Senaste Kommentarer

Top Commenters

TV-klubben – Homeland s.03 ”Tin Man is Down”

Inlägg av Måns Lindman den 1 oktober 2013 i

Onyanserat TV-Klubben

homeland_wallpaper-normal

Homeland säsong 3

Då var det min tur att diskutera ”Tin Man is Down” och jag måste börja med att erkänna att jag helt hade tappat suget när det gäller Homeland. Serien låg så långt ner på prioriteringslistan att jag inte ens hade koll på premiärdatum. Något som faktiskt känns riktigt tragiskt nu när jag tänker efter då första säsongen var otroligt bra och där varje avsnitt var ett eget litet mästerverk men precis som kollega Lindén är inne på så tycker även jag att andra säsongen rasade, och det rejält. Det var en djupdykning av det mer brutala slaget och även om där givetvis fanns vissa ljusglimtar så var genvägarna man tog för att lösa intrikata problem ibland skrattretande genomskinliga men nu var det alltså dags för tredje säsongen och trots att jag redan hade indexerat serien under ”avvakta” i kartoteket så var jag ändå spänd på att veta vilken väg man skulle välja. Skulle upphovsmännen, Alex Gansa och Barbara Hall lyckas få upp den här skutan på rätt köl igen eller skulle det bli slagsida direkt?

Måns har ju förklarat handlingen och accentuerat de troliga fokusområdena i den nya säsongen. Saul som söker en identitet, Carrie mår pyton och Brodys familj som förmodligen kommer att gå igenom samtliga fyra faser av sorg innan säsongen är slut. Det låter väl inte så illa? Kanske inte särskilt upplyftande men i rätt händer borde man ändå kunna göra något bra av komponenterna och jag skall ju egentligen inte recensera men det blir oundvikligt. Homeland startade trots allt som en av de största överraskningarna på länge och det är intressant att spekulera i vad som hände och varför. Då kör vi!

SPOILER ALERT!!

Homeland säsong 3 avsnitt 1: Tin Man is Down

Robotteknikern Masahiro Mori myntade en gång ett begrepp som är ganska talande för Homeland just nu, uncanny valley. Begreppet syftar till att när robotar och andra försök till exakta avbildningar av människor ser ut som, men bara nästan beter sig som människor så finner mänskliga betraktare dem motbjudande. När man misslyckas att väcka den empati som krävs för människa-robot-interaktioner, då blir det bakslag och det här tillståndet gäller både karaktärer och showen som helhet. Här skall jag som tittare överväga att köpa en värld som inte längre är ens avlägset lik min egen, befolkad med människor som beter sig alltmer robotlikt. I den första säsongen kändes hotet verkligt och jag kände mig genuint obekväm. Jag kunde riktigt ta på spänningen och tänka obekväma tankar som ”tänk om någon har placerat en bomb här på bussen”. Verkligheten.

Nu har 11 september version 2.0 redan drabbat landet och hela maktstrukturen är utslagen och som huvudmisstänkt har man en sittande kongressledamot. Det är inte bara olyckligt, det är obegripligt. Både Carrie och Saul visste alltså att nämnda kongressledamot var ett telefonsamtal från att detonera en bombväst i Capitol och vad gjorde de åt saken? Zip, nada, niente, noll och ingenting. Istället gav de Brody direktaccess till både vicepresident och varenda viktig byggnad i Washington.

Jag har absolut ingenting emot fiction, tvärtom men jag välkomnar inte den transformering serien gått igenom. Det är en förändring som kräver att man höjer nivån på berättandet till en obekväm, ja nästan omöjlig nivå. Nu fegar man och försöker lägga sig någonstans mittemellan. Aningen är det dystopi eller så är det det inte men istället för att visa en värld som blivit galen och effekterna av dådet fokuserar avsnittet helt och hållet på personliga förluster där lejonparten avhandlar Carries upprörande tragedi och där hennes eventuella involvering ältas i en rättssal. Egentligen samma typ av frågor och anklagelser som alltid funnits där men nu i en rejäl överdos. Någon står och kastar obekväma frågor och någon annan försöker att dölja sanningen eller hålla tårarna borta. Här är båda alternativen högst gångbara.

Homeland9

Carrie ljuger i rättssalen

Nu har ju inte Homeland, trots de många likheterna och gemensamma upphovsmän någonsin försökt vara en 24. Det är inte samma typ av hyperkinetisk techno-thriller även om ploten till mångt och mycket drivs framåt på samma svettiga vis. Nej, här handlar det mer om karaktärerna och vad som händer med dem på ett djupt psykologiskt plan. Hur påverkas man av att leva i ett konstant tillstånd av paranoia, tvivel och fasa? Vilka blir reaktionerna när det osannolika inträffar? När alla inblandade gör just detta fullt ut så är serien svårslagen men nu när katastrofen redan är ett faktum så har jag svårt att se hur efterspelet skall kunna bli lika spännande. Det är klart att man alltid kan spränga mer och man kan skjuta barn och konsekvenserna för dessa dåd kommer säkert att bli betydelsefulla men för mig är klimax redan nådd. Jag är bombsäker på att jag inte kommer att krama fjärrkontrollen med svettpärlor rinnande i pannan på samma sätt igen och mumla ”kommer han att trycka på knappen nu?” eller skrika ”gör det inte!” Inlevelsen.

Sen är ju frågan, kommer Brody att komma tillbaka eller inte? Personligen kan jag inte se hur han skulle kunna göra det på ett berättigat vis. Efter att ha varit lysande som hjärntvättad ”manchurian candidate” och sedan ha förminskats till toy boy för Carries lustar så undrar jag vad nästa steg skulle bli. Skall han komma tillbaka som Rambo och meja ner folk på öppen gata? Kanske, med tanke på hur man tänjde på gränserna i andra säsongen så skulle i alla fall inte jag bli förvånad. Särskilt inte med tanke på att man i avsnittet på fullaste allvar droppar idén om att regeringen faktiskt skulle stänga ner hela CIA efter attacken på Langley. I vilket universum händer det? Nej, det mest troliga är väl att han är ute och då är ju frågan, vad händer då med familjen och vad har det för relevans? Kommer jag att bry mig nämnvärt om deras öden eller blir lidandet bara en parentes i sammanhanget och en sidostory som avhandlas under tiden en bipolär Carrie som numera är off her meds svettas i rättssalen och Saul ömsom dricker vin i sitt minst sagt spända förhållande med frugan, ömsom intrigerar i maktens korridorer?

 

 

 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg