Vad fan hände?
Inlägg av Eduardo den 29 maj 2014 iOnyanserat
Redan den gamle Caïn hatade att bli besviken när han gick på bio.
Ja du Caïn – vad fan hände egentligen? En film som på förhand hade alla mandelnougater i Aladdinasken – rätt skådisar, rätt manusförfattare, rätt trailer osv osv eller bara något du såg fram emot som visade sig vara skit. Filmen där du veni vidi:ar in på salongen och efter cirka 25 minuter inser du att det inte kommer bli det du trodde – vad fan hände egentligen? Vi har listat tre besvikelser nedan:
Eduardos vad fan hände? :
Terminator: Salvation. Luftigt och ljust.
När jag var liten hade vi alla filmer inspelade på VHS och tydligt uppradade i bokhyllan. Varje film var bokförda i en liten katalog så man enkelt kunde se att film nr 1 handlar ”robotar från framtiden”. En ganska värdelös bok när jag tänker efter – speciellt med tanke på att man lärde sig dom bra numren efter två kvällar och det bara fanns 12 filmer. En av dessa var Terminator 2 som jag måste sett, utan att överdriva, 20 – 25 gånger. Lämplighetsgraden i det hela kunde diskuteras i hänsyn till min ålder men det satte ribban för hur en skoningslös dystopi ska se ut. Döskallarna som krossas samtidigt som Sarah Connor berättar om kriget, den totala ensamheten i filmen fastän vi rör oss i nutid, hopplösheten av vetskapen om jordens undergång – allt var vackert och aldrig förr har jag längtat efter en mörk framtid som då.
Tiden gick och jag upplevde aldrig en bra dystopi i filmformat som kunde motsvara mina barndomsminnen.Terminator 3 kom och jag knöt handen i fickan och satte allt hopp till den nästkommande – Terminator: Salvation. Här skulle äntligen kriget föras, Christian Bale skulle vara John Connor och vi skulle se kriget mellan människa och maskin berättas. Jag ska berätta om alla besvikelser som jag upplevde på bion:
1. Solen. Ursäkta men vad fan gör solen uppe? Senaste gången jag kollade så är framtiden svart och sotig tack vare alla avgaser och oförklarliga blixtoväder som råder. Vart är kolflingorna som sakta dalar ned och gör luften härligt obrukbar för människorna?
2. Öken och mark. Vart är alla dödskallar och mänskliga kadaver som ska täcka varje grässtrå? Vart är de raserade husen som enbart tyckts vara gjorda av barnatårar och mörkbetong. Vart är min mörka framtid?
3. Vart är hopplösheten? Barn som gömmer sig som verkar lite halvt bekymrade över att jorden är skit men verkar tycka att det är lika vanligt som att Stina lagar kyckling på fredag.
4. Jag vet inte vad det är för anal designrobot med försmak för minimalism som designat Skynets högkvarter men det ska tydligen vara anpassat för människor att gå i och gärna vitt och luftigt. Utrota människor men gärna fräscht på kontoret. Finns det handikappstoalett också kanske? Klimatneutrala terminators?
Mitt problem med filmen är massor; dystopier ska inte vara på människans villkor (eller den undergivnes) det ska vara hopplöst, mörkt och göra publiken genuint orolig. Inte ett högkvarter som ser ut som en tandläkarlokal. Allt ska vara åt helvete – ge mig min ensamhet, hopplöshet och framförallt – ge mig ångest. Inte en solig öken.
Lindmans vad fan hände? :
Nöjd över vad?
Nej, jag skall inte dra ner Pearl Harbor i smutsen än en gång. Allt är redan sagt. Min ”vad fan hände” tillägnas istället den populära agenten med rätt att döda.
En James Bond-rulle går oftast att känna igen på sin dynamiska, actionrykande öppningsscen. Man kastas omedelbart in i den brittiska agentens värld av intriger, list och fullskalig strid som oftast avslutas med en gigantisk explosion innan det snygga introt drar igång. Många gånger är öppningsscenen som en egen liten film, den har nämligen sällan någon större relation till filmens riktiga plot men trots att man bränner på rejält redan i början så brukar Bondrullarna ändå fortsätta på inslagen väg, spännande, actionfylld underhållning.
Quantum of Solace, Daniel Craigs andra film som 007 är ett undantag. Filmen öppnar i princip där Casino Royale slutade och det är en suverän, högoktanig, nervpåfrestande biljakt med tungt artilleri som kan vara något av det mäktigaste och vådligaste som någonsin filmats i serien. Den svindlande jakten längs de slingrande bergssluttningarna var till och med så farlig att den ledde till två nära-döden-upplevelser för stuntmännen med intensivvård till följd.
Emblas vad fan hände?:
It’s not me, it’s you.
Få duetter älskar jag så mycket som Simon Pegg och Nick Frost. Efter Shaun of the Dead och Spaced har jag haft en starcrush av guds nåde på båda två, jag har köpt allt och sett allt. Sen hände nåt. Jag vet inte vad. Men jag skyller på Amerika. För når duon gjorde filmen Paul, där de reser runt med en alien som sällskap satt jag som en hungrig fågelunge i soffan. (Med vidöppen mun, that is, inte med mask i mun.) Inga rosa glasögon i världen kunde hjälpa dem, hur jag än försökte gilla det jag sett. Men, med silverdollar i fickan kanske det blir sådär, tänkte jag, att man får kompromissa.
Så när sista delen i Cornetto-trilogin, The Worlds End, kom, efter flera års väntan, kan man lugnt säga att jag hade hela barndomens julaftons- och födelsedagskänslor i mig på en gång. För vad? Ingenting, skulle det visa sig. Tramsigt, halvhjärtat och pinsamt är tre ord jag såhär på rak arm kastar ur mig i en minirecension. Magin var försvunnen och besvikelsen total. Det kommer vara med ett skeptiskt öga (och möjligen armarna i kors) jag tittar på nästa film. Och kärleken, undrar du kanske…? Pja, we’ll always have The Winchester.
Christophers vad fan hände?:
She´s got a GREAT ASS!
Ända sedan Heat, hade jag längtat efter att få se giganterna De Niro och Pacino mötas igen. Jag menar, jag kunde varenda replik (”there is a flipside to that coin”…) varenda kostpaus (och Gud, det fanns det en del) och timingen på De Niros böjningar av ögonbrynet i den klassiska scenen på dinern i Heat.
Nu skulle dom mötas igen i en mörk och tuff snutfilm med namnet Righteous Kill. Jag var så sjukt laddad!
Jag anade visst oråd när Måns berättade om att filmen totalfloppat i staterna och att kritikerna tävlade om vem som kunde skriva elakast om den. Jag stängde öronen och struntade i dom elaka tungorna och gjorde det enda rätta – köpte biljett till premiären.
Filmen gick upp på Sergel och jag valde en tidig visning. Köpte en rejäl popcorn och Cola. Jag frågade som vanligt om dom hade Nickelgodis men det hade dom såklart inte. Jag gled in i salongen. Trängde mig förbi folkhavet till bästa platsen i salongen, stötte ut någons Cola på vägen och försökte sätta mig men det var svårt när hela salongen…Vem försöker jag lura? Salongen var tom. Alltså helt tom. Jag var helt ensam. Och tur var väl det, för det betydde att jag kunde sitta och sucka, stöna, rapa och skrika mot duken. För det jag såg var så jävla dåligt att jag blev rasande.
Det var ett riktigt satans svek.Två av världens bästa skådespelare som helt saknade regi, ett manusarbete inte värdigt ett tredje klassens manuskurs och ett foto signerat en musikvideofotograf.
Jag gick efter 45 minuter. Det enda som var bra med filmen var titeln. För aldrig har min känsla över att få utöva en Righteous Kill varit starkare.
Senaste Kommentarer
rhocar on Emoji-utmaningen
Kan sista filmen vara Drive?Olof on Hereditary – Melankolisk mardröm
För mig landar den på 3/5. Den får stjärnor för hantverket och alla snygga referenser/hyllningar till annat i och utanför...Lindman1 on Hereditary – Melankolisk mardröm
Tack Olof! Jag lyckades stava rätt i rubriken i alla fall :) Copy/paste för att spara någon minut kan vara...Olof on Hereditary – Melankolisk mardröm
Välskrivet, förutom att du varit lite väl kreativ med stavningen av filmens namn. För mig är det här tyvärr inte...Cissi Eriksson on Sicario 2: Day of the Soldado – Mörkare och våldsammare uppföljare som speglar världens politiska tillstånd
Tackar! Jag är lite snål med mina fullpoängare men jag tyckte att Sicario 1 var en 5:a :) Det som...