Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Tjocka på film

Inlägg av Embla Sue Panova den 20 augusti 2016 i

Onyanserat

tjock1

Att vara tjock och skådis föreställer jag mig är ungefär som att vara tjock i vanliga livet: man får vara med, men man förväntas kompensera sin brist på normkropp med humor. Det är nämligen enormt svårt att hitta tjocka på film som inte är med på just den premissen – att behöva vara roliga. Idag tänkte jag kolla in det där med representation och var det gör med oss att inte få se en verklig gestaltning av de vi känner igen oss i.

Representation kallas det när hela samhällets mångfald speglas på olika ställen. Det kan till exempel vara att kvinnor syns som partiledare (aha, tänker vi kvinnor, jag skulle också kunna ta plats i gubbväldet) eller att människor med mörk hudfärg får se andra med mörk hudfärg som är fotomodeller (aha, tänker de, det är inte bara grisskärt som gäller för att räknas som snygg). Och då fattar man kanske att transcommunityt är lite trötta på att transsexuella på film aldrig spelas av just transsexuella utan av ”utklädda” skådisar.

Samma är det med tjocka, som såklart har samma behov av att vara representerade och känna igen sig i människor som inte är normsmala på film. Men det behovet tillgodoses faktiskt ganska ofta – oftast av män och nästan alltid i egenskap av comic relief. Se till exempel Zach Galifianakis, Jonah Hill och Jack Black. På film är man nämligen oftast sin kropp om man är tjock. Det vill säga: du är inte bara med som en vanlig person som råkar vara tjock, utan du är med med din tjockhet som egenskap (rolig). Och det smittar även av sig på verkligheten, där man lätt kan tro att tjocka inte riktigt är kännande människor.

Jag ska erkänna. Ibland skrattar jag åt opassande skämt för att det ändå finns något kul i det hela, en smarthet bakom det som inte är riktigt okej. Men tjockisskämt på film behöver inte ens vara kul för att få plats i manus. Det räcker med att en tjock person trillar omkull. /plats för skratt/. Eller att två killar går på blinddejt och ena tjejen visar sig vara tjock. /plats för skratt/.

Men det finns en del undantag där den manliga tjocka kroppen inte är en ingång till humor. Alec Baldwin har ju till exempel stundtals en ganska stor kroppshydda men slipper vara komisk utan får vara med ändå. Eller John Travolta för den delen. De kan nämligen ibland dra ett supertrumf som kvinnorna inte har lyxen att unna sig – pondusen. Men kräver förstås sin man och är inte alla förunnat.

tjock4

Alec klarar sig av någon anledning utan att behöva skoja om sin kropp. Good on him!

I utvalda fall får tjocka kvinnor vara med på film. Men de kommer i princip aldrig undan med att vara tjocka utan att det är en grej i sig. Ja, om det tjocka inte sitter på rätt ställe förstås, så att de har rumpa och bröst – då är det en helt annan sak. I nästan alla andra fall ska de antingen genomgå en förändring och bli smala (alltså snygga) annars är de bara tyvärr fast i sitt tjockträsk och ingen vill ha dem.

Och apropå kärlek så är det inte enkelt att hitta bra exempel på lyckad kärlek för de som är tjocka. Ett exempel är “Min stora kärlek” där Gwyneth Paltrow spelar en tjock tjej som Jack Black blir kär i – bara det att han är så kär att han ser henne som ett bombnedslag (smal). Alla kompisar ser hennes riktiga utseende men inte han. Behöver jag ens säga att kompisarna som ser sanningen tycker det är OBEGRIPLIGT att han vill vara med henne? Det ifrågasätts inte ens. Men så ser han henne plötsligt som hon är, det skiter sig men till slut blir han kär ändå. En saga med ganska bitter eftersmak om ni frågar mig. Det finns ett fåtal exempel där tjocka kvinnor faktiskt är eftertraktade – men då är det i 99,9% av tjocka män och duon skapar då det perfekta roliga paret. Dubbelt så kul, ni vet. Mike & Molly är ju ett ypperligt exempel på det. Det ska dock tilläggas att britannien i vanlig ordning är mycket bättre än Hollywood på att visa alla sorters utseenden, därav också kroppar, och motstå frestelsen att göra komedi av en tjock kropp. Sverige är väl hyfsade på detsamma.

tjock3

Såhär tokigt kan det bli när man har en tjej som är tjockare än man själv.

Förr i tiden, då alla tjocka alltid antogs vilja bli smala, ifrågasattes inte det här. Men nu, när kroppsaktivismen är i full blom och vi vet att en tjock kropp kan vara både frisk och i bra form (och dessutom inte löper större risk att drabbas och hjärt- och kärlsjukdomar så det så), känns det oerhört omodernt att en tjock person inte kan få ses som snygg/sexig – eller bara helt jävla normal för den delen. Samtidigt är bland det fortfarande bland det mest provocerande du kan vara på sina håll att vara en tjock kvinna som är nöjd med sin kropp. Så när Hollywood kommer våga ta ett uppdaterat grepp och vi i vår tur kommer kunna använda ordet ”tjock” på samma sätt som vi säger ”lång” eller ”kort” återstår att se.

Det här är min helt egna analys: om man är tjock och aldrig får se tjocka på film, som liksom bara är tjocka i vardagen (och tjockt i Hollywood är ju som bekant normalt för oss vanliga, tänk bara snacket kring Renée Zellweger i Bridget Jones Dagbok som fick gå upp till storlek 42, en helt vanlig storlek på gatan) så kommer tjocka liksom inte ha någon verklig plats i samhället heller. Om filmerna vi ser är laddade med tjockisskämt är det ju lätt att tro att det är priset tjocka bör betala att få vara med även utanför vita duken.

Hur skiljer sig behovet av representation på film mellan olika grupper då? Inte alls. ALLA behöver se sådana som ser ut och är som dem för att se att de också har en plats. När Cosby kom var det till exempel en stor sak att det inte enbart var helvita medelklassfamiljer som gestaltades i sitcoms, vilket inte bara var en succé för humorserien i sig, utan också rent politiskt. Plötsligt fick afroamerikaner se familjer som liknade deras – och folk med tveksamma åsikter kunde se att alla människor i princip är likadana: de har stickade tröjor med mönster och får utegångsförbud. (Nu lägger vi för stunden åt sidan att Bill drogar kvinnor för övergrepp.)

tjock2

Melissa McCarthy. Nu litar vi på dig.

När jag pratat om den här texten säger alla: du måste nämna Melissa McCarthy, hon är ju så jävla rolig! Jag får lite dubbla känslor – det är ju det som är grejen, det man inte vill vara. Inte enbart i alla fall. För mig är hon en skådespelare som spelade en roll i Gilmore Girls och var tjock medan hon i senare roller fått spela tjock i sina roller. I många filmer jag sett är hon farligt nära att uppfylla fördomarna som finns mot tjocka kvinnor. Samtidigt ska jag erkänna att det finns en rad filmer med henne jag har missat. Men jag hade önskat att det fanns fler roller som hennes Sookie i Gilmore – där kroppen hade noll med personligheten att göra. Ja, lite som det faktiskt fungerar i verkliga livet alltså. Det verkar dock som det börjar svänga för henne och med lite tur blir hon nu en av många skådespelare framöver som får vara med utan att behöva vara roliga, som kan anses snygga av vem som helst i sin omgivning och inte bara andra tjocka – eller som inte behöver vara varken snygga eller roliga för att få vara med. Då kanske vi vanliga dödliga också får en chans på sikt.


Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg