Senaste Kommentarer

Top Commenters

Slutet gott, allting gott? Analys del 3 – Överraskande slut

Inlägg av Måns Lindman den 11 december 2016 i

Onyanserat

end

Okej, så nu har vi avverkat lyckliga slut, ett nödvändigt men i ärlighetens namn lite småtrist alternativ och deppiga slut, som är lite av en personlig favorit. Men finns det något som rör upp känslorna mer än det överraskande slutet eller twisten. Ögonblicket när allting ställs på ända, när allting man trodde visste inte längre är vatten värt och man sitter där som ett frågetecken och funderar på vad det egentligen var som hände. Ibland är twisten så invecklad att internetforum måste skapas för att förklara innebörden av slutet. Ibland finns det ingen förklaring, man får helt enkelt själv dra sina egna slutsatser. Det är dock lite problematiskt med en filmtwist och ämnet filmslut då en mästerligt exekverad twist ibland inträffar så pass tidigt att det är svårt att de facto kalla slutet överraskande. Fight Club är ett klockrent exempel på en sådan film och den faller därför bort från en lista där den normalt sett hade haft en given plats. Precis som tidigare gånger har jag plockat ut mina fem favoriter inom kategorin och analyserat varför dessa enligt mig är världens bästa och mest oväntade filmslut. Jag vill även tillägga att det inte har varit lätt då filmhistorien är fylld av briljanta oväntade slut som mycket väl skulle kunna platsa här.

So without further ado, utan inbördes ordning:

JAG PASSAR REDAN NU PÅ ATT VARNA FÖR ATT ANALYSEN GIVETVIS KOMMER ATT VARA FULL AV SPOILERS

machinist

The Machinist (2004)

Brad Andersons kultklassiker som mest blev känd för Christian Bales makalösa förvandling från välklädd solbränd hunk till ett likblekt utmärglat vrak inbjuder till ett pussel som är omöjligt att lägga klart. Filmens avslutande minuter rullar upp ett överraskande scenario som visserligen kanske inte kvalar in som det mest originella av filmslut men gräver man djupare i symboliken är det en ytterst intrikat historia med oerhört många bottnar. Vi får veta att hans insomnia och hallucinationer beror på att han själv orsakat den dödsolycka vi fått se genom flashbacks genom hela filmen. Ivan är likt Tyler Durden i Fight Club hans alter ego och dåliga samvete och Maria som han tror att han besökt frekvent existerar inte heller. Nyckeln i filmen är de mystiska post-it-lappar som ständigt dyker upp på hans kylskåp. Vem har lämnat dem och vad skall det egentligen stå? Han misstänker först Ivan men snart går misstankarna till sin sadistiska kollega Miller. _ILLER stämmer ju.

Ju längre filmen går desto djupare sjunker Trevor i sin egen galenskap och alla spår leder till Ivan. Han är helt övertygad om att Ivan har dödat pojken och följer honom bara för att finna att det är han själv som skrivit post-it-lapparna. Han fyller i sista bokstaven och ordet KILLER stirrar på honom. Han inser nu att han körde på pojken för ett år sedan och har sedan dess levt i total förnekelse. Vi får hela tiden små ledtrådar som vi inte förstår vid en första titt, vissa tyder till och med på att Trevor redan kan vara död. Även så här efter ett tiotal tittar är jag fortfarande inte helt säker på vad som egentligen är sant.

Memento (2000)

Christopher Nolans Memento slog filmvärlden med häpnad genom att berätta en vanlig mordhistoria baklänges, eller ja baklänges-ish för den här filmen följer inte de ordinarie reglerna alls. Vad vi också fick lära oss var uthållighet då vi successivt fick ledtrådarna serverade samtidigt som huvudpersonen Leonard fick dem förklarade för sig. Hans jakt på sin frus våldtäktsman och mördare var hela tiden höljd i dunkel och eftersom Leonard inte kunde utveckla nya minnen var varje liten ledtråd essentiell för upplösningen. Genom oräkneliga tatueringar och polaroidfoton av varierande kvalitet höll han koll på utredningens framsteg. Vilka gick att lita på och vilka var bad guys och rena villospår? Problemet här var att så fort han tappade koncentrationen förlorade han också all kontroll över situationen, något som i slutändan hjälpte till att stjälpa hela planen.

Subploten med Sammy Jenkins fungerade perfekt som en avledande manöver och vi trodde hela tiden på att han kom närmare en lösning och i slutändan också katharsis men det skulle visa sig att den han jagade redan var omhändertagen och att han inte kunde skilja på sina och Sammys minnen. Ett stycke fullständigt briljant historieberättande med ett slut som nästan fick mig att ramla ur stolen.

tus

De Misstänkta (1995)

”The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist” I ett av filmhistoriens mest överraskande och genomtänkta filmslut avslöjas identiteten på den ökända Keyser Söze på ett sätt som aldrig kan kopieras. De Misstänka är en helt okej film, en habil thriller men utan det till perfektion utförda avslöjandet i slutminuterna vågar jag säga att den snabbt hade sällat sig till mängden gangsterrullar och varit mer eller mindre bortglömd vid det här laget.

Ögonblicket när Kujan upptäcker att alla Verbal Kints detaljer i berättelsen var improviserade och plockade från hans egen kontorsinredning har för evigt skrivit in sig i historieböckerna. När Kujan sedan inser sitt misstag och springer ut för att jaga honom ser vi krymplingen Kint sluta halta och räta ut sina fingrar för att hoppa in i en bil ”and like that – he’s gone.” Kevin Spacey tackade för Oscarsstatyetten och blev en av vår tids vassaste skådepelare.

pota

Planet of the Apes (1968)

Tänk dig att du går omkring och tror att du är på en helt annan planet bara för att upptäcka att du hela tiden har varit hemma på Jorden. Det var något Charlton Heston fick erfara i Planet of the Apes. Det här är inte bara ett av de mest överraskande sluten, det är också ett av de mest kraftfulla. Inte bara för att det är ett helt perfekt slut för en sci-fi-rulle från 60-talet när USA var i ett närmast kaotiskt tillstånd men också för att det är ett tidlöst slut som än i dag chockerar tittaren. George Taylor var dessutom en uppfriskande cynisk karaktär som väl mer eller mindre tyckte att mänskligheten var det värsta som hänt moder Jord. Han beslutar sig sonika för att ge sig ut i rymden för att hitta något bättre och ärligt talat, vem har inte tänkt så ibland?

Det var också en film som tog risker. När hans kollega trycker ner en flagga i jorden för att förklara planeten amerikansk blir han hånad av Taylor som tycker hela ritualen att äga land är absurd, en åsikt majoriteten inte delade. Då skall man också veta att filmen kom ut innan månlandningen och jag tycker att det ligger en skön symbolik i detta då det enda som syntes i massmedia efter det var stars and stripes. När frihetsgudinnan sedan skymtar och Taylor inser att han varit på Jorden hela tiden är det svårt att inte kippa efter andan. Taylor, cynisk och full av självförakt faller till marken i ångest och levererar de numera klassiska orden ”Damn them, damn them all to hell!” En fantastisk och mörk upplösning till en komplex och genomtänkt film som egentligen lika gärna kunde ha varit en fånig rulle om pratande primater.

se7en1

Se7en (1995)

Det kanske mest chockerande och tragiska avslöjandet stod David Fincher för. Se7en slog på välbekanta men ack så effektiva strängar när Bibelns sju dödssynder på nytt stod i fokus i vad som länge var en klassisk ”whodunit.” En seriemördare som härjade i en regnig amerikansk storstad där en nybakad detektiv parades ihop med en rutinerad mordutredare, visst hade vi sett det förr men ju längre vi satt fastnaglade i biofåtöljen desto mer intrikat skulle den här historien visa sig vara. Se7en är en i dag en av mina absoluta favoritfilmer, en perfekt exekverad mardröm i makaber miljö. Mörkret, regnet, mystiken och hopplösheten skapar en stämning jag, så här efter 21 år fortfarande inte sett maken till. Fincher hade dessutom den goda smaken att plocka bort Kevin Spaceys namn från introscenen för inte avslöja något för publiken, vilket gjorde att man satt på nålar ända fram till avslöjandet. I de allra flesta filmer gör mördaren ett misstag och polisen som hela tiden har lallat runt i cirklar kan slutligen plocka in förövaren varpå ett lugn sänker sig över den drabbade staden.

Här går Fincher emot alla skrivna regler och låter mörkret ligga kvar, fan det blir till och med becksvart när Mills får veta att hans älskades avhuggna huvud ligger i den där papplådan och genom att skjuta John Doe förverkligar han således mördarens master plan. Den sjunde och sista dödssynden är nämligen vrede. Nu kan de allra flesta säkert sympatisera med Mills och säga att man hade gjort precis samma sak, trots att man vet att det rent juridiskt är fel och det är också det som gör slutet så fenomenalt. När man analyserar situationen och inser att Fincher planterat ett frö av samhällsdebatt. John Doe förklarar att världen är en horribel plats, fylld av hemska människor. Han förklarar också att han försökte leva ett normalt liv med kärlek och äktenskap men att han misslyckades och därför också han var skyldig till en kardinalsynd, avund och var därför tvungen att döda Tracy. Men Se7en slutar ändå med en gnista hopp när Somerset så vackert citerar Hemingway ”’The world is a fine place, and worth fighting for’ … I agree with the second part.”

 

Hedersomnämnande: The Prestige, Psycho, Det Sjätte Sinnet, Shutter Island, The Sting

——————————————————————————————————————————-
Men det kan givetvis också gå helt fel. Lika väl som att ett överraskande slut kan ta en film till oanade höjder, lika väl kan det sänka en film totalt om det inte är genomtänkt eller väl utfört. Inte sällan sker detta när någon vaknar upp i en sjukhussäng i slutet och att allt bara var en dröm. Filmen var därmed i princip helt meningslös och vi kunde gjort något helt annat under dessa värdefulla timmar men jag kunde inte låta bli att välja att analysera Lasse Hallstöms magplask Safe Haven. En film så korkad att klockorna stannar och änglar gråter. Men innan dess, ett annat oväntat slut som inte går att ha osett. Analys överflödig.
th

The Happening (2008)

Folk dör. Vem gjorde det? Träden. Det var träden som gjorde det. Fuck you very much Shyamalan!
sh

Safe Haven (2013)

Katie flyr från sin skitstövel till karl och slår ner sina bopålar i en idyllisk småstad där hon snabbt blir polare med Jo. Katie faller snart för en ny snubbe, Alex, en harmonisk och fager man med två barn. Hon är kraftigt påhejad av Jo och allt är fine and dandy, tills skitstöveln från förr dyker upp vill säga. Han bränner upp Katies hus med förhoppningen att hon fortfarande är kvar där inne men tji fick han. Jo har nämligen varnat Katie om den förestående faran och då kan man undra hur sjutton hon kunde veta det? Är hon synsk tro? Nej, det är bättre än så. Hon är… trumvirvel… ETT SPÖKE! Och inte vilket spöke som helst, hon är Alex avlidna fru. Det är inget fel på spöken på film om det görs på ett övertygande sätt, som i Sjätte Sinnet eller Ghost exempelvis. Filmer där spöken gör spöksaker. Subtilt för att inte avslöja twisten visst men ändå rimliga saker som vi vid en omtitt sedan kan se som ledtrådar och nicka för oss själva ”aha!”

Redan i början av Safe Haven ser vi Jo spionera genom Katies fönster. Är inte själva grejen med att vara ett spöke att du kan passera döda ting? Ställen där vi vanliga dödliga inte kan gå, som köpcentret efter stängning? Dessutom slutar scenen med att Katie smyger upp bakom Jo och skrämmer henne. Really?! När skrämde du ett spöke senast? Sedan har vi det faktum att hon blir kär i Jo’s exman men ingen av dem nämner någonsin Jo och då skall man veta att det är Katies enda vän i hela fucking byn! En normal dialog borde kunna ha låtit ungefär så här

Alex: Så vad har du gjort i dag då? Nåt kul?
Katie: Inget särskilt, hängde lite med Jo. Du vet min granne. Vi tog en kaffe på stan och surrade lite.
Alex: Jo? Vet du att jag hade en fru som hette så en gång? Hon dog i cancer nyligen (men hemma har jag inte ett enda foto eller familjeporträtt som hade kunnat avslöja hela den här idiotiska ploten)
Katie: Men din stackare. Det måste ha varit jobbigt. Vet du, Jo snackar hela tiden om att det bästa med livet är att man får en andra chans.
Alex: Kan vi inte bjuda hem henne på middag någon dag? Hon är ju din vän menar jag. Jag kan slänga ihop en bouillabaisse.
Katie: Okej, det låter trevligt!
Alex: Bara av nyfikenhet eftersom jag känner alla här. (Alex äger byns butik) Hur ser hon ut?
Katie: Hon har brunt hår och knallblå ögon. Vänta jag har ett foto här. Inte i mobilen dock för trots att det är 2013 äger vi ju inga sådana i den här hålan, någon av oss.
Alex: Holy shit!

Och på tal om holy shit. Att ingen tror att Katie är helt skruvad när hon går runt bland byborna och pratar med sig själv är ett mysterium och vi får heller inte veta varför just Katie kan se Jo. Det är trots allt A och O i en spökrulle. Är hela grejen med att Jo inte får någon vila att hon måste para ihop Alex med en ny kvinna så att han inte behöver känna sig ensam? That’s it? I slutet när Katie äntligen fått reda på sanningen, inte för att hon freakar ur när hon inser att hon polat med en ande eller så, då försvinner Jo. Och som hon försvinner. Det som när någon gradvis photoshopar bort ett objekt från ett foto för att låta omgivningen vara intakt. Det är något av det roligaste jag sett men jag tror inte att det var meningen.

Tidigare i serien:

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg