Senaste Kommentarer

Top Commenters

Seriemördare på vita duken – Henry Lee Lucas

Inlägg av Måns Lindman den 11 mars 2018 i

Onyanserat

När man läser om kända seriemördare eller diskuterar fenomenet på en middagsbjudning för att bidra till den goda stämningen dyker alltid samma namn upp. Det är välkända män som förärats spaltmeter och dussintals dokumentärer genom åren men faktum är att en av de värsta sällan nämns vid namn. När de flesta dessutom nekar till sina horribla gärningar ända in i döden var Henry Lee Lucas mer än villig att erkänna varenda mord, och inte bara det, han slängde även in fler offer än vad polisen själva kände till.

Mördaren

Henry Lee Lucas (Confession Killer)

Henry var en lösdrivare från Virginia som drog runt på en vansinnig mördarturné som sträckte sig över ett helt decennium. Man fann spår efter honom i tre olika delstater och om man skall tro honom på hans ord var han skyldig till mord i ytterligare trettiotalet stater. Nu skall man förmodligen och förhoppningsvis ta den mannens ord med en rejäl skopa salt. Han åtalades och befanns skyldig till elva mord men hävdade själv att han tagit över 3000 liv och då får man väl säga att han legat i. Enligt experter hade han behövt köra nästan 2000 mil i månaden för att lyckas med detta konststycke, vilket naturligtvis känns tämligen absurt. Samtidigt var talet elva förmodligen i underkant då man faktiskt kunde länka honom till över hundra fall men det måste ju kunna bevisas i rätten också och där gick man bet. Bevismaterialet var helt enkelt inte tillräckligt starkt och det gick inte att utan rimligt tvivel kunna bevisa att Henry Lee Lucas låg bakom, trots sitt idoga erkännande som han förvisso senare drog tillbaka. Flertalet av dessa mordfall är fortfarande olösta, trots att de så att säga ändå anses vara polisiärt uppklarade. Å andra sidan finns det andra som påstår att beviskedjan för de mord han åtalades för inte heller var tillräckligt starka, vissa tvivlare slänger sig till och med med uttryck som planterade bevis och mutade vittnen och att han de facto bara borde dömts för tre, sanningen tog han med sig i graven. Innan Henry greps var han känd för allmänheten under smeknamnet ”Highway Stalker” men under rättegången erhöll han istället det passande smeknamnet ”Confession Killer” och trots sin relativa anonymitet kan han mycket väl ha varit en av de mest produktiva seriemördarna världen upplevt.

Henry Lee Lucas greps 1983 och samarbetade med polisen från dag ett och utan att ens behöva pressa honom erkände han ”sina” 3000 mord. Som sagt, siffran känns helt orimlig men samtidigt visste Lucas väldigt mycket om både brottsplatser, offer och han kunde utan minsta problem återge detaljer och dessutom peka ut platser på en karta.

Henry Lee Lucas pekar ut ett av sina påstådda offer

Det första mordet han erkände var det på sin egen mor. Precis som många andra seriemördare var även Henrys uppväxt kantad av våld och alkohol. Både morsan och farsan var tunga alkoholister utan arbete. Farsgubben hade förlorat båda sina ben på fyllan när han vinglade hem längs tågspåret och inte hann flytta på sig när det small och morsan försörjde sig på prostitution. Hon tvingade ofta Henry att se på när hon hade sex med sina klienter och så fort Henry hamnade i puberteten var han själv fast i missbruk. Han hade dessutom inlett en sexuell relation med sin halvbror och dödade djur som han sedan hade sex med. Morsan drack och misshandlade sin son på daglig basis och hon vägrade att skicka sonen till läkarvård när hans öga blev infekterat efter ett slagsmål. Det blev till slut så illa att han tvingades operera bort ögat och ersätta det med ett i glas. Tids nog bestämde han sig för att göra sig av med problemet för gott. I en ursinnesattack överföll han sin 70-åriga moder Viola och högg henne i nacken och hon dog på köksgolvet i en kombination av förblödning och hjärtinfarkt. Han dömdes till 20 – 40 års fängelse men efter två misslyckade självmordsförsök flyttades han till psykvård och fick villkorligt redan efter tio år. Det är givetvis illa i sig men faktum är att han själv inte ansåg sig vara redo att ge sig ut i samhället igen. Han sa till och med till sin vårdare att han skulle mörda så fort han fick möjlighet och efter ett drygt år i frihet var han tillbaka i fängelse efter två våldtäktsförsök. Mordet på Viola var dock inte hans första. Enligt Henry själv mördade han en ung flicka redan 1951, han skulle då endast ha varit 15 år gammal. Hon hittades strypt och Lucas erkände direkt men ingen trodde honom och han gick fri.

Henry Lee Lucas förs bort i handfängsel 1983

De flesta mördare känner något när de utför eller har utfört sina fruktansvärda handlingar. Det kan vara upprymdhet, skam, extas, ånger eller lättnad. Henry kände ingenting. Han erkände själv att han helt saknade känslor för sina offer. Inte ens när han skar av kroppsdelar eller åt av deras kött hade han några som helst känslor och han kunde heller inte redogöra för varför han mördade. Enligt hans egna ord i rätten ville han bara lite kul och rätt var det var så var de döda.

Efter att ha blivit dömd till döden efter ett mord i Texas steg George W Bush in i handlingarna. Vid den här tiden var han guvernör i delstaten och han såg till att Henrys straff blev omvandlat till livstid istället. Varför en guvernör som tidigare hade varit med och ivrigt påhejat hundratalet avrättningar valde att skona just Lucas förblir en gåta men handlingen var ändå förgäves, Henry Lee Lucas dog av hjärtinfarkt i fängelset bara tre år efter straffomvandlingen.

Filmen

Henry – Portrait of a Serial Killer (1986)

Det var här det hela började. Efter att i tidiga tonåren ha kommit över en skakig VHS-kopia av den ocensurerade versionen av Henry – Portrait of a Serial Killer var jag fast. Det var här mitt gedigna intresse för seriemördare tog fart. Jag hade blivit varnad för en fruktansvärd filmupplevelse och filmen hade den där avskräckande X-ratingen men jag vägrade att lyssna på det örat och efter 80 minuter videovåld var jag betydligt mer fascinerad än äcklad. John McNaughtons porträtt av en serimördare höll mig i ett järngrepp och Michael Rooker i rollen som Henry är fortfarande en av de bästa skådespelarprestationer jag fått äran att bevittna. Då skall man även ha i åtanke att rullen slängdes ihop på fyra veckor och hade en ytterst modest budget på 100 000 Dollar. Titeln till trots är inte det här en film som fokuserar på en seriemördare och hans många offer. Visst bjuds tittaren på gore galore där kroppar blir sparkade, slagna, knivskurna, skjutna och styckade men de flesta dör utanför bild. Det visas fler mord i exempelvis Fredagen den 13:e men det är påhittat våld med klichéfyllda offer som är lätt att skaka av sig, så är inte fallet med Henry. McNaughton tar sin tid med Henry och hans dåd, vi får lära känna personen bakom dåden och det är ingen skön bekantskap. Det råder inga som helst tvivel om att han vill visa sin publik hur galenskap kan döljas bakom en till synes både trevlig och tilldragande yta. Artig och med mjuk röst har Rookers Henry inga problem med att dupera sina offer och även om man kan ana ursinnet bakom fasaden är den i samhällets ögon dold i dunkel.

Precis som i verkligheten delar Henry en lägenhet med sin tidigare cellpolare och hans syrra och tillsammans eldar de på varandra för att ge sig ut på en brutal mördarodyssé. Med sig har de en videokamera och de filmar allt de gör. Det är grynigt, skakigt, brutalt och obehagligt nära. Nu för tiden är jag omåttligt trött på ”found footage” men 1986 var det just det här som gjorde Henry – Portait of a Serial Killer till en av mina mest fänglande filmupplevelser. Att se en empatilös Rooker skära halsen av oskyldiga offer i deras hem var både magstarkt och medryckande för en fjortonåring. Nu kan man se allt det där på varenda streamingtjänst men då var det något helt annat. Det var förbjudet och spännande och det gav mig ett intresse som följt med mig ända till dags dato.

Henry – Portrait of a Serial Killer finns inte på någon streamingtjänst eller iTunes men kan säkert ropas hem på eBay eller liknande för en rimlig slant. 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg