Senaste Kommentarer

Top Commenters

Årets Bästa & Sämsta 2011 – Lindman

Inlägg av Måns Lindman den 29 december 2011 i

Onyanserat

BÄSTA FILM

Lindmans bästa filmer 2011

1. Drive (recension)

Drive innehåller årets skådespelarinsats, årets soundtrack och årets outfit. Det råder inga som helst tvivel om att dansken Nicolas Winding Refn strippade mästerverk kör hem titeln årets film. Jag fullständigt älskar sättet på hur han skapar någonting helt unikt ur en urholkad Hollywoodstory a’la standardmodell. Drive hade lätt kunnat bli en ny Fast Five eller Drive Angry men istället fick vi en modern saga som i all sin våldsamhet samtidigt är både oerhört vacker och subtil. Den är stilsäker, plågsamt långsam och intensivt tempostark om vartannat. Drive är kort och gott en emotionell berg och dalbana som man aldrig någonsin vill kliva av.

2. Barneys Många Liv (recension)

Paul Giamatti är årets mest älskvärda mansgris i det hjärtslitande dramat Barneys Många Liv. Barney är omgiven av vackra kvinnor som han aldrig älskat. En enda kvinna har erövrat hans hjärta men han är oförmögen att hantera situationen och bränner ständigt sina ljus i båda ändar. Trots all sin smärta och bräcklighet så är Barneys Många Liv en annorlunda och på sitt sätt vacker kärlekshistoria som berör varje människa med känslor.

3. Everyday Sunshine: The Story of Fishbone

Förmodligen en relativt okänd dokumentärfilm om det Amerikanska ska/funk/punkbandet Fishbone. Jag är själv inget jättefan av bandet men filmen, jesus funkin’ christ! Det här sparkar stjärt på både Moore och Spurlock. Filmen tar upp brännheta ämnen såsom totalkraschad ekonomi, rasism, droger och i mitten står givetvis musiken men trots allvaret så finns här också en hel del briljant, ironisk humor. Årets dokumentär.

4. Hesher

Hesher är en mörk, rå, vulgär men samtidigt värmande och rolig film där den storrökande, långhåriga slackern Hesher flyttar in hos en familj i sorg. Han har tre favoritsysselsättningar i livet, elda upp saker, porr och att spela hårdrock på högsta volym. Med ett stenhårt soundtrack och förstklassiga skådespelarinsatser från framför allt Natalie Portman och Joseph Gordon-Levitt går Hesher rakt in i hjärtat. En ”om en pojke” för vuxna med mer Metallica och mindre Roberta Flack om man så vill.

5. The Devil’s Double

Våldsamt, motbjudande realismdrama som pendlar mellan krigsfilm, gangsterrulle och film noir på ett fullständigt genialt vis. Dominic Cooper är årets mest karismatiska bad guy i rollen som Saddams narcissistiska och psykotiska son. En galning som vältrar sig i lyx och verkligen lever efter devisen ”party with the best or die like the rest”. En annan sak som gör The Devil’s Double intressant är att man faktiskt får följa den onda sidan istället för det gamla tröttsamma, ”we are the united states army and we’re gonna fuck you up!”

 

SÄMSTA FILM

Lindmans sämsta filmer 2011

1. Shark Night 3D (recension)

Fullständigt überkorkad skräckfilm i 3D utan skräck och utan 3D. Usel dialog, usel teknik och uselt manus och med skådespelarinsatser som gör att man finner sig själv gnagande på knogarna av frustration. Storyline:  Elak mackägare placerar hajar i sjö och lockar till sig korkade ungdomar som lattjar i vattnet och blir uppätna, fast det får man aldrig se. Hajarna flåsar och spanar in halvnakna tjejer. Manusförfattaren Ellis fick förmodligen  en överkorsad dödskalle i naturkunskap. Hajarnas beteende är nämligen över lag inte särskilt naturtroget, för att uttrycka sig milt. En rakt igenom genomusel film som aldrig borde gått upp på vita duken.

2. I Am Number Four (recension)

Helostig sci-fi möter Twilight möter fan vet vad. Glödande händer, övernaturlig styrka och ”the chosen one” gör mig trött redan innan popcornen är uppätna, vilket brukar ta ungefär en kvart. Det är helttöntigt rakt igenom och man får egentligen inte svar på någonting. Utomjordingarna är skrattretande, de ser mest ut som en blandning mellan Peter Jacksons Bad Taste och Corey Taylor i Slipknot. Dessutom är det så genomgulligt och sockersliskigt mellan Alex Pettyfer och Dianna Agron att man snabbt ångrar intaget av nämnda popcornhink.

3. Season of the Witch

Filmen i sig är väl egentligen inte så dålig men valet av Nicolas Cage till rollen som Behmen är så hårresande fel att jag inte kan låta bli att ta med den på listan. Jag har svårt att minnas senast jag såg en så misslyckad casting i en Hollywoodrulle. I övrigt är filmen ett ytterst ordinärt småljummet medeltidsepos med en hel del huvuden som flyger, en häxa och tidernas sämsta animerade demon.

4. Red Riding Hood (recension)

Superstylade boybandsnubbar som bor ute in the middle of fucking nowhere och slåss om den vackra ungmöns gunst. Ja, vi känner igen konceptet. Ja, det är åter mörka makter som hotar den lilla hålan där planetens torraste karaktärer bor. Ja, det finns en jättevarg precis som i sagan och ja, man vill att vargen skall sluka varenda fåne i byn.

5. Soul Surfer

Det som kunde ha blivit ett hjärtvärmande och heroiskt äventyr och en storslagen berättelse om den svåra vägen tillbaka blev ett sockersött, tokmanipulerat amerikanskt tonårsdrama med tydliga Disney-vibbar. Den sanna historien om en av världens mest lovande kvinnliga surfare som under ett åk blev av med sin ena arm i en hajattack blir i regissören Sean McNamaras händer en bagatell med fokus på helt fel saker. Jag ville verkligen bry mig men jag kunde inte.

 

BÄSTA TV

Lindmans bästa TV 2011

 

1. Game of Thrones

Tidernas mest hypade TV-serie hade verkligen massor att bevisa. Månader innan produktion gick forum världen över varma och alla hade någonting att tycka. Nu är första säsongen slut och jag kan bara konstatera att filmatiseringen av George R. R. Martins litterära tegelsten levde upp till alla sina höga förväntningar. Game of Thrones första säsong hade verkligen allt. En spännande story som följde böckerna på ett oklanderligt vis, storslaget skådespeleri och karaktärer som man antingen älskade eller hatade. Tunga intriger, kärlek och svek stod i centrum och tittarna bjöds på en rejäl dos naket och blodutgjutelse och givetvis några läbbiga monster. Nu sitter en hel värld och kliar sig på armarna av abstinens inför en ny säsong.

2. Suits (recension)

Med sin väl avvägda balans av humor och allvar gick den amerikanska advokatserien Suits rakt in i hjärtat. Sällan har väl en dramaserie innehållit en så snygg dialog, så perfekt utmejslade karaktärer med en sådan härlig personkemi. Patrick J. Adams och Gabriel Macht är verkligen on top of their game. En riktig alfahanne med sina sköna divalater och sin kaxighet som genom ett ödets nyck paras ihop med den överintelligenta lite vilsna adepten som försöker finna sin plats i en värld av plastkort och snabba bilar och samtidigt behålla sin ödmjukhet.

3. The Walking Dead, s2

2010 var Frank Darabonts år. Det fanns ingen TV-serie som slog The Walking Dead på fingrarna. Kritikerna och tittarna var för en gångs skull enade. The Walking Dead was the shit! I år började säsong 2 och frågan var givetvis om man skulle kunna fortsätta på samma starka vis trots att nyhetens behag kanske lagt sig. Svaret är ja. Serien är fortfarande extremt snygg och välproducerad, kameraarbetet är fantastiskt och varje liten scen känns oerhört genomtänkt. Man har visserligen skruvat ner tempot något men nerven, skräcken och spänningen är alltid närvarande.

4. Breaking Bad, s4

En av anledningarna till att Breaking Bad är bland det bästa som går att se på tv just nu är att manusförfattarna gör ett fenomenalt jobb med att hela tiden koka ihop komplexa plot-lines och idéer för att sedan väva ihop hela rubbet på ett snillrikt sätt som gör att du som tittare bara sitter och häpnar. Allt hänger ihop och på så vis påminner faktiskt Breaking Bad lite om The Wire. Man måste ha tålamod, följa med och utvecklas tillsammans med karaktärerna. Att följa den medelålders high-schoolläraren som börjar koka meth efter att ha blivit diagnostiserad lungcancer är en underhållande men sannerligen ingen lätt resa. Säsongsavslutningen kan faktiskt vara en tidernas bästa och jag undrar stilla hur fan man skall lyckas toppa det här till nästa säsong.

5. Sons of Anarchy, s4

Hur sviniga, våldsamma, otrogna och kriminella det färgstarka MC-gänget i den lilla staden Charming än är så kan ingen, och då menar jag ingen förneka att man vill släppa vardagstristessen, gränsla bågen och ge sig ut på de dammiga vägarna i jakt på illegala skjutvapen att deala. Man vill ha tatueringarna, man vill röka som en borstbindare och slåss med mexikanska gäng och vakna på en bardisk med en baksmälla från helvetet med en halvnaken hora i ansiktet. Sons of Anarchy har i snitt 5,4 miljoner tittare i veckan och man förstår varför. Det här är en karaktärsdriven serie, det handlar om personerna till 100 %. Grundidén är egentligen rippad från The Shield rakt av fast med motorcyklar. Hierarkin inom klubben, de interna sveken, gängbråken och myndigheterna som ständigt flåsar en i arslet, allt finns där men det spelar ingen roll Sons är så bra att man köper det och fjärde säsongen är bäst hittills.

SÄMSTA TV

Lindmans sämsta TV 2011

1. Waterwörld

Idiot-TV för idioter, av idioter, med idioter som plaskar i vatten och så en ständigt dampig Måns Möller som kommenterar på det. Har mänskligheten verkligen sjunkit så här lågt?

2. Så Mycket Bättre

Om man älskar rebellerna och hårdheten i Sons of Anarchy här ovan så är Så Mycket Bättre rena motsatsen. Hela Sveriges nya mysfaktor är så påklistrat pretto att man sträcker sig efter hinken. Att samla ett gäng avdankade musiker som inte haft en hit sedan artonhundra kallt och därför behöver lisma sig lite i mediabruset, damma av sina gamla hitlåtar som både morsan och farsan svängde sina lurviga till är uppenbarligen en framgångsrik massmedial hjärntvätt av svenska folket men det stinker ruttet lång väg. Genom att trycka ner folklighetsknappen så långt det bara går och sedan gråta lite, laga lite mat, dricka lite vin och sjunga varandras låtar så vinner man ett helt folks kollektiva hjärta. För att citera en annan gammal avdankad artist som säkert dyker upp i nästa säsong ”där går min gräns för vad jag pallar med, nu vänder sig min mage ut och in”

3. Stockholm-Båstad (recension)

En ytterst motbjudande mix mellan Kungarna på Tylösand och Sommaren med Göran. Sveriges sämsta ”skådespelare” Peter Magnusson visar snoppen, drar högstadieskämt, grimaserar och ramlar roligt. Den seriösa skådisen Ola Rapace som så gärna vill stå på Dramaten och visa världen vilken otroligt begåvad och mångfacetterad person han är kissar sig själv i ansiktet genom sin medverkan i det här pekorala försöket till humorserie, en humorserie som dessutom kallades nya Solsidan. Stockholm-Båstad var en skymf mot allt vad humor står för.

4. Gäster med Gester (recension)

Återvinning var SVT:s recept för att försöka vinna tillbaka publiken som flyttat över till de kommersiella TV-kanalerna. Om det var rätt väg att gå? Knappast. Gäster med Gester må ha fungerat på sin tid men gemene man har under det senaste decenniet vänt blad i humorboken och garvar troligtvis inte ihjäl sig när Lena PH kryper på golvet och blåser i en plastsaxofon men framför allt är programmet helt meningslöst. Här finns absolut ingenting av substans, ingen spänning, inget att lära sig eller att skratta åt. Det hela är en plågsam infantil bagatell som passerar snabbt och helt utan överraskningar. Ett rum fyllt av ingenting, ett äckligt vakuum som ändå lämnar efter sig en bitter eftersmak och en obehaglig insikt om att mycket faktiskt var bättre förr.

5. Nittileaks (recension)

Den dominerande duon Filip och Fredriks första dödsryckning? Nittileaks bekräftade det jag sedan länge insett, att även F & F har ryckt i bromsen. Borta är den vågade och sjuka humorn som en gång satte grabbarna på kartan. Istället får vi ännu ett studioprogram med avdankade kändisar. Ett program helt utan röd tråd, där alla gapar och skriker och hoppar upp och ned i en soffa och tittar på klipp från Youtube. Det kändes faktiskt lite som att komma in i ett klassrum på högstadiet.

Sista ordet

Avslutningsvis vill jag påstå att 2011 inte var något vidare filmår. Ett fåtal pärlor hittade man bland svinen men överlag var det rätt avslaget. Nästa år ser jag fram emot Chris Nolans avslutande film i Batman-trilogin, Jackson som tar sig an Bilbos barndom i The Hobbit och Ridley Scott som äntligen går tillbaka till sina rötter med sci-fi-eposet Prometheus. Dessutom är jag svårt nyfiken på Tarantinos western-hyllning Django Unchained som kan ha en av de sjukaste rollistorna på länge, Jag vill se när Streep tar emot sin statyett som The Iron Lady. Jag längtar efter Tim Burtons gotiska melodrama och största inspirationskälla, Dark Shadows med Depp och Bonham i huvudrollerna igen. Rebooten av Spider-Man ser intressant ut och sist men inte minst, World War Z där Brad Pitt hamnar mitt i en svettig zombie-invasion. När det gäller TV så hoppas jag på att J.J. Abrams nya serie Alcatraz blir exakt så skum som den verkar. Att Common Law, två snutar som hatar varandra så vansinnigt mycket att de tvingas gå i terapi blir så bra som jag tror och givetvis att nästa säsong av Game of Thrones fortsätter att leverera ren kärlek till alla sinnen i lika stor stil. Slutligen hoppas jag att någon stänger in Fabian i lådan igen.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Adde

    Fantastisk text som vanligt Måns, men jag kan för mitt liv inte förstå hur du kan ta med Drive som bästa film, den var ju totalt värdelös! Friends with benifits däremot, med Justin Timberlake, det var en en mysig film det! 😉

  • Adde

    benefits… opps..

  • Lindman

    Först: Tack för berömmet!
    Sedan: Friends with benefits? Haha, eller hur?

Fler onyanserade inlägg