Senaste Kommentarer

Top Commenters

Stockholms Filmfestival – Våra tips

Inlägg av Ingrid Forsberg den 23 oktober 2014 i

Onyanserat

stockholm filmfestival

Om två veckor är det dags för Stockholms Filmfestival, som i år arrangeras för 25:e året. En och en halv vecka med 201 filmer från hela världen, hedersgäster och prisutdelningar blir det! 5-16 november äger det rum, och du kan läsa hela programmet här.

Vi har kollat in programmet, och här är några av våra tankar och tips:

INGRID:

Det här med priser som festivaler ger till andra insatser än just festivalaktuella filmer är ju alltid lite vanskligt. Stockholm Filmfestival har numera alltså tre olika sådana ”awards” som de ger ut. Lifetime achievement award – alltså ett slags hederspris som ges för en persons hela karriär – går till Mike Leigh, vilket inte känns så värst konstigt. Ett säkert val kan man säga, till en av de stora regissörer som varit aktiva länge. Han besöker festivalen och visar sin nya film Mr Turner, om målaren J.M.W Turners (spelad av Timothy Spall) liv. Stockholm Visionary Award – till någon som utmärker sig visuellt – går till Roy Andersson, som ju verkligen är känd för sin speciella estetik och filmstil. Han kommer och visar och pratar om sin En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

Men det tredje priset Stockholm Achievement Award – jag fattar inte vad det är? Det står inte ens med i avdelningen ”awards” på festivalens hemsida, och jag hittar ingen beskrivning av vad det är som prisas genom denna utmärkelse någon annanstans på hemsidan heller. Det har bara delats ut en gång tidigare – till Willem Dafoe 2012 (varför ingen pristagare förra året?). I år går det till Uma Thurman. Högst oklart varför. Missförstå mig rätt, klart man gillar Uma Thurman, hon är en cool katt som fick något av en kultstatus genom sina insatser i Pulp Fiction och Kill Bill. Men det är ju det, att det är just på dessa filmer och inte så mycket mer man fokuserar när man beskriver hennes karriär. Och när hon nu kommer och gästar festivalen, så är det Kill Bill som visas. Den kom 2004.
Är det kanske snarare så att det här priset ges till en känd filmpersonlighet som de helt enkelt också kan locka till festivalen som gäst? Varför då inte bara kalla det ”hedersgäst” eller liknande? Och visa lite fler filmer från personens karriär än bara en.

Men nu ska jag inte negga här, det är klart det är kul med filmkändisar på festivalen. Och den filmkändis som är allra allra roligast att han kommer är enligt mig Xavier Dolan! Vilket osökt leder in på filmtipsen….

Mommy –  Kanadensiske Xavier Dolan är ju en av mina absoluta favoritregissörer, och det tog inte lång tid efter att programmet släppts innan jag hade lagt vantarna på biljetter till Mommy. Här i Sverige ligger distributionen minst sagt efter – just nu visas Dolans förra film Tom at the Farm på biograferna – men Dolan ligger inte på latsidan, och har alltså redan en ny film ute. Mor- och son-relation i fokus här, något som funnits med i alla Dolans tidigare filmer också, inte minst i debuten Jag dödade min mamma.  Dessutom jobbar han ihop med skådisen Suzanne Clement igen, och hon var ju fantastisk i Laurence Anyways, så ser så mycket fram emot detta.

Girlhood – Franska Céline Sciammas film var omtalad när den visades i Cannes, inte minst har det talats om en dansscen till Rihannas låt Diamonds, som tydligen ska vara nånting alldeles speciellt. Girlhood är en film om unga tjejer i en Paris-förort, och sticker ut i den franska filmvärlden(och säkert filmvärlden i stort) genom att bara ha svarta tjejer i huvudrollerna. Jag får lite Fishtank-vibbar av trailern – och det kan ju knappast vara dåligt.

 

EMBLA:

Northern Soul – Föga förvånande kanske att jag skulle välja något brittiskt. Ännu mindre förvånande är det kanske när britterna kommer med den för mig mest efterlängtade filmen sedan Turtles när man var liten: en film om northern soul-scenen! Northern soul, för er som inte vet, är typ ”ovanlig soul” som plockades upp av dj’s för att introduceras på klubbarna där soulkidsen samlades för att dansa hela nätterna. Ett slags dåtidens ravefester om man vill (fast med bra musik, förstås). Ofta är artisterna kända för en enda låt och den som vill samla gamla northern soul-singlar idag har hittat ett dyrt nöje. I filmen ,som heter just Northern Soul, skildras en tid då musiken var allt, dansen perfekt och vardagen en transportsträcka mellan så kallade all-nighters.

I filmen spelar av någon anledning Steve Coogan, men låt dig inte luras att tro att detta skulle vara någon pruttskojsig brittkomedi. Och vill du se mer soulfilm, eller bara ladda upp inför festivalen, kan du med fördel kolla in Soulboy från 2010.

LINDÉN:

En duva satt på en gren om funderade på tillvaron – Två försäljare av skämtartiklar försöker hjälpa folk att ha roligt, trots att tillvaron i den Anderssonska världen är full av lidande. Den avslutande delen i trilogin är naturligtvis ett måste!

Gentlemen – Michael Marcimains förmåga att på pricken fånga en tidsanda kommer väl till pass när han tar sig an Klas Östergrens klassiker. Det återstår att se om han även lyckas överföra romanen underfundiga humor till vita duken. För just humor har väl inte varit Mickes starka gren hittills.

Stray Dog – Debra Granik, som gjorde mästerliga Winters Bone häromåret, är tillbaka med en dokumentär om den komplexa Vietnamveteranen och bikern Ron Hall. Okonventionellt filmad dokumentär som har hyllats av finsmakarna.

Maps to the stars – David Cronenberg fortsätter glänsa på ålderns höst. Den här satiren om rikedom och kändisskap i Hollywood innehåller svart humor när den är som bäst och en Julianne Moore som aldrig varit bättre.

EDUARDO:

Vandal – Alltså franska ungdomsfilmer om ungdomar från orten som tar sig an världen. Vettefan vad det är men jag är svag för skiten. Speciellt om det är satt till tonerna av fransk Hiphop. Vandal handlar om en ung man som tvingas flytta till Strasbourg där han börjar umgås med unga grafittimålare som en dag blir överträffade av en, för dom okänd, grafittikonstnär och jakten börjar. Såklart ska den ses.

Class Enemy – En klass i Slovenien får en ny demonisk vikarie (Tysk, tja… oväntat?) som driver eleverna sakta men säkert mot en enad front. När en av eleverna begår självmord så faller sammanhållningen mot läraren mot nya mörka nivåer. Som vi kommer ihåg från Die Welle så är gruppdynamiken hos unga, och speciellt kanske när det är satt till just skolklasser, extra intressant. Här är premissen den motsatta men ändå är kärnan densamma. Filmen har hunnit lägga vantarna på diverse priser redan och jag känner mig orimligt peppad! Slovenia deux point?

class enemy

Class Enemy

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg