Senaste Kommentarer

Top Commenters

Stjärnorna som försvann – Ralph Macchio

Inlägg av Måns Lindman den 4 januari 2013 i

Onyanserat Stjärnor som försvann

Wax on, wax off. 1984 fightade sig den unge Ralph Macchio in i våra hjärtan och in i folkhemmen. Tidigare hade kampsportsfilmer varit våldsamma, barnförbjudna historier med stenhårda muskelknippen som Bruce Lee och Chuck Norris i högform. Var man istället sugen på videovåld med mer humor så valde man kanske något med lille blixtsnabbe Jackie Chan och ville man testa sina gränser och prova på det tyngsta som fanns att uppbringa på den tiden, ninjarullar så var det bara att grabba något med Sho Kosugi i huvudrollen. Detta var dock inte helt riskfritt. Om morsan kom in när grabbgänget satt och avnjöt en skön uppgörelse på hustaken i klassiska Revenge of the Ninja så kunde man räkna med ett saftigt utegångsförbud. Samma sak om man stolt kom hem med en kaststjärna som man tillverkat i slöjden. Det var helt enkelt våldsamt och farligt. ”Man kunde faktiskt bli sådan där våldsverkare själv om man tittade och höll på för mycket” kunde det heta.

Då kunde vi tacka Ralph Macchio som i Karate Kid avdramatiserade hela kampsportsdiskussionen och helt plötsligt var det okej att träna på ”the crane kick” i timtal och låtsasbråka med polarna. Nja, riktigt så enkelt var det väl inte men visst visade Daniel Larusso och Mr. Miyagi att karate inte bara var vilda slagsmål och blodiga uppgörelser i en smutsig gränd. Det kunde också vara en vacker historia om vänskap och kontemplation. Att det sedan inte ens var karate utan snarare kung-fu som utövades i filmen var inget man varken tänkte på eller brydde sig om då.

Karate Kid har blivit vuxen

Om vi kan tacka Ralph för att han gjorde martial arts rumsrent så kan Ralph tacka Charlie Sheen som tackade nej till rollen som Daniel Larusso och Charlie fick därmed vänta ytterligare två år på sitt genombrott i Plutonen.

Macchio red på framgångsvågen och medverkade i två mindre lyckade uppföljare och han hade också en roll i Min Kusin Vinny med en annan stjärna som förvann, Joe Pesci men sedan var det slut på sötebrödsdagarna. Nu följde småroller i filmer som knappt gavs ut på VHS och gästroller i TV-serier ingen hört talas om. Först 2005 dök han upp i något som nådde massorna. Det var ett avsnitt av Entourage där han spelade sig själv och han hängde lite med Ugly Betty under två säsonger men 2009 kom nog ändå det sista desperata ropet på hjälp.

Rosencrantz and Guildenstern are Undead är förvisso ett episkt namn på en zombierulle men det var också det enda som var episkt med den här kalkonen. En vampyrkomedi baserad på Hamlet. Mycket sämre än så här blir det inte. Får ni chansen att se den här katastrofen någon gång så ta den!

Ralph Macchio har nu fyllt 50 och telefonen har väl i stort sett slutat ringa. Visst, han kommer säkert fortfarande att dyka upp i små roller här och där men vad gör amerikanska avdankade stjärnor när ingen längre vill ha dem? Jo, precis som i Sverige så dansar de i TV och en semifinalplats i Dancing With the Stars är faktiskt den största meriten Ralph Macchio kan ståta med sedan han slängde av sig pannbandet.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg