Senaste Kommentarer

Top Commenters

Superhjältarna och superskurkarna – och min analys av dem.

Inlägg av Embla Sue Panova den 6 april 2018 i

Onyanserat

Ni kanske tror att jag bara sitter och glor på brittiska serier och miniserier? Då tror ni såklart fel. Jag är även barnsligt förtjust i superhjältar. Jag slås bara av att de inte är så långt ifrån oss vanliga dödliga ändå, om man tittar lite bakom masken. Så låt oss göra det.

Batman. En solklar introvert. Han vill liksom bara leva ensam i sin grotta, ha asballa gadgets, en betjänt som fixar det tråkiga och dricka champagne på fester han är tvungen att gå på. I CAN RELATE! Men så blir han påtvingad ett föräldralöst barn (Robin) och en tjej (Bat Girl). Som utåtagerande introvert är det här förstås så upprörande att det borde vara en trigger warning i början av filmen. Kan folk inte bara respektera andras behov av att inte umgås?!

Hulk. Woh, hello, mood alert. Humörsvängningar är inte ens förnamnet här. Alla har vi umgåtts med någon som inte kan kontrollera sitt humör (och kanske till och med varit sådana själva, typ i tonåren – jag räcker själv upp en hand på den). Kul på film och praktiskt om man samtidigt blir grön och stark, men om man ska se på det med klara ögon är ju Hulk ett tragiskt offer för machokulturen där känslor inte är tillåtna för en man så han lever ut dem genom aggressioner istället. Prata om det, Hulk. Det är inte farligt.

Iron Man. Om inte Iron Man/Tony Stark är narcissist så vet inte jag. Han har inte ens vett att, som alla andra superhjältar, gömma sig bakom sin dräkt – utan använder den på fester för att få bekräftelse. Man kan ju bara ana hur hans Facebookflöde ser ut.

Captain America. America the brave – det låter ju härligt när de stoppar andra världskriget och skit, men hur fräsch är patriotismen nu, Cap, som tveklöst måste vara Trumpanhängare ut i fingerspetsarna. Sen, i ärlighetens namn, att gå från sillmjölke till muskelberg sådär – det måste förstås vara anabola inblandade. Boka en resa till Goa, se världen och hitta dig själv, Steve.

Doc Ock är superskurken som har åtta armar, precis som en bläckfisk. Praktiskt om man tänker förgöra en stad men vad handlar det egentligen om? Jo, en multitaskare med stor risk att bli utbränd och gå in i väggen. Och vi vet ju att vägen tillbaka kan vara kämpig att ta sig igenom. Stackars Doc Ock. Ta lite ledigt, kompis. Trolla lite på internet och se lite serier. Dexter kanske kan vara något?

Spider-Man. Om Spider-Man, eller Spidde som han kallades i Sverige när jag var liten, skulle bo i Sverige skulle han troligtvis vara med i Outsiders, tillsammans med kvinnan som tror hon är katt och mannen som ylar mot månen. Det är verkligen ingenting fel med att inte känna igen sig i sin spegelbild och all kredd till de som törs leva ut sin egentligen identitet – men någon superkraft är det knappast. Såvida man inte är shapeshifter förstås och vi vet ju att så inte är fallet.

Jokern. Åh, klassens clown. Det finns inget som gör människor så roliga som ett pissigt självförtroende. Likt cirkusapor gör vi allt vi förmår för att få andra att skratta – och i slutändan bli accepterade. For what? Vem tackar oss för det? Just det, ingen. Tvätta av sminket, färga över den gröna nyansen som ingen hudton i världen kan bära upp och tatuera texten ”Zero Fucks Given” spegelvänt på bröstet. Du behöver inte få bekräftelse av andra mer.

 

Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg