Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Vi måste prata om ”Det Stora Blå” – Del 4

Inlägg av Alexander Kantsjö den 2 januari 2013 i

Onyanserat

Det är dags för den andra och avslutande delen om mitt förhållande till Luc Bessons filmiska epos ” Det Stora Blå”, för er som missade del 1 så föreslår jag att ni läser den HÄR innan ni läser vidare…

Förhoppningarna var stora efter mitt nya inköp och kassetten fick stå på en alldeles egen hylla i mitt pojkrum. Som ett litet rektangulärt fönster in i framtiden genom vilket jag kunde se hur kvällen med stort K skulle gå till: Jag och Linda skulle sitta tätt intill varandra i soffan och så småningom skulle filmen glömmas bort. Istället vi skulle ge oss hän till varandra, jag skulle bedyra min eviga kärlek och oskulden skulle få packa sina väskor och lämna huset med svansen mellan benen.

För att förutsättningarna skulle vara optimala så var det såklart viktigt att jag väntande till det perfekta tillfället. Jag bodde fortfarande hemma hos mamma och man kan säga många saker om en moders närvaro men att det har en erotisk inverkan på kvinnor är, i normala familjeförhållanden, inte en av dem. Så det blev till att vänta.

Under tiden körde jag mitt ”spel” med Linda, vilket innebar att jag var trevlig och hjälpsam, snäll och lyhörd, ödmjuk och öppen, fanns alltid tills hands… och på sätt nästlade jag mig ovetande rakt in i, inte hennes hjärta som jag hade hoppats, utan i VÄNSKAPSZONEN! Linda å sin sida gick istället och kärade ner sig i min bästa kompis, vilket hon dryftade i förtroende för mig och jag fick se hela min värld rasa samman. De blev tillsammans någon vecka senare.

Ja, ni vet hur det känns...

Min första tanke var inte att skylla allt på ”Det Stora Blå”, men ett tag senare fick jag syn på kassetten där i hyllan, full av krossade förhoppningar, den hade visat mig en lögnaktig framtidsvision! Av någon orimlig anledning så blev den föremålet för min frustration och ilska: om den aldrig funnits så kanske jag inte hade väntat så länge och hunnit förekomma de växande känslor som Linda hade för min vän. Jag var på väg att slänga den i papperskorgen men hindrade mig i sista ögonblicket, den hade ju ändå kostat en rejäl slant och de vore ju dumt att kasta pengar i sjön. Istället ställde jag in den i min ordinarie filmhylla, så långt bakom alla andra kassetter som det bara gick.

Åren gick och kassetten föll mer eller mindre i glömska, visst skymtade jag den lite då och då men kände, av förklarliga skäl, aldrig någon lust att ta fram och titta på den. Linda och min vän var tillsammans och tillsynes tokkära, vilket gjorde större delen av min gymnasietid till ett rent helvete. Jag hade inte bara förlorat en kärlek utan även en vän, eftersom min kompis mycket väl visste vilka känslor jag hyste för hans nuvarande flickvän så slutade han att umgås med mig. Linda kunde för sitt liv inte förstå varför han och jag aldrig träffades mer och inte heller varför hon och jag aldrig umgicks. Vi som var så goda vänner.

Något gemensamt med "Det Stora Blå" fick jag i alla fall.

För att göra en lång historia kort så tog deras förhållande slut efter vad som kändes som en evighet och förhoppningens ljus tändes åter inom mig. Jag och Linda började trevande att umgås och igen och efter otaliga vändor fram och tillbaka, med klyschor som ”Du är mer som en bror för mig” och ”jag vill inte riskera vår vänskap”, så blev jag och Linda slutligen tillsammans i alla fall. I nästan fyra år hade jag väntat och till slut fick jag henne, till och med utan hjälp från Luc Bessons romantiska drama.

Vi såg aldrig ”Det Stora Blå” tillsammans. Däremot fick jag äran att introducera henne till den första Star Wars-filmen, hon hade till min stora förvåning inte sett en enda av dem. Jag borde förstått att allt inte stod rätt till redan då. Vi satt hemma i hennes föräldrahem och jag myste av förväntan, tänk att få se detta mästerverk för första gången! Det bänkades upp med chips och dryck, filt och närhet. Det skulle visa sig vara onödigt. Redan efter 20 minuter så märkte jag hur hon vred sig i soffan.

”-Tycker du inte den är bra?”, frågade jag. ”Som om…”, tänkte jag.

”-Alltså… det är ju bara en massa robotar som struttar runt i öknen. Kan vi inte titta på något annat?”

Jag höll mig så lugn jag kunde och försökte förklara att hon skulle ge det en chans, det blev bättre sen, men slaget var redan förlorat. Jag fick stänga av och vi slötittade på något på TV istället. Förvisso slutade det hela med tafatt tonårssex men det var ändå ingen bra dag för mig. Det tog slut mellan mig och Linda ett par år senare, självklart inte på grund av det här,  med under hela den tiden såg vi varken ”Star Wars” eller ”Det Stora Blå” tillsammans.

"-These are not the droids you're looking at".

När DVD:n gjorde intrång på marknaden så fick mina VHS-kassetter slutligen ge plats för de nya och smidigare skivorna och alla packades ner i kartonger, jag hade fått ihop en gedigen samling på över 200 filmer, som förpassades till källaren. Så även det ännu oöppnade exemplaret av ”Det Stora Blå”. Eftersom jag av rent nostalgiska skäl aldrig kom för mig att sälja eller slänga dem så följde kartongerna med mig genom livets alla flyttar och hamnade till slut på vinden i min senaste lägenhet här i Stockholm.

Där stod de till för ett par år sedan då det behövdes göra plats i det trånga vindsutrymmet. Min DVD-samling hade då hunnit bli bra mycket mer omfattande än min gamla VHS-samling och därför var det med föga tveksamhet som jag lade ut hela rasket på Blocket. När jag gick igenom kassetterna för att få med alla titlar så hittade jag min gamla nemesis, fortfarande oöppnad och otittad. Jag ska erkänna att det faktiskt var med ett litet styng av nostalgi som jag lade tillbaka den i kartongen. Jag sade farväl till en del av mitt liv som jag för alltid kommer att minnas med bitter ljuvhet. Några dagar senare kom en kille och hämtade allt och kassetten försvann troligtvis för evigt ur mitt liv.

Nu sitter jag här framför datorn med en smärre förlösande känsla, jag har fått berätta min historia, fått ur mig min årslånga lögn, och jag kan idag stå rak i ryggen och erkänna med stark stämma att: ”JAG HAR FORTFARANDE ALDRIG SETT DET STORA BLÅ!”.

 

Skrivet av Alexander Kantsjö

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg