Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Trailers som luras – Plats 8

Inlägg av Måns Lindman den 5 september 2012 i

Onyanserat Världens sämsta trailers

Mission to Mars (2000)

När den erfarne regissören Brian De Palma, med storfilmer som Scarface, De Omutbara och Carlito’s Way bakom sig plötsligt skulle ge sig in Sci-Fi-sfären kraschlandande man hårt och brutalt. Man brukar säga ”sikta mot stjärnorna och du når trädtopparna”. Här siktade man på Mars men landade i komposthögen för trots namn som Gary Sinise, Tim Robbins och Don Cheadle på rollistan blev det här så urbota dumt och trist att filmen faktiskt var med och tävlade om årets sämsta film.

Så vad var det då som gick så snett?

För det första skulle fyra manusförfattare, Lowell Cannon, Jim Thomas, John Thomas, och Graham Yost slå sina kloka huvuden ihop och skriva en intressant story som engagerade och berörde, det gick sådär. Varenda replik och liten twist var stulen från andra filmer och inte nog med det, man envisades med att hela tiden förklara allting för sin publik. Varenda människa som gått ut grundskolan vet förhoppningsvis att vår atmosfär består av syre och kväve. Framför allt får man väl förutsätta att besättningen ombord, alla forskare, faktiskt har koll på en sådan elementär kunskap. Trots detta förklarar man alltså ständigt grundläggande fakta för varandra och till slut känns det som om man sitter och gäspar på en fysiklektion och det är faktiskt nästan så att jag förväntar mig att Margareta (min gamla lärare) skall dyka upp i rutan, iklädd grön polotröja och hånle med sina nikotingula tänder. ”Jaså du Lindman, du tycker att elektroner är så ointressant att du hellre läser Guns & Ammo på min lektion?”

Dialogen är överlag både träig och skitnödig och filmen igenom utgår man ifrån att alla är idioter, utan förmåga att tänka själv. Vi blir ledda genom hela filmen och redan från första bildrutan får vi höra huvudpersonerna presentera sig själva för varandra. Detta trots att de väl spenderat varje vaken minut på NASA Space Center och genomgått år av gemensam träning innan sin avresa till Mars. Vem har familjemedlemmar som har dött, vem är gift, bilen går bra? Återigen, vi är idioter.

Visuellt är Mission to Mars, precis som i trailern stundtals riktig snygg och imponerande och den röda planeten är verkligen röd. Det är mäktiga stormar och häftiga sekvenser med påkostade farkoster och teknisk utrustning men det finns ingen nerv, ingen riktig känsla av att det här är ett farligt uppdrag, det hela är linjärt och långtråkigt. När det sedan är dags för den stora finalen och hemligheten om Jorden skall avslöjas förklaras även den ingående av en röst, trots att det hela är solklart och än en gång får man sitta där och känna sig djupt förolämpad.

Den stora intergalaktiska dammsugaren var sugen på astronaut

Om Mission to Mars ändå lärde oss någonting så var det väl att De Palma endast levererar när han kämpar mot sina egna demoner och problem och det är tydligt att när han får leka fritt med sina våldsamma karaktärer och dödliga intriger så är han bland de främsta i världen. Den riktiga De Palma skulle ha låtit alla i besättningen utom en dö på den där planeten och sedan skulle han ägnat resten av filmen till att studera en maktlös individ och hans psykologiska förändring. Ingen kommunikation med omvärlden, inga gröna skärmar, ingenting annat än en ensam människa i en hotfull miljö fylld av tomhet. Kanske skulle han slukas av ett svart hål ackompanjerad av Ennio Morricones mäktiga filmmusik.

The end.

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg