Senaste Kommentarer

Top Commenters

Trailers som luras – Plats 9

Inlägg av Måns Lindman den 3 september 2012 i

Onyanserat Världens sämsta trailers

 

Miami Vice (2006)

Det är sommar året om. En flock rosa flamingor lyfter unisont mot himlen och solen steker på som bäst när Sonny Crockett (Don Johnson) lutar sig lite smygerotiskt över sin vita Ferrari. Han är troligtvis något bakfull och pilotglasögonen är lätt nedtryckta längs näsroten. I luftig benvit kostym med brutala axelvaddar och rosa skjorta krossar han hjärtan och sätter dit buset på gatorna. Han är snuten som har råd med både båtar, tama rovdjur och vrålande sportbilar. Han behöver inte ens vänta tills den 25:e innan han tar med sig sin lika välklädda vapendragare Tubbs (Philip Michael Thomas) ut på en nattklubbsvända som innefattar både groggbufféer och exklusiva strippklubbar. Miami Vice var serien som gav medelsvensson en liten smygtitt in i lyxlirarnas vardag. Att vi sedan serverades en hel del gungande bröst, skön 80-talsmusik och vardagsrumsvänliga slagsmål gjorde att vi bänkade oss framför burken varje gång vi hörde den partyfyllda intro-låten strömma ur högtalarna.


2006 trampade regissören Michael Mann på ett helt årtionde när han tog det mindre genomtänkta beslutet att försöka blåsa nytt liv i de gamla stekarsnutarna från solsidan i förhoppning om att lyckas leverera en ny Heat. Det finns givetvis många anledningar till varför Miami Vice inte fungerade som film men det enskilt största problemet är att nog ändå att man valde att sätta en stelopererad Colin Farrell i rollen som Sonny Crockett. Sällan har väl en person varit mindre övertygande i en huvudroll. Han inte bara känns vilse, han ser dessutom helt bortkommen ut och går ju bara inte att ta på allvar med den där heltöntiga kotlettfrillan och mustaschen som hade fått Ron Jeremy att hoppa högt i stolen och den tilltänkta passionen mellan Sonny Crockett och Isabella (Gong Li) känns ungefär lika het och trovärdig som ett tal i Almedalen. Ett mer övergripande problem är att Mann, precis som i trailern gick ut stenhårt och krämade ut hela budgeten på en halvtimme när han tryckte tokkörningsknappen i botten bara för att upptäcka att budgeten krackelerade totalt. Man började sparka folk hej vilt men projektet var redan dödsdömt. Pengarna räckte helt enkelt inte till och i slutskedet kändes det som om att man fullständigt sket i allt och egentligen bara ville släcka lamporna och gå hem och eftersom man vid det här laget inte heller orkade hålla uppe varken tempo eller handling blev det hela en seg historia som saknade allt det där som gjorde TV-serien till en monumental succé under alla år. Genom att strippa filmen helt från humor, pastellfärger och charm blev Miami Vice nämligen bara ännu en dussinfilm med snygg kuliss och en trött knarkaffär i fokus.

Jan Hammers tidstypiska synttrummor och Phil Collins lena ekande röst byttes ut mot en aggressiv rap-battle mellan Jay Z och Linkin’ Park som med tunga basslingor och distad sång målade Miamis nattliv i svart. Borta var det ljusa och mjuka. Allt var mörkt, brutalt och förbannat trist. Det mesta hade blivit större. Både bröst och motorer hade ökat rejält i volym men det fanns något viktigare som krympt betänkligt, underhållningsvärdet och trots en speltid på över två timmar så lyckades man inte klämma in en enda liten rosa flamingo.

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg