Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats favoritfilmer 2009

Inlägg av Måns Lindman den 12 december 2013 i

Favoritfilmer Onyanserat

2009

Lindmans val:

Moon1

Moon

Lindman säger: Ännu ett år med mängder av kvalitetsfilm men mitt val faller ändå slutligen på Duncan Jones fantastiska Moon. Med en minimal budget lyckas Jones förmedla känslan av total isolering, ett evigt mörker och i centrum en man och en långsam vandring mot vansinnets rand. Egentligen en klassisk sci-fi med strandade rymdfarkoster och robotröster, den här gången Kevin Spacey men samtidigt en ”mind-bender” med komplexa idéer som känns både fräscha och engagerande. Sällan har en människa känts så ensam och hopplöst utelämnad åt sitt öde som Sam Rockwell gör här när han kämpar för att överleva i en miljö så avlägsen och så karg att det kryper i skinnet på åskådaren. Samtidigt som filmen är intensiv, skrämmande och paranoid är den ändå makalöst vacker, inte minst tack vare Clint Mansells mästerliga soundtrack och Sam Rockwell är så förbannat välcastad och briljant att jag har haft svårt att se honom i någon roll efter Moon. Nej, det här är weltklasse rakt igenom och en av de där få filmerna som förlitar sig på känsla snarare än dyra specialeffekter. Att Duncan Jones sedan är David Bowies son gör bara saken ännu häftigare då filmen lika gärna skulle kunna illustrera någon av farsans gamla rymddoftande dängor.

Ingrids val:

fishtank

Fish Tank

Ingrid säger: 15-åriga Mia bor i ett sunkigt loftgångshus i en av brittisk förort. Hon är bångstyrig och impulsiv, en tuff men ensam tjej, som övar hiphop-dans i en övergiven lägenhet och snor sprit på mammans fester. Så mycket mer än så ska man nog inte säga om handlingen i Fish Tank. Mern än att katalysatorn i handlingen är när mamman får en ny pojkvän, Connor. Han kommer att betyda och komplicera mycket. Och han spelas av Michael Fassbender, vars storhet jag insåg när jag såg, och golvades, av just den här filmen. Men starkast lyser Katie Jarvis i huvdrollen, som är helt fantastisk. Hon gör sin första filmroll, efter att ha blivit upptäckt när hon grälade med sin pojkvän på en tågstation. Hon stod på en plattform och han stod på en annan, det måste ha varit ett vilt gräl. Obegripligt att hon inte gjort någon mer film sedan dess, vilket tapp för filmvärlden!

Samspelet mellan karaktärerna, närvaron och skådespeleriet är så otroligt bra i Fish Tank. Hur själva karaktärerna är skrivna av regissören och manusförfattaren Andrea Arnold. Inget är antingen eller, det är komplext, de är både älskvärda och jävliga. Man  får inte en enkel och tydlig slutsats om varje karaktär, och så komplicerat är det ju oftast i verkligheten också. Det är fint, ärligt, sorgligt, ensamt men samtidigt upplyftande. Hjärtat i halsgropen helt enkelt.

Emblas val:

theboat

The Boat That Rocked

Embla säger: Det var huggsexa om filmerna ovan, varav jag inte sett en enda. Däremot är jag ganska ensam om mitt val: The Boat That Rocked. (Förutom Måns Lindén, som håller med om att det är 2009 års mest underskattade film.) Det är lite märkligt hur vissa filmer sänds på trean ungefär en gång i månaden, som Love Actually (en annan favorit) medan andra filmer, som den här, går nästintill osedda förbi.

I The Boat That Rocked får vi blicka in i en tid då ungdomar låg vakna med radion sprakandes under kudden och popmusik var något som sändes ifrån båtar på fria vatten. I Sverige hette kanalen Radio Nord och om du frågar din mamma och pappa kommer de säkert få något drömskt i blicken när de tänker tillbaka. På den här tiden var inte musiken en förbrukningsvara som den är nu – det var en livsstil. Och vi får följa med till en båt som ligger utanför Englands kust och retar gallfeber på politikerna (varav den som retar sig mest spelas av Kenneth Branagh).

Det här är en sån där film som är svår att beskriva. Det känns väl antagligen inte så hett att ett gång udda typer bor på en båt och sänder illegal radio med tanke på att så få har sett sen. Men inte bara är det en varm skildring av en svunnen tid – det är en fantastiskt romantisk och vardagshärlig film om relationer – både väntade och oväntade. Se den!

Lindéns val:

fantastic_mr_fox_2

The Fantastic Mr. Fox

Lindén säger: Även om jag har gillat många av Wes Andersons tidigare filmer har jag nog aldrig känt en sån ren och skär berättarglädje. Där Rushmore var rolig men bitvis lite för quirky och smart för sitt eget bästa är The Fantastic Mr. Fox helt oförställt charmig. Där The Royal Tenenbaums kändes lite kylig är Räven varm och genuint rolig. I The Life Aquatic with Steve Zissou och Darjeeling Limited tycktes ofta formen vara viktigare än innehållet, och det lämnade en lite tom känsla när eftertexterna rullade. Lite som att äta sig mätt på prinsesstårta. I den här filmen känns formen helt självklar och helt i samklang med det rasande smarta manuset. Som vanligt är det ett fantastiskt soundtrack och med sin totala känsla för färg och form har Wes Anderson gjort sin absolut bästa film hittills.

Christophers val:

inglo

Inglourious Basterds

Christopher säger: För mig är inte Inglourious Basterds bara 2009 års bästa film, den har även en av alla års bästa inledningsscener ( observera då att jag räknat in inledningsscenen i Hundtricket 2002 och rullstolsmördandet av Blofeldt i Ur dödlig synvinkel 1981). Filmen gick på tv nyligen och Christoph Waltz förhör av den livrädda franska bonden är lika magisk nu som när jag såg den på bion. Aldrig tror jag att ondska gestaltats med ett ”varmt” leende över ett glas mjölk så sublimt och skrämmande. Filmen är närmare tre timmar lång, men man känner inte en gång att stjärten börjar stickas. Brad Pitt spelar över så det står härliga till och Mike Myers har en buskis-vårtig hud. Spelar det någon roll? NEJ! Att också Brad Pitt har världens skönaste frilla och mustasch gör inte saken sämre. Jo förresten, lite sämre för jag har sedan 2009 försökt att efterhärma den looken. Men jag är inte ensam – med mig har jag 75 procent av Snottys stammisar. En stilbildande film helt enkelt.

Emils val:

zombieland1

Zombieland

Emil säger: År 2009 var ett bra år för Jesse Eisenberg. Han hade huvudrollen i två väldigt lyckade filmer som slutar på ”land”, Adventureland och Zombieland. Den senare dristar jag mig till och med till att utnämna till 2009-års bästa film. Okej då, jag ska inte ljuga, Inglourious Basterds var strået vassare, men den hann Panov lägga rabarber på innan jag var framme. Och vill man slippa Tarantinos förkärlek för evinnerligt långa monologer, lämpar sig Zombieland utmärkt.

Columbus (Jesse Eisenberg), Tallahassee (Woody Harrelson), Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin) utgör den omaka grupp människor som kommer samman för att hantera zombie-världens predikament. Eisenberg gör sig som vanligt fint i nördrollen. Och Harrelson gör sig förträffligt som desillusionerad lone ranger. Inte heller Stones rolltolkning av Wichita, med sin benhårda överlevnadsinstinkt, går av för hackor. Även Bill Murray dyker upp i rollen som sig själv.

Film ska vara underhållande. Och det är exakt vad Zombieland är, med råge. Utöver att blanda den där sköna känslan av postapokalyptisk frihet med spänningen som jagande zombies genererar, kryddar filmen med en rejäl portion morbid humor. Inte ett helt originellt tilltal, men det levereras med sådan pricksäkerhet att det inte går att klassificera som någonting annat än ett helt egen take på det här med zombie-film. En take som vida överstiger det mesta – om inte allt – inom genren.

 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg