Senaste Kommentarer

Top Commenters

Risken med att tipsa om film.

Inlägg av Embla Sue Panova den 24 april 2013 i

Onyanserat

filmtips

Det finns en läxa jag aldrig lär mig. Det är väl just på grund av det som jag skriver här också, för hade jag det minsta uns av självbevarelsedrift i kroppen skulle jag bara lägga av med att försöka frälsa folk med filmtips helt och hållet.

Allting började här. När jag var yngre hade jag en kompis som hette Kenneth. Vi var som ler och långhalm, promenerade över hela Linköping för att ladda med alla de godaste smågodissorterna för att sen gå hem och kolla film ihop. Kenneth och jag hade precis samma filmsmak och litade fullt på varann när det gällde att stasha med VHS. Så en dag var vi fler som skulle kolla och Kenneth var glad som ett barn över att ha ordnat sin nya favoritfilm ”Love and a .45” som han skulle visa för oss. Alla var höga på Quentin Tarantino vid den här tiden och vi blev såklart taggade av beskrivningen ”den är precis som Pulp Fiction”.

Men det var ju inte sant. I alla fall inte om jag inte blivit utsatt för ett trick med speglar av nån ondsint granne mittemot. Love and a .45 visade sig ju vara en riktig skitfilm, tyckte jag då, och tyvärr delade alla andra i rummet min åsikt. Jag kunde riktigt känna Kenneths förväntan ligga som en blöt filt i luften och hur hans analyserande blickar trängde in i kroppen på en i hopp om att få bekräftat att vi, precis som han, älskade det som var på.

Jooooråååååsåatttteeeee…

Två val infann sig: skulle man låtsas att det fanns en glädje i tittandet – eller helt enkelt krypa till korset med erkännandet att man hatade filmen han ansträngt sig för att få fram. Jag sa som det var. Och ända sedan dess, när jag själv varit rummets Kenneth, har jag det slagit mig hur jävla besviken det gjorde honom.

Ändå är jag ofta Kenneth. Jag tvingar mina vänner att se alla komediserier jag köpt online och förväntansfullt tittat igenom med vaselinsmorda ögon. Men vid den där andra titten, när det är min förväntan som fyller rummet som röken ur en skitig ugn, ser jag ofta att den inte riktigt tålde en andra titt. Och impulsen att stänga av är helt svår att motstå. Man vill ju inte sitta och rekommendera sånt man ångrat sig om. Samma sak är det ju när man inte ångrat sig och fortfarande är löjligt entusiastisk medan man märker att de andra i rummet börjar sms:a eller skruva på sig – man vill liksom vrida tillbaka tiden till då de fortfarande hade förtroende nog att kanske offra en ledig kväll på nåt tips (som visade sig vara ren och skär dynga).

Vid närmare eftertanke är jag inte helt hundra på att det där dricka-kiss-skämtet var så kul?

Sen finns det där tredje alternativet. Det jobbigaste. När man tipsat om nåt man skulle kunna gå i god för likt en nekande mor vars barn sitter inne för att ha mördat en halv stad, och den som får ynnesten att se det man valt ut inte gillar det man visar. Men då blir man ju istället förbannad. Jag vet inte hur många gånger jag tipsat mina föräldrar och skickat över serier de ger 10 minuter innan de kasserar dem till fördel för Let’s Dance eller Körslaget. När man sedan frågar vad de tyckte (minns nu att jag både paketerat och gått till posten/brevlådan särskilt för att roa dessa tu) får svar som ”det var ju ingen action” eller ”jag fick restless legs, sen somnade jag”. Jag vet då att min kärleksfullt skickade film ligger i ett hörn för att aldrig få en andra chans och jag lovar mig själv att inte anstränga mig mer. Tills nästa gång jag är övertygad om att de skulle älska mitt tips.

Eller min bästa vän som ständigt frågar efter film- och serietips för att sedan dissa alla mina omsorgsfullt framtagna idéer med en helt obefintlig rättegång ”det finns ju ingen engelsk text” eller ”jag hatar skådespelaren xx” … JAMEN FRÅGA INTE MIG DÅ?! brukar jag ropa som svar. (För vi är ju bästa vänner och sånt kan man säga till varann då.)

Men faktum kvarstår. Det är svårt att tipsa om film. Dels på grund av det uppenbara: folk har olika smak. Och det är inget problem i sig. Problemet är ju det där att alla tror sig ha ”rätt” smak när man jämför sig med andra. Och så även jag. Det andra är givetvis att man blir lite naken när man tipsar, man går i god för något som andra kanske tycker är så dåligt att det till och med smolkar ner ens rykte om god smak. Ändå är man där och utsätter sig så fort chansen ges, spetsar öronen när det pratas filmtips på jobbet och tar chansen att bekräfta en främlings goda, men vacklande, smak i videobutiken. ”Jo ta den, den är verkligen fantastisk”. Eller är risken att tappa ansiktet egentligen försumbar när man tänker på vad det egentligen handlar om – ett enormt bekräftelsebehov. Man vill se kloner av sig själv, inte bara som ett bevis på att man har en smak som blivit godkänd utan för att veta att andras goda filmsmak egentligen bara beror på att man själv är oklanderlig. Man älskar tanken på sig själv som ett slags Messias inom rörlig bild och kidnappar skamlöst andra människors lediga tid genom att skicka tips och sedan förhöra dem om de sett eller ej (och gärna kasta in en kuggfråga i stil med ”vad tyckte du om en den överraskande vändningen du bara kan ha koll på om du också har sett filmen”). När man tänker på saken är det nog en jävligt egotrippad sak att göra, det där med att tipsa andra om film.

Missa förresten inte mitt inlägg på lördag då jag tipsar om de 5 bästa High School-filmerna från 80-talet.


Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg