora rubriker som följde honom genom karriären. Han skötte sitt och tog stolt emot folkets kärlek. Han förfogade helt enkelt över den där egenskapen som tyvärr är alltför ovanlig i en värld där pengar och framgång oftast stigit människor åt huvudet. Han gjorde det han älskade och han gjorde det förbehållslöst. Det spelade ingen roll om det var en huvudroll eller en liten biroll, han glänste ändå. Vem minns inte Philip i Magnolia t.ex. En ganska obetydlig roll med begränsad tid i ljuset och bland idel storstjärnor som slogs om de tre timmarna som fanns till förfogande var han likväl en av de jag minns med störst beundran så här i efterhand. Men det är ändå inte den prestationen jag har valt att lyfta fram. Mitt största ögonblick med Philip är Before the Devil Knows You’re Dead från 2007.

Hoffmans prestation i den här filmen är värd varenda superlativ jag kan gräva fram ur mitt vokabulär men för enkelhetens skull sätter jag attributet makalös. I rollen som Andy kan han faktiskt kvala in som den mest kallhamrade och trovärdiga skurken på väldigt många år. Sättet på hur han transformeras från en feg hjärtlös stackare, till synes lugn på ytan till en iskall kalkylerande mördare är både skrämmande och fascinerande på en gång. På ett fullständigt fenomenalt vis lyckas Hoffmann fånga in denna undertryckta karaktär som mest av allt önskar sig ett nytt liv men är för feg för att överge sin nuvarande lyx och istället nöjer sig med eskapism. När han till slut försöker förändra sitt liv är det så hjärtlöst och själviskt att alla runt omkring honom lever farligt och när alla de där bubblande känslorna slutligen når ytan och exploderar i en mördande frenesi njuter jag i fulla drag av en leverans som jag för alltid kommer att minnas.

Så tack för allt Philip! Du må ha haft en svår kamp med dina egna demoner, en kamp som till slut också blev dig övermäktig och du är kanske på ett bättre ställe nu men jag kan inte låta bli att känna att världen med ens blev lite tråkigare för oss som är kvar.

EMBLA: Överallt i min Facebook-feed står uppdateringar som alla talar om vilken förlust filmvärlden lidit och vilken favorit Philip Seymour Hoffman varit. Lite förvånande. Inte för att det inte är en förlust eller för att han inte skulle vara nån favorit, men jag har faktiskt inte vetat att han har påverkat så stort och brett. Men det gör mig glad.

För mig var han en sån jävla skön kontrast till alla pretty boys vi annars får se – med alla klassiska mot man egentligen kan ha: lite överviktig, rödlätt, blek… Men en underdog med så träffsäker personlighet att ingen tvättbräda i världen kunde slå honom på fingrarna.

Det är både lätt och svårt att välja favoritroll. Jag är bra sugen på att välja The Talented Mr Ripley, men valet måste ändå falla på The Boat That Rocked. I en kavalkad av britter jag älskar är det ändå den stötiga amerikanaren jag blir kär i! (Förutom Bill Nighy måste givetvis sägas.) Han är som alltid en briljant och älskvärd skitstövel på sitt vis. Och jag kan bara rätta mig i ledet som en av de som tycker att hans död är en stor förlust. Och som kommer sakna sin favorit på vita duken.

Hoff1

Hoffman rockade i The Boat that Rocked

CHRISTOPHER: Jag ger upp. Jag har nu suttit i närmare två timmar och försökt få ihop en text om min favorit film med Hoffman. Det går faktiskt inte att välja ut en favoritfilm som Hoffman dominerat i. För det är nämligen det han gör i varje roll – dominerar. Mitt första minne av honom är från Boogie Nights, där han gjorde det han gjorde bäst. Spelade ”odd”. Sedan älskade jag honom i Talented Mr Ripley. Eller, jag älskade att hata honom. Det är grymt att en skådespelare som porträtterade så jävla bleka, trista och obehagliga karaktärer kunde få dom så otroligt levande.  Hoffman var en skådespelare som spelade med små medel och fick dom att bli så stora. Han kommer sannerligen att saknas mig.

LINDÉN: Hoffmans död var oväntad, jag hade verkligen ingen aning om att han hade drogproblem. Och varför skulle jag det? 63 filmer blev det i alla fall och det med en högre lägstanivå än de flesta. Han hade förmågan att lyfta alla filmer han var med i. Om Hoffman var med blev även den sämsta film lite mindre stinkande. Jag har många favoriter, ett flertal har redan nämnts här ovan, men jag tänkte lyfta tre exempel:

Det första är när han spelade Lester Bangs i Almost Famous. Det är, som brukligt var för Hoffman på den tiden, en ganska liten roll men som han levererar! Han spelade den motvillige mentorn som bakom den rebelliska fasaden har ett sårat hjärta av guld. Den andra pärlan är när han spelade den blixtrande skarpa och koleriska CIA-agenten Gust Avrakotos i Charlie Wilson´s War. Aldrig har Aaron Sorkins repliker levererats med sådan skärpa och finess. Fast allra bäst blev det så klart när han fick rollen som sektledare i Paul Thomas Andersons fantastiska The Master. Med total närvaro, även i de scener han inte ens var med i, ägde han filmen från början till slut. Det var en komplex roll som krävde en intelligent skådespelare för att det inte skulle bli en endimensionell karikatyr. Här trädde en diabolisk och fascinerande man fram som gav en hint om Hoffmans register och framtida storroller. Nu blir det inga fler roller och det är oändligt sorgligt.

JONAS: Min favoritslusk, mitt älskade pervo, har lämnat oss. Mannen som med sina besynnerliga och ofta sylvassa repliker på egen hand kunde förvandla filmer till mästerverk. Med en lika bisarr som auktoritär karisma briljerade du i både allvar och humor. Präst, författare, sköterska, mördare, journalist och onanist, inget var dig främmande.

Av dina filmer är det Happiness och Magnolia som jag håller högst, men jag väljer nedan ut ett klipp ur den kanske något förbisedda komedin Punch Drunk Love. Vila i frid, Philip Seymour Hoffman.

EMIL: Det är egentligen en omöjlig uppgift att välja ut en specifik roll där Hoffman glänser som allra mest. Han glänste, jämt. Ofta i biroller och som huvudpersonens ”polare”. Men mitt val av Hoffman-prestationer måste hamna på min favoritfilm, den kolsvarta Happiness.

Hoffman spelar den telefonflåsande, labile och sexuellt frustrerade Allen. Såsom troll spricker i solen, spricker också hans sexuella aggressivitet när han ställs inför den faktiska möjligheten att leva ut den. En rollfigur som tycks sprängfylld av psykoanalytisk problematik – som så många av de rollfigurer Hoffman spelade. De kämpar med sig själva, och med jämna mellanrum bubblar vansinnet upp till ytan.

Jag vill likna Hoffmans skådespelarteknik vid det som inom skrivkonsten kallas isbergsteknik – så mycket sker under ytan, och hos betraktaren. Och ständigt dessa psykologiskt komplicerade rollfigurer. Ett allt annat än publikfriande val. Kanske var det också därför alla tycktes älska hans rollprestationer, han tog den smala vägen – och hanterade resan med sällan skådad balans och förfining.

Happiness innehåller flera scener där Allen i Hoffmans händer krampaktigt försöker hantera sin osäkerhet i sociala situationer. Han liksom vibrerar, osynligt för ögat. En magisk rollprestation i en totalt fantastisk film fylld av motsägelser. När Allen knackar på hos grannen Kristina (Camryn Manheim), som precis berättat för honom att det var hon som mördade och hackade upp portvakten, och de helt asexuellt lägger sig bredvid varandra för att sova – ja, då känns det som något av den där känslan infinner sig, den som förmedlas i den paradoxala filmtiteln: happiness.

Skrivet av Eduardo

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.

Fler inlägg av Maila Eduardo
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg