Senaste Kommentarer

Top Commenters

Slutet gott, allting gott? Analys del 5 – Snygga slut

Inlägg av Måns Lindman den 21 januari 2018 i

Onyanserat

Nytt år, nya möjligheter men först har det blivit dags att stänga den här artikelserien. Nu har vi avverkat lyckliga slut, deppiga slut, överraskande slut och dåliga slut. Det enda vi saknar nu är det snygga slutet och här vill jag förtydliga att det är alltså den sista filmsekvensen i filmen som gäller för visst har jag redan berört mängder av snygga slut i tidigare delar men nu snackar vi det som på branschspråk kallas ”the closing shot.” Det behöver inte innehålla någon twist, någon lycka, sorg eller frustration, även om de flesta givetvis ändå gör det på något plan. Det är ett till perfektion exekverat, estetiskt och adekvat slut och det passar väl också alldeles utmärkt till det här härliga temat som förhoppningsvis både roat och engagerat. En snygg grande finale, en fullbordan, ett hopknytande av den berömda säcken. Precis som i tidigare delar har jag plockat ut mina favoriter, denna gång hela nio stycken, är det final så är det, inom kategorin och analyserat varför dessa enligt mig är tidernas snyggaste filmslut. I vanlig ordning har det också varit oerhört svårt då filmhistorien vimlar av vansinnigt snygga slut men efter en hel del beslutsångest landar jag ändå i följande slutgiltiga lista.

So without further ado, utan inbördes ordning:

JAG PASSAR REDAN NU PÅ ATT VARNA FÖR ATT ANALYSEN GIVETVIS KOMMER ATT VARA FULL AV SPOILERS

Enemy (2013)

En Jake Gyllenhaal i sitt esse, sedeslös dekadens, rejäla mindfuck och ett av filmhistoriens snyggaste slut, allting på bara en och en halv timma dessutom. Vi snackar naturligtvis Dennis Villeneuves Enemy. Slutet när spindeln helt plötsligt dyker upp och fyller hela rutan har givetvis en symbolik och det är en symbolik som har präglat hela filmen. Det är alltså inte bara en billig chockeffekt som han har slängt in för rubriker. Det är inte heller så att spindlar är på väg att ta över världen, en annars rätt vanlig teori. Nej, den uppmärksamme har redan upptäckt vad spindeln symboliserar i Enemy. Hela filmen handlar om en mans undermedvetna och hans ständiga interna strid mellan engagemang och lust. Han är alltså inte två personer som filmen vill få oss att tro, utan en. Däremot finns det två sidor av honom, en historielärare som kämpar med sitt, i hans värld mediokra liv fyllt av trista rutiner och åtaganden och sedan har vi skådespelaren. Den spännande personligheten som inte är gift och ”fast i nätet” utan är fri att göra vad han vill. Det skulle kunna skrivas romaner om det här filmslutet som är så delikat och effektfullt där allt egentligen är en enda stor imaginär sexodysée och i mitten en deprimerad, rädd och uttråkad man som förlorar sig själv i sina egna drömmar och fantasier. Den skeva relationen till det motsatta könet och den bottenlösa skräcken för kvinnans ambition som är alltför stark och skrämmande, de förvandlas bokstavligen till spindlar.

The Graduate (1967)

En annan som inte heller vet vad han skall göra med sitt liv är Ben Braddock, magnifikt spelad av en hejdlöst solbränd Dustin Hoffman. Han har precis slutat plugget och blir uppraggad av en äldre kvinna men det vill sig inte bättre än att han blir kär i hennes dotter Elaine (Katharine Ross) istället. Som vanligt i romantiska rullar går det snett på vägen och snart skall den ena gifta sig olyckligt med någon annan, i detta fallet är det Elaine som står vid altaret. Ben ger sig dock inte i första taget, han stormar kyrkan och förklarar högljutt sin kärlek medan han viftar bort bröllopsgäster med ett träkors. De rymmer och hoppar på en random buss och resten är filmhistoria, en galet snygg sådan. Längst bak i bussen sitter de, de unga lyckliga tu. Inte ett ord yppas, alla känslor, från nyhetens eufori till ångest och rädsla när de inser konsekvenserna av sitt handlande återspeglas i deras ögon och ansiktsuttryck och då börjar musiken. Till tonerna av The Sound of Silence rullar bussen sakta iväg och deras öden förblir okända.

Fight Club (1999)

En no-brainer på en sådan här lista. David Finchers psykologiska thriller serverade först en WTF-twist som han sedan följde upp med ett slut som fick de flesta att rysa av välbehag. Kulmen av Project Mayhem, planen att utrota den etablerade ordningen förverkligas i sista minuten. Jack har besegrat sitt alter ego, Tyler Durden men det är försent för att förhindra symfonin av förstörelse. Till de ljuva tonerna av The Pixies numera ikoniska dänga Where is my Mind tar Jack Marlas hand och tillsammans ser de staden förintas genom de stora fönsterrutorna. Det är en fantastiskt sammansatt scen som nyttjar CGI på allra bästa sätt och som lök på laxen slänger Fincher in en kort glimt av en penis innan eftertexten börjar rulla.

Zero Dark Thirty (2012)

Kathryn Bigelows uppföljare till The Hurt Locker innehåller en icke oansenlig mängd emotionella scener men slutscenen står ändå ut som något exeptionellt. Maya har precis dödat Bin Laden men vi har inte bjudits på några amerikanska flaggor som vajar i vinden eller segerfanfarer. Istället ser vi henne sitta ensam i planet på väg hem till USA. Tio års besatthet, allt är över och när piloten frågar Maya ”var vill du åka nu?” ser vi bara en tom blick och en stilla tår som rinner ner för kinden. Katharsis uteblir. Ingenting har förändrats. Det är bara mörkt.

Pianot (1993)

Vissa filmer gör allt för att lämna tittaren med en sista bild av skönhet, en bild som dröjer sig kvar i sinnet långt efter man lämnat biografen. Jane Campions oändligt känslofyllda Pianot är en sådan rulle. Det har östs på med både fysisk och psykisk plåga filmen igenom och det slutar med ännu mer smärta och depression. Efter ett avbrutet självmordsförsök tidigare i filmen slutar det med att Ada, en Holly Hunter i absolut toppform fullföljer sin önskan. När hennes piano kastas överbord bestämmer hon sig för att följa med det ner i djupet. I nästa scen ser vi pianot längst ner på havets botten och bundet till det med rep, flytande precis ovanför är hennes livlösa kropp. I en sista smärtsam scen bestämmer hon sig för att ändå leva och sliter sig loss för att simma mot vattenytan mot ett nytt liv. I filmens epilog ser vi Ada, fortfarande fastsurrad vid pianot. Hade drömmen om återfödelse och liv bara varit en fantasi i ögonblicket av hennes död?

The Searchers (1956)

John Fords mästerliga western är inte bara ofta omnämnd som bästa rulle i sin genre, den har också en öppningsscen SAMT en slutscen som hör hemma där uppe i den absoluta toppen. Ethan Edwards, spelad av John Wayne har räddat sin brorsdotter och återvänder hem men han kan givetvis inte stanna. Han är en hård och ensam cowboy som hör hemma på de vidsträckta slätterna, inte i hemmets trygga vrå. Slutscenen är filmad inifrån huset och fångar Wayne när han hjulbent stegar ut mot den dammiga öknen samtidigt som dörrposten ramar in hans silhuett. Det är vackert, det är sorgligt och det är perfekt.

Motorsågsmassakern (1974)

Kanske ett något oväntat val, det är väl ytterst sällan man tänker på något vackert i Tobe Hoopers klassiska slasher men slutscenen är faktiskt lika vacker som den är fasansfull. En av fem ungdomar har precis flytt från en säker död och vi ser Leatherface, ståendes på någon avlägsen grusväg in the middle of fucking nowhere, vevandes med motorsågen i en bisarr mördardans och i bakgrunden ståtar landsbygden med den tjusigaste av solnedgångar. En scen som känns ända ner i magtrakten, den är visceral, definitiv, otäckt nära och en av de snyggaste slutscenerna någonsin.

Stalker (1979)

En film så komplex och tankeväckande som Stalker kan väl egentligen bara sluta med en scen som väcker ännu fler frågor, allt annat vore ju absurt. Tarkovky blandade friskt komponenter från sci-fi-genren med dramatiska filosofiska och psykologiska teman och avslutade allt i en fenomenal final som var minst sagt mind bending. Dottern som tycks använda telekinesiska krafter för att skjuta föremål över ett bord samtidigt som ett tåg rusar mot lägenheten som skakar när järnhästen dånar förbi. Under tiden faller vita maskrossporer likt snöflingor och i bakgrunden ljuder Beethovens nia. Det blir ett ögonblick av surrealistisk och kuslig poesi. Men bortom den kontemplativa eller symboliska meningen bakom denna enastående och atmosfäriska slutscen ligger en känsla av förlust, smärta och sorg och ruvar. Det är mycket som fortfarande är höljt i dunkel när eftertexten börjar rulla och det är så vansinningt snyggt gjort att jag ambivalenshulkar av ångest och lyckorus.

Casablanca (1942)

Förmodligen den mest ikoniska slutscenen i Hollywoods historia innefattar Humphrey Bogart och Claude Rains gåendes längs en dimmig och öde landningsbana. Casablanca är en berättelse om kärlek, förlust och uppoffring och slutscenen må verka simpel men den innehåller mer komplexitet än man skulle kunna föreställa sig, hjältarna rider inte iväg i solnedgången, deras framtid är inte skriven i sten och det är inte en enkel avslutning på något sätt. Vi kan dessutom bara spekulera i Ricks och Ilsas sanna känslor och motiv och slutet är därmed också ett mysterium. Det är varken lyckligt eller sorgset men samtidigt både ock och långt ifrån den typ av avslutning man kan förvänta sig från en typisk Hollywoodfilm från 40-talet.

Hedersomnämnande: There Will Be Blood, Inception, Bad Liutenant: Port of Call New Orleans, 2001: A Space Odyssey,

 

Tidigare i serien:

 


Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg