Senaste Kommentarer

Top Commenters

Seriemördare på vita duken – Jeffrey Dahmer

Inlägg av Måns Lindman den 18 mars 2018 i

Onyanserat

När man är involverad i film och media så vet man att man kommer att få frågan på varje social tillställning. ”Nå, vilken är egentligen världens bästa film?” En fråga som givetvis aldrig går att svara på eftersom genrer och tidsepoker spelar en sådan avgörande roll. Det går helt enkelt inte att lägga exempelvis Casablanca och Se7en (båda med samma snittbetyg på IMDb) bredvid varandra och peka på den ena eller den andra. De är så olika i bildspråk, handling, foto, ja allt egentligen för att kunna jämföras och hur väljer man mellan The Big Lebowski och Schindler’s List? Detsamma gäller seriemördare för min del. Nu får jag inte frågan om vilken seriemördare som är min favorit tillnärmelsevis lika ofta som vilken film som är världens bästa. Dessutom skall man väl inte referera till kanske tidernas vidrigaste brottsling som ”världens bästa” eller ”favorit” men mest fascinerande är han ändå och han är också den seriemördare jag ägnast klart mest tid åt att djupdyka i. Jag pratar naturligtvis om Jeffrey Dahmer. En ung herre som fick hela världen att sätta frukostgröten i halsen när hans vansinnesdåd slutligen uppdagades. Föreställ dig allt det värsta en människa kan göra mot en annan människa och Dahmer har gjort precis det och lite till. Eller för att citera Jeffrey själv. ”It’s hard for me to believe that a human being could have done what I’ve done, but I know that I did it.”

Mördaren

Jeffrey Dahmer (the Milwaukee Cannibal)

Jeffrey Dahmer föddes 1960 i en medelklassfamilj i Milwaukee, Wisconsin och visade redan i väldigt unga år ett genuint intresse för döden. Han plockade upp döda djur från vägen och dissekerade dem hemma på gården. Visst tyckte farsan att det var ett udda beteende men han tänkte att sonen helt enkelt var en intelligent ung man som var intresserad av anatomi, kanske kunde han bli läkare och det är ju inte det sämsta direkt så han lät honom hållas och förklarade till och med hur saker och ting fungerade, latinska namn på organ och annat spännande. Efter ett tag tyckte han dock att Jeffrey började bli lite väl entusiastisk över att höra ljudet av skelettdelar krossas. Kanske borde han börjat ana oråd när experimententen började innefatta halshuggningar, blekmedel, syra eller kanske framför allt, när Lionel en dag hittade en hund fastspikad vid ett träd med huvudet monterat på en påle bredvid. Men vad skulle han göra? Sonen verkade i övrigt fungera som vilket barn som helst, lite tillbakadragen och isolerad kanske och han skakade av sig det hela med det gamla strutsuttrycket ”it’s a boy thing”,  han stack huvudet i sanden och tänkte att det där går väl över när han blir äldre. Som åskådare kan man ju tycka att varningslamporna lyser blodröda men när det handlar om ens egen avkomma är det nog inte så lätt att tänka ”shit, min son är på väg att bli seriemördare jag måste ringa snuten” men den diskussionen lämnar jag åt Flashback. Och hur illa det än verkade kunde väl ingen någonsin föreställa sig hur illa det här verkligen skulle bli.

Dahmer i tonåren. Den här leende grabben skulle bli en av de värsta seriemördare världen skådat

Jeffrey hade inte den där trasiga uppväxten som de flesta seriemördare ofta bevisas ha haft men det var rejält skakigt i föräldrarnas förhållande. De slog, utnyttjade eller förnedrade aldrig sin son men Lionel jobbade ofta och Joyce blev aldrig riktigt sig själv efter förlossningen. Hon blev lättirriterad och tappade ofta humöret, något som resulterade i att det ständigt knakade i de äktenskapliga fogarna och slutade med högljudda bråk. Jeffrey skulle senare hävda att han tog dessa personligt och kände att det var han som var upphov till dispyterna. När han fyllde fyra diagnostiserades han med bråck och tvingades till operation men han fick aldrig någon förklaring till varför och kände sig både rädd och exploaterad när främmande män undersökte honom och hans nakna kropp. Även här har Dahmer hävdat att händelsen satte djupa spår i honom och att han aldrig riktigt kom över traumat och att det även formade honom till den han slutligen blev. Två år senare föddes parets andra barn, David. Jeffrey brydde sig inte nämnvärt, det var varken hatiskt eller kärleksfullt, vilket oftast brukar vara fallet. Brödraskapet var helt neutralt, de lekte aldrig tillsammans och de umgicks aldrig i vuxen ålder heller. När Jeffrey kom upp i åren och började på High School flyttade familjen till en sömnig håla utanför Akron, Ohio i hopp om att kunna reparera sitt risiga äktenskap och det var nu det började gå utför.

Dahmer på väg in i rätten

I slutet av 70-talet nådde Lionel och Joyce’s äktenskap vägs ände och de gick skilda vägar. Jeffrey tog skilsmässan otroligt hårt och det var dessutom en riktigt stökig sådan där domstolen inte kunde bestämma vem som faktiskt skulle få vårdnaden av Jeffrey eftersom han hade hunnit fylla arton, något som slutade i en tragedi. Otroligt nog fick ingen vårdnaden och Jeffrey lämnades därmed åt sitt öde, ensam i barndomshemmet. Där satt han med sina skuldkänslor och kände sig övergiven medan farsan flyttade till ett motel och morsan drog med lillbrorsan utan att uppge någon ny adress. Jeffrey drack dagligen och föll djupare och djupare ner i sin isolerade misär där det enda som höll honom vid liv var hans rubbade fantasier som snart skulle bli verklighet. Han började fantisera om att ha sex med män och framför allt blev han exalterad av tanken av att totalt dominera och kontrollera en annan människa. Tre veckor efter sin examen tog han livet av sitt första offer. Den arton år gamla liftaren Steven Hicks var på väg till en rockkonsert när Dahmer övertalade honom att hänga med honom hem på en fördrink. Enligt Jeffrey själv lyssnade de på musik och hinkade bärs när han plötsligt försökte förföra Hicks som försökte fly. Detta gjorde den blivande seriemördaren rasande och han slog ner honom med en hantel för att sedan strypa honom. Nu såg han sin chans att göra verklighet av sina fantasier som han så länge gått och burit på och efter att ha klätt av honom alla kläder masturberade han över Hicks livlösa kropp. Nu ställdes han inför den ständiga kärnfrågan för alla mördare, var skall jag göra av kroppen? Han tog bilen och körde för att dumpa kroppen men blev stoppad av polisen för ett bakljus. Han snackade sig ur det hela och åkte skakad hem. Eftersom han bodde ensam i huset bar han lugnt ner liket i källaren där han efter ett par veckor metodiskt började att dissekera kroppen men det slutade inte där. När han kände sig klar krossade han alla ben i Hicks kropp och malde ner dem till pulver för att sedan sprida ut dem i trädgården, huden löste han upp i syra. Det skulle sedan ta nio år innan Dahmer mördade igen.

Dahmer strax innan sin död

Jeffrey började på High School där han visserligen drack men ändå klarade sig hyfsat genom sitt trevliga sätt. Samtidigt var han något av klassens clown och hittade ofta på upptåg, bland annat fejkade han epilepsianfall, något som senare skulle komma att kallas ”doing a Dahmer.” På college gick det sämre. Han höll sig på sin kant och började komma till plugget dyngrak och skitförbannad. Farsan lackade ur rejält och skickade sin, numera odåga till son till armén. Där skulle han minsann lära sig ordning och reda och att ta ansvar men tyvärr blev det precis tvärtom, det gick käpprätt åt helvete på ren svenska. För det första fick han bli sjukvårdare vilket serverade honom mängder av möjligheter att lära sig detaljerade prylar om den mänskliga anatomin, fokus flyttades därmed från döda djur till skadade människor och att han redan hade provat sina seriemördarvingar gjorde naturligtvis inte saken bättre. Möjligheterna var helt plötsligt oändliga för en ung Jeffrey Dahmer som tittade allt djupare i flaskan och det var också anledningen till att han snart sparkades ut från det militära. Diskrediterad och förnedrad tvingades han återvända till samhället och efter att ha slaggat på stranden fick han flytta hem till sin farmor eftersom föräldrarna nu som sagt var skilda. Vid den här tiden hade han dessutom upptäckt att han var homosexuell, något han skämdes över men han försökte ändå inte förtränga sin läggning. Han började istället regelbundet att gå på gaybarer och det var också här han senare skulle hitta sina offer.

Jeffrey Dahmer ritade en sketch över hur hans ”drömaltare” skulle se ut. Lägg märke till stolen i förgrunden där han skulle sitta och njuta av sitt verk

1986 blev han arresterad för första gången när han försökte droga och våldta män på ett lokalt badhus men Dahmer kom undan med böter och redan året efter mördade han sitt andra offer, denna gång på ett hotellrum. Steven Toumi dog av en krossad bröstkorg och Dahmer hade också försökt att plocka ut hans hjärta men Dahmer påstod när han kunde knytas till mordet att han var så full att inte hade något minne av händelsen. Han fortsatte i alla fall att förföra män på barer som han sedan drogade, våldtog och ströp men det skulle inte stanna där. Jeffrey började nu att ta foton på sina lemlästade offer och förvara dem hemma i lägenheten, där han dessutom började bygga någon form av altare, bestående av sina offers kroppsdelar. Det var också vid denna tidpunkt han började fundera på hur människokött smakade…

Polisen bär ut en av flera förvaringsplatser med fruktansvärt innehåll från Dahmers lägenhet

Dahmer dödade nu en person i veckan och som om han inte vore galen nog började en ny fantasi ta form. Han skulle göra sina offer till levande döda. Ni förstår, Dahmer ville inte vara ensam och han ville helst av allt ha full tillgång till sina sexuella fantasier dygnet runt. Han började därför experimentera med deras hjärnor. Han borrade hål i tinningen och sprutade in syra eller kokande vatten och faktum är att det fungerade, till viss del åtminstone, de levde upp till en dag. Dahmer var dock oerhört nära att åka fast ännu en gång när ett av hans tilltänkta offer lyckades fly och han fick till och med kontakt med patrullerande polis men charmige ”guy next door” Dahmer övertygade dem om att pojken var hans älskare som helt enkelt fått för mycket att dricka. Dahmer ledde honom tillbaka till lägenheten där han ströp och styckade hans kropp.

1991 rymde nästa tilltänkta offer men denna gång lyckades inte ens den manupilativa Jeffrey Dahmer förklara bort det faktum att Tracy Edwards hade hotats med kökskniv. När polisen anlände möttes de av det värsta scenariot man kan tänka sig och några av dem återgick aldrig i tjänst. I den lilla lägenheten fann man tiotals kroppar i delar. Huvuden förvarades i kylen, hjärtan i frysen, torsos låg i syra i en stor tunna, där fanns stekpannor med kroppsdelar i och allt var dokumenterat i detalj via polariodfoton. På altaret låg kranier omgivna av levande ljus.

Dahmer hävdade själv att han var sinnessjuk men rätten köpte inte det resonemanget och han dömdes till 957 år i fängelse för 17 mord. Hans vistelse blev dock inte långvarig. Efter bara två år bakom lås och bom mördades han i duschen av en annan fånge. Han överlevde själva attacken men dog på väg till sjukhuset av skallskadorna.

 

Filmen

Dahmer (2002)

Trots att historien om Jeffrey Dahmer innehåller allt som borde få en regissör att slicka sig om munnen så har det aldrig gjorts en riktigt bra rulle om mördaren som började sin vansinnesresa redan 1978 och sedan inte slutade förrän 1991. Det finns dock en film som hjälpte en viss skådespelare rejält på traven i sin karriär. Jeremy Renner är kanske inte Hollywoods största namn men han får väl ändå klassas som skapligt välkänd vid det här laget. Hans porträtt av den notoriske seriemördaren gick inte Hollywood förbi och det var också den rollen som senare skulle ge honom rollen i Kathryn Bigelows hyllade Hurt Locker. David Jacobsons Dahmer var väl i ärlighetens namn ingen pangrulle men den var heller ingen katastrof. Det största problemet är att den inte riktigt går in på djupet i psykologin bakom dåden och det är en flashbackfest. Nu menar jag alltså inte tidigare nämnda forum utan att man hoppar fram och tillbaka i tiden till förbannelse. Jacobson håller också tillbaka alldeles för mycket, vilket i sig kan vara förståeligt. Hade man visat hela sanningen med alla fasansfulla detaljer hade filmen förmodligen aldrig fått se dagens ljus men det är mycket som sker utanför bild och det ger en ryckig känsla. Dessutom lämnar det mycket åt fantasin för de som inte är särskilt insatta i den sanna historien om Jeffrey Dahmer. Att han inte verkar våga ta i Dahmers homosexualitet är väl filmindustrin i ett nötskal och ganska väntat. Jeremy Renner är dock väldigt övertygande och dessutom hyggligt porträttlik och jämför man honom med Dahmer i diverse dokumentärer så kan man väl utan tvekan säga ”he nailed it!” En stabil trea blir det således.

Dahmer finns inte på någon streamingtjänst eller iTunes men kan säkert ropas hem på eBay eller liknande för en rimlig slant. 

 

 

Verkligheten överträffar dock alltid dikten så vill man veta allt om denna intrikata story rekommenderas istället följande briljanta dokumentär, tyvärr i rätt dassig kvalitet.

Även denna halvdokumentär är väl värd sin speltid. Snubben som spelar Dahmer är hysteriskt usel men den vetenskapliga aspekten och berättelserna från de som var där när det hände väger gott och väl upp för det. Särskilt skildringarna från grannen Pam och kriminalaren Pat är otroligt fängslande.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg