Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Vi måste prata om Michael Bay

Inlägg av Emil Viksell den 4 september 2014 i

Onyanserat

Michael Bay

Det sneda cashmoney-smajlet.

Onyanserats Måns Lindén var i radioprogrammet PP3 (P3) häromdagen och pratade om Michael Bay i stort och specifikt hans nya projekt Cosmic Motors. En glansig bilderbok med futuristiska hittepå-bilar och lika futuristiska kvinnor som ska bli film. Och här var man skeptisk när de började göra serier och filmer av LEGO … ”Tunna premisser blir allt vanligare”, förkunnar Lindén i programmet. Mer än att vara ute efter en berättelse att bygga en film på är många filmproduktioner ute efter ett starkt varumärke att utgå ifrån. Jag ryser och saknar Stephen King.

Cosmic Motors

Spejsig bil + spejsig tjej = film.

Många älskar att hata Michael Bay, Onyanserat är inget undantag. Vår internkommunikation innehåller en hel del raljerande om det Bayska bildspråket och ”berättandet”. Bay i sin tur skrattar väl hela vägen till banken. Eller hela produktionerna antagligen, han är ett helt säkert kort på att cashen rullar in – med råge. Vad cineaster tycker ger han blanka fan i. Och där någonstans kan man väl hitta något slags respekt för honom, han hymlar aldrig med att han gör filmer med stora explosioner för små pojkar.

Kvaliteten har däremot sjunkit i takt med att Bay stigit på Hollywoodhimlen. Något Lindén också är inne på i programmet. Bad Boys (1995), The Rock (1996) och Armageddon (1998) är trots allt habila filmer. Det är först på senare år det blivit total pannkaka med allt vad struktur, logik och manus heter. Personligen är jag inte ett stort fan av vare sig The Rock eller Armageddon. Men Bad Boys är en jäkla rulle. I den filmen ser man verkligen den där estetiken han förfinade i reklam- och musikvideosammanhang och sedan överförde till vita duken. Så här skrev jag till mina kollegor på Onyanserat när Bad Boys gick på ”linjär TV” nyligen: ”Alltså Bad Boys, originalet, jag finner knappt ord … Varje scen är en maxad blandning mellan något av barockens mästerverk och porrfilmsestetik från 80-talet.”

Bad Boys 2

Det är knappast någon avancerad estetik. Och det är även ett visuellt tilltal som var ganska vanligt på 80- och början på 90-talet. Bland annat använder han sig av en enskild färg i olika nyanser för att anlägga tonen i en scen. Det tydligaste exemplet på detta återfinns i musikvideon till Meatloafs I’d Do Anything For Love (But I Won’t Do That). I den inledande motorcykeljakten pendlar färgen på bilderna mellan gult och blått för att sedan landa i blått när odjuret, mannen, Meatloaf är i bild och gult när modellen, skönheten, kvinnan, Dana Patrick syns. Därefter blandar han dessa färger lite så där snitsigt för att få till något slags dynamik och skildra odjurets kamp … mellan ont och gott. Detta sätt att jobba med enstaka färger återkommer. I Bad Boys finns också det där blåa och när Miami-skylten visas går bilden i olika nyanser av gult, antagligen för att signalera stadens värme och hetta, med allt vad det innebär också av bibetydelser.

Just den scenen innehåller också ett flygplan som passerar ovan, även detta ett Bay-grepp. Han gillar att fylla sina bilder med massa föremål i olika storlekar och en hel del rörelse, både vad gäller föremål, personer och kameran. För en bättre beskrivning av det här med Bays sätt att hantera rörelse och sceners visuella uppbyggnad kolla in Tony Zhous genomgång Michael Bay – What is Bayhem, finns här. I den snutten finns också den där scenen i Pearl Harbor (2001) där man uppifrån ser en bomb som faller. Här är det förbannat massa rörelser. Kameran som rör sig motsols, bomben som rör sig medsols, propellern som snurrar och dessutom bombens rörelse vertikalt nedåt. Sådana här effektfulla rörelser finns ju också naturligt, till exempel när det ser ut som att hjulen snurrar baklänges när en bil åker. Så kallade ”spinners”, navkapslar eller fälgar som snurrar på olika sätt oberoende av hjulets rörelse, är ju den konstgjorda formen av denna naturliga rörelse. Vulgärt som fasen må vän av ordning anse, men högst effektfullt. Och med ”spinners” som rör i motsatt riktning givet hjulets rörelse kan man få sin egen Michael Bay-pimpade skapelse till bil.

Pearl Harbor

Pearl Harbor (2001).

Men det var ju inte bara Bay som jobbade med färgerna på det där sättet på den tiden. Även en sådan film som Strul (1988) sportade blått. Jag vill minnas att jag inte tyckte om den just av denna anledning, den var alldeles för entonig. Det blåa ljuset figurerar bland annat när Conny Rundkvist (Björn Skifs) grips av piketstyrkan, i fängelsets tvätteri och när det förekommer förhör. Här kan vi då dra slutledningen att det blåa ljuset signalerar hårt, kallt, obehagligt, ja, eller generellt betraktat när det är något typ av fuffens i görningen, såsom också i Bays händer.

Strul 2

”Runken” (Björn Skifs) i Strul (1988).

Sedan gäller det den hårda stiliseringen i Bad Boys. Superarrangerat och ickeverkligt, så långt man kan komma från skolor som Dogme 95 och Ken Loach. Snarare är det en Hollywoodsk drömvärld som målas upp. Notera till exempel hur ljuset faller mot persienner och allehanda andra föremål. Varje scen är som en tavla vad gäller skugga respektive ljus, i alla fall när det kommer till den ytliga komplexiteten. Det finns ju exempel på filmer där det visuella arrangemanget också ska spegla karaktärernas inre jag. I Terry Gilliams The Fisher King (1991) förekommer bland annat gallerformationer – om det så är via persienner eller på byggnader – som ska skildra Jack Lucas (Jeff Bridges) känsla av instängdhet. Och den röda färgen finns runt dåren Parry (Robin Williams) för att skildra hans yttre och inre kamp med galenskapen. The Fisher King var även det en film jag hade svårt med, just för att den är så entonigt röd. Jag mår tydligen illa av sådana där enfärgsexperiment. Visst har också Bay egenskapen att jobba något så när informativt med färger, tänk bara på spelet mellan den gula och blåa färgen som nämndes ovan, men det är i betydligt stolpigare form. Och mest tjänar färgsättningen till ”snygghet”, och de många föremålen som fyller bilden tjänar till att skänka rymd och djup till den ”ytliga” bilden. En rent denotativt funktion så att säga. Bay skapar drömvärldar mer än att han förmedlar något.

The Fischer King

Jack Lucas (Jeff Bridges) i The Fisher King (1991).

Men det som framför allt gör just Bad Boys rätt fräsig är ju replikväxlingarna. Den har den där charmiga och klyschiga rappheten som ibland förekommer i amerikanska actionrullar. Top Gun (1986) är ju ett annat exempel, och de bästa i klassen är antagligen Snuten i Hollywood (1984) respektive Snuten i Hollywood II (1987). Även om actionfilmen, actionkomedin och actiondramat är genrer som skiljer sig något åt. Mitt i allt testosteron och pangpang finns ibland något slags smartness. Det här är ett element som fanns i Bad Boys, men som försvunnit mer och mer i Bays skapelser.

Bad Boys

Maffigt Bay, det må jag säga, maffigt…

Det största problemet är inte att heller att Bay spränger grejer. Det sprängs ju trots allt rätt mycket i Hollywood nu för tiden, han är knappast ensam. Uppenbarligen tycks man tro att den minsta gemensamma nämnaren mellan filmpubliken i Asien, USA och Europa är viljan att se förödelse på film. Det största problemet är istället att han aldrig någonsin gör avkall på maffigheten. Han har bara en sträng på sin lyra. Det blir därför än dummare när han faktiskt primärt ska berätta en historia, och inte bara bränna budget, som i Pain & Gain (2013). Samtidigt spelar han på en del som jag tror finns i oss alla, även i de mest hårdnackade kritiker. Den där delen som bara vill hänge sig i frosseri och vulgaritet. Och det är nog därför hatet mot honom är så starkt. Han tar det sämsta i oss vad gäller konstnärlig preferens och blåser upp det på den gigantiska duken – och dessutom utan att skämmas för det. Kolla bara på inledningsscenen från Pain & Gain nedan. Samma maffiga, entoniga tilltal som vanligt. Men visst kittlar det något med slowmo-inslagen och den där larger than life-känslan. En skönhet som ändå finns i sådana där blockbuster totale. Här är scenen dessutom tonsatt med Steve Jablonskys för filmen skrivna bit I’m Big, som än mer bidrar till den där känslan av total episkhet.

Det finns inga andningshål i det visuella tilltalet i en Bay-rulle, ögonen får aldrig ro. Dessutom kommer ju filmerna för det mesta med explosion på explosion i snabba klipp. Gyttrigt och intensivt. Ingen rast, ingen ro. En filmens motsvarighet till Elvismackan. Stinn, utan utrymme för känsligare nyanser. Detta blir ju också än mer påtagligt i och med trenden att göra väldigt långa filmer. Bad Boys II (2003) är nästan två och en halv timme medan Bad Boys är två timmar. Och då pratar vi ändå om en film som var ganska lång första gången och en trend som tagit fart ordentligt först de senare åren. Transformers-seriens filmer har bara ökat i längd för varje ny rulle, för att landa i nästan tre timmar i den senaste, Transformers: Age of Extinction. Man är ju liksom proppmätt redan efter förrätten.

Men Bay, han skrattar bara hela vägen till banken.

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg