Senaste Kommentarer

Top Commenters

Vi måste prata om de krystade svenska filmtitlarna

Inlägg av Ingrid Forsberg den 27 april 2018 i

Onyanserat

Gud förbjude att någon skulle missa att det är en fransk, eller italiensk, film

Det är dags att prata om det igen. Översättningen av filmtitlar till svenska. Vad ÄR det med svenska distributionsbolag och deras besatthet av geografiska markörer i titlar på filmer från Frankrike och Italien?

Jag har varit ganska upptagen av italienska regissören Luca Guadagninos filmer den här vintern, efter att han gjorde den helt underbara Call me by your name. Men varenda gång jag ska nämna hans förrförra film så hakar jag upp mig. Jag kan liksom inte förmå mig att använda den svenska titeln. Kärlek på italienska. Vad får du för konnotationer? Kanske lite förvecklingar, någon kulturkrock, mycket “typiskt italienskt”, och framför allt – en härlig romantisk komedi? Men det här är ju något helt annat. Tilda Swinton som sval, rysk italiensktalande kvinna, ingift i en rik familj i Milano, som inleder en romans med sin sons vän. Det är en film med en väldigt speciell stämning (den moderna kompositören John Adams musik är en stor del av detta) och ett lite udda manus, sådär lite konstnärligt oförutsägbart. Originaltiteln är Io sono l’amore, vilket är precis samma som den engelska titeln: I am love. Visst är det inte en särskilt tydlig titel, men varför kan den inte få fortsätta vara sådär poetisk även på svenska, istället för att få en krystad titel som ger associationer till en helt annan typ av film?

Jag anar en liten släng av “tjejen som”-syndromet här. Pietro Germi gjorde 1961 filmen Skilsmässa på italienska (som heter ungefär så på originalspråk också, även om italienska titeln Divorzio all’italiana nog snarare skulle översättas till ”Skilsmässa på italienskt vis”, om man ska vara petig). Sedan följde Vittorio de Sica samma mönster, och hade samma huvudrollsinnehavare Marcello Mastroianni, med filmen Giftas på italienska 1964 (Matrimonio all’italiana). Okej, så långt är ju de svenska titlarna helt rimliga. Men sen kom Pietro Germis filmer Sedotta e abbandonata (översatt : ”Förförd och övergiven”) och Signore & signori (översatt: ”Mina damer och herrar”). Som på svenska istället fick titlarna Förförd på italienska och Otrogen på italienska.

Kanske tänkte någon att Luca Guadagninos film skulle fullfölja den här kavalkaden 40 år senare. För att göra hela förhållandecykeln komplett liksom. Vi hade förförelse, giftermål, otrohet och till sist skilsmässa, på italienska. Men vi saknade ju det grundläggande: kärlek! Cue: Kärlek på italienska. Så vad tror ni, det kanske är dags för lite”Hat på italienska” på biograferna snart?

Syndromet att ge filmer svenska titlar som får det att verka som att de ingår i en serie är ju en sak, men oftast verkar det mest handla om ett tvångsmässigt behov av att markera filmens nationalitet. För gud förbjude att någon skulle råka missa att det alltså är en italiensk eller fransk film. Som de här krystade titlarna: Möte i Toscana (originaltitel Copie conforme/ ungefär “kompatibla kopior”) och En italiensk familj på gränsen till sammanbrott (originaltitel Mine vaganti / ett uttryck som motsvarar det engelska “loose cannons”).

Men de italienska exemplen är ju som ett spott i havet när man jämför med de franska. Är det något slags internt skämt bland distributionsbolagen, att se hur många filmtitlar de kan få in franska geografiska platser i? Huvudstaden är såklart mest populär. Här har vi till exempel filmer som på svenska fått heta Två älskande i Paris (original: La vie d’une autre/ ”En annans liv”), Förtrollad av Paris (original: Au bout du conte/ ”slutet på sagan”), En bohem i Paris (original: Mon pire cauchemar/ ”Min värsta mardröm”) och En tripp till Paris (original: La ritournelle/ ”jingeln, refrängen”).

Men det finns ju också andra platser i Frankrike man kan använda. Som i de här, som inte heller har någonting med originaltitlarna att göra: Vår vingård i Bourgogne (original: Ce qui nous lie/ ”Det som sammanbinder oss”), Kärlek i Normandie (original: Angèle et Tony/ ”Angèle och Tony”), En sydfransk affär (original: Partir/ ”Att lämna”), Det regnar alltid i Provence (original: Parlez-moi de la pluie/ ”Berätta om regnet”) och den gamla godingen Amélie från Montmartre (original: Le fabuleux destin d’Amélie Poulain/ ”Amélie Poulains fantastiska öde”).

Inte heller de här svenska titlarna har något med originaltitlarna att göra. Men det är franskt!

Jag fattar såklart att det är svårt att få till bra titlar. Både när man ska döpa filmen från första början, och när man sen ska översätta titeln till svenska (nu är det såklart inte samma person/er som gör de här två sakerna). Men är inte detta samtidigt en väldigt viktig del av filmen? Som man borde kunna lägga ner lite mer omsorg på? Och framför allt, släppa det här tröttsamma stereotypiserandet av allt italienskt och franskt.

Men, bara för att förvirra allt, så hade två franska filmer med oöversatta titlar biopremiär i Sverige i början av mars. Jeune femme och C’est la vie. De heter alltså så “på svenska” också. C’est la vie (sånt är livet) är visserligen ett känt uttryck som många nog har en i alla fall ungefärlig uppfattning om vad det betyder, även om man inte kan franska. Men det känns ändå lite märkligt. Dock inte lika märkligt som att man inte heller översatt titeln Jeune femme på filmen som vann priset som bästa film på Stockholms Filmfestival. Varför utgår man ifrån att folk i allmänhet ska förstå, och ens kunna uttala den titeln? Jag kan inte komma på en enda logisk anledning till att inte översätta den. Varför inte bara översätta rakt av och kalla den “Ung kvinna”, vad är det för fel på det?

C’est la vie går fortfarande på bio, men Jeune femme försvann rätt snabbt från repertoaren. Jag säger inte att det var på grund av den oöversatta titeln. Men jag säger inte heller att det inte var på grund av den oöversatta titeln.


Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg