Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats Favoritfilmer – 2006

Inlägg av cpanov den 17 maj 2012 i

Favoritfilmer Onyanserat

Christophers val:

Jesus camp

Christopher säger: ”Vi pratar ofta om problemet med religiösa fundamentalister.  Om hur skrämmande det är med folk som följer sin tro blint. Oftast (jämt) är det islamister vi suckar mest åt. Låt mig därför få rekommendera 2006 års bästa film, tillika dokumentär – Jesus camp. Dokumentären ger en skrämmande inblick i människorna som alldeles för ofta tillåts påverka det politiska dagordningen i det stora landet i väst med sin tro. Fundamentalister skapas inte bara på Al Qaidas sommarkollon. Dom skapas i västvärlden med. Och det börjas tidigt. Jesus camp är både skrämmande och fantastiskt intressant. och skrämmande.

Lindmans val:

The Departed

Lindman säger: ”Det är inte ofta en remake piskar originalet men Scorseses tolkning av Hong-Kong thrillern Infernal Affairs är en makalös uppvisning i karaktärsbygge. Den stjärnspäckade ensemblen levererar filmmagi i två och en halv timma utan att någon gång tappa tempo, trovärdighet eller smartness. Nicholson gör sin paradroll som praktsvin, Wahlberg är rapp i käften och extremt underhållande, Matt Damon är lysande som pressad dubbelagent men frågan är om inte DiCaprio ändå övertygar allra mest som den emotionellt uppfuckade Billy Costigan. När paniken slår in, när väggarna börjar krypa allt närmre och paranoian tar över känns DiCaprio nästan vuxen. The Departed kanske inte riktigt kvalar in som 2000-talets Maffiabröder men den är inte långt efter.”

Måns Lindéns val:

De andras liv

Måns säger: De andras liv är tveklöst en av 00-talets absolut bästa filmer. Filmen skildrar en paranoid hopplöshet genom ett svidande vackert DDR-filter och tar upp teman som lojalitet och frihet men framför allt avsaknaden av frihet. Den lyckas blottlägga den absurda atmosfär som skapas i ett kommunistiskt samhälle där alla är övervakade och sedda som potentiella samhällsfiender. Och hur en liten kugge i ett stort maskineri kan påverka mer än man tror. Filmen har en av de mest rörande slutscenerna i modern tid.

Alex val:

Little Miss Sunshine

Alex säger: ”En av vår tids mest hjärtvärmande dramakomedier som gör ett förstklassigt jobb med att balansera mellan humor och allvar. Den lilla historien om en något dysfunktionell familj som tillsammans försöker besanna drömmen hos dess yngsta medlem berör på djupet samtidigt som den kittlar på ytan. Skådespelarna gestaltar dom välskrivna karaktärerna klockrent och man känner verkligen för dom. ”En feelgood-rulle” när den är som bäst!”

Christians Val:

Children of Men

Christian säger: ”Visuellt är Children of men topp tre någonsin. Bilscenen i sig gör Children of men till den bästa filmen 2006 men det finns faktiskt mycket mer. Grundpremissen är så stark att den skapar en spänningen genom hela filmen och den mörka framtidsvisionen är perfekt. Har du inte sett Children of men gör det. Har du sett den så se den en gång till och njut av de fantastiska ”One Shot” sekvenserna, och ja jag vet att det finns klipp i dem, men de är fantastiska ändå.”

Ingrids Val:

Marie Antoinette

Ingrid säger:  Sofia Coppolas film om den franska drottningen fick en del kritik för att bara vara tom och ytlig när den kom. En kritik jag aldrig förstått mig på. Den överdådiga ytan i Marie Antoinette är dels en fantastisk fröjd för ögat, dels av stor vikt för skildringen av det känslotillstånd som den tonåriga drottningen befinner sig i, av förvirring, tvång, isolering och ensamhet. Något man nog kan känna igen sig även om man inte är tvångsbortgift tonårsdrottning av Frankrike. Lägg på det ett fint skådespeleri av Kirsten Dunst, absurda scener med Jason Schwartzman som Louis XVI, och ett otidsenligt – men väldigt genomtänkt lagt – soundtrack med bland annat The Radio Dept. och The Cure  så har du en riktigt smarrig bakelse med både yta och innehåll.

Skrivet av cpanov

Fler inlägg av Maila cpanov
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Att säga att Departed spöar originalet är ju bara ren Scorsese-onani. Kändes som en så jävla plastig och tråkig remake som endast räddas av snyggt kameraarbete och Nicholsson(förvisso bra musik men lite trist när man hör Shipping up to Boston för 73:e gången). Gillar dock att underskattade Children of Men får hitta listan. Sjukt bra film.

  • ReekB

    Wow första gången jag håller med Ingrid! 🙂 Children of Men och the Departed är fullkomligt fantastiska filmer.. 2006 var ett bra år. 

  • Kan inte annat än att hålla med dig.

  • Lindman

    Jag inser att det är känsligt ämne. Amerikanska remakes av asiatiska filmer brukar sällan bli särskilt bra och jänkarna romantiserar gärna sina alster genom att kalla dem både bättre och mer publikvänliga. Oftast är det givetvis ren bullshit men när det kommer till jämförelsen Infernal Affairs och The Departed måste jag dock hålla med och jag skall här förklara varför:
    Trots att The Departed är en lång film behåller den både tempo och intresse filmen igenom, trots ett par, för historien inte helt nödvändiga sidospår. Infernal Affairs är en trilogi på närmare sex timmar där de första två filmerna är riktigt bra men där den avslutande delen är riktigt jävla usel, vilket givetvis drar ner helhetsintrycket. Trots sitt komprimerade format så lägger Scorsese 45 minuter på en magnifik karaktärsutveckling. Som tittare får man veta varför personerna har hamnat där de nu befinner sig och vad de har för uppsåt, givetvis utan att avslöja någon twist. I Infernal Affairs kastas vi mer eller mindre in i handlingarna och får storyn nedtryckt i halsen i vad som kan beskrivas som en överdos av monokrona flashbacks och voiceovers. Man vägrar dessutom att lita på sin publiks förmåga att tänka själv och kör gärna samma scener flera gånger, förklarar med tydlig text skriven på föremål för att vara helt säkra på vi korkade tittare verkligen förstått. Detta sköts mycket snyggare och inte alls lika förolämpande stil i The Departed. 

    Det är kul att du tar upp musiken för även om soundtracket till The Departed inte direkt går varmt hemma hos mig heller så måste jag ändå säga att jag väljer Shipping up to Boston varje dag i veckan framför den kantonesiska popdängan som går på repeat och effektivt förstör stämningen som byggs upp i Infernal Affairs. Hisscenen är ett utmärkt exempel. 
    Överlag finner jag Scorseses tolkning mer brutal, nervig och äkta. Som tittare känner man nästan den där eskalerande känslan av fysisk och psykisk smärta medan karaktärerna i Infernal Affairs snarare känns mer kalla och oberörda. Den stilistiska och visuellt överlägsna katt och råttaleken fylld av biljakter och  skyskrapor i Hong Kong må vara snygg och imponerande men själv föredrar jag ett halvsunkigt Boston med knytnävar och pistolviftande i gränderna för den där riktigt smutsiga gangsterkänslan. Mer battered and bruised i hoodtröja än grafiskt slick i skräddarsydda kostymer helt enkelt. 

    Att The Departed introducerade Wahlbergs lysande karaktär Dignam, som helt saknas i Infernal Affairs och gav oss DiCaprios första vuxna rolltolkning ligger givetvis också till grund för varför yours truly anser att The Departed är 2006 års bästa film. Att Scorsese sedan vann en Oscar för en remake kan givetvis tyckas tragiskt man att han var värd den råder det inga som helst tvivel om! 

  • Nja, alltså det är inte en dålig remake men den saknar vissa starka delar(som vi inte kommer komma överens om). Jag är inte emot remakes per se, men jag tycker man ska kunna tillföra något unikt och speciellt. Och jag tycker det Scorse tillför känns dammigt. Först och främst täcker ju bara Departed första filmen i triologin, så det känns inte som att de andra två drar ner helhetsintrycket alls, i alla fall inte för mig.

    Jag håller med om att de berättas annorlunda, där kanske Departed vinner ronden, jag gillar hela in medias res grejen i Infernal. Sedan är det så sjukt svårt att jämföra Asiatiska och Västerländska filmen när det kommer till berättarteknik. Kommer inte på något bättre än Stray Dog (-49) som ”tillhör” Film Noir men verkligen inte liknar sina amerikanska motsvarigheter. Men kort och gott, ja Scorsese vinner poäng här.Hela grejen med att förlägga det i Boston är väl gulligt och så, men mycket av känslan i Infernal Affairs var hur individen förlorades i storstadsmassan, något som försvann helt i Scorses tolkning. Vidare var omgivningen i sig mycket fräschare än att köra ännu en film i en nergången Amerikansk stad. Åh finns det korrupta poliser här? Vem hade kunnat tro det? Sjukt unikt. Man visste hur Nicholssons bar såg ut efter att ha sett introt till filmen.Shipping up to Boston är en svinbra låt, men hela soundtracket kändes som en Best Of-grej och drog fokus från filmen. Fick lite samma känsla som med The Graduate efter att man hört Mrs Robinson för tjugotredje gången. Kanske till och med ännu värre. Jag menar hela grejen med Shipping up är att man ska kännas pumpad för vad som komma skall. Det hela blev som att låta samma zombie hoppa fram bakom samma hörn i hela filmen. Platt. Musiken i Infernal var inte perfekt, men den hade en charm och något starkt spår (exempelvis: http://www.youtube.com/watch?v=-evSFRwrZys ).

    —Spoiler Alert—

    Åh, Marky Mark! Alltså det fanns en helt underbar anledning till att Dignam inte finns i Infernal. Han behövs inte. Han agerar irriterande sidekick OCH FÖRSTÖR HELA SLUTET! Hela poängen kring vårt korrupta samhälle blaha blaha förstörs ju av att han kommer in och räddar dagen på ett vigilante-sätt. Han behövs inte alls, han tillför inget. Hans insats överaskade, visst, men jag gick inte jublande därifrån. Hela castingen kändes som att Scorsese ville visa att han kunde få apor att agera ordentligt(och DiCaprios första vuxna roll var väl Catch Me If You Can från 2002 eller Aviator från 2004?). Titta Mark och Matt kan ju! Hade dock varit bättre om han valt mindre fagra, men duktigare aktörer(undantaget DiCaprio som faktiskt gått och blivit jävligt bra med åren), i min åsikt.

    Det är väl helt givet att vi inte kommer hålla med varandra(och det var väl aldrig poängen) och jag skulle kunna skriva en mindre uppsats om ämnet, men jag ger mig nu. Mestadels på grund utav att klockan är väldigt sent och jag är för trött för att raljera om filmer.

  • helloandy

    Det enda som jag inte håller med om i ovanstående är biten om DiCaprio. Han har alltid varit helt jävla lysande. Oavsett vad man nu tycker om filmerna, eller hans person, eller utseende, eller vad nu hatet har handlat om under åren. Men spela sina roller, det är han bland de bästa i världen på.

  • Lindman

    Nu missförstår du nog mig. Jag hatar absolut inte DiCaprio. Han är definitivt en av de bättre filmstjärnorna vi har. Vad jag menar med vuxenroll är att han här för första gången spelade en roll där han faktiskt kändes som en vuxen person med riktiga ”vuxenproblem” på ett riktigt övertygande sätt. Problemet med DiCaprios tidigare roller är att han inte tagit sig själv på allvar vilket ofta synts i hans agerande framför kameran. The Beach, Aviator, Catch Me If You Can, Basketball Diaries etc. var alla tunga roller som Leo inte riktigt kunnat axla. Det är först på senare tid han har lyckats finna sin plats i Hollywoodland och där hävdar jag att The Departed var startskottet för denna utveckling. Han följde sedan upp med tunga roller som Danny Archer i Blood Diamon, Wheeler i Revolutionary Road, Shutter Island, Inception, J. Edgar och snart skall han gestalta den store Gatsby på vita duken. Är det bara jag som ser utvecklingen? Slår man upp ”late bloomer” så är det väl en bild på Leo. 

Fler onyanserade inlägg