Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Onyanserats favoritfilmer 2010

Inlägg av Ingrid Forsberg den 21 maj 2014 i

Favoritfilmer Onyanserat

favoritfilmer

Ingrids val:

fyraårtill

Fyra år till

Äntligen får jag rekommendera min svenska favoritkomedi – Fyra år till! En romcom i politisk miljö om den ”omöjliga” kärlekshistorien mellan Folkpartiledaren David (Björn Kjellman) och Socialdemokraternas up and coming Martin (Eric Ericson, en av mina svenska favoritskådisar). Nu är inte den största omöjligheten att David redan är gift med en kvinna, till råga på allt med sin egen pressekreterare Fia (spelad av regissören Tova Magnusson), utan snarare det här tabubelagda att de hör till två olika politiska läger. Ja ni hör ju, det är Romeo och Julia all over again… Jag charmades totalt av Fyra år till, som både är rolig och småsmart, med ovanligt bra dialog, och där framför allt Tova Magnusson är  befriande grov i mun (jag älskar folk som svär njutbart på film och tv). Och så den fina detaljen att all musik i filmen är skriven av Mauro Scocco – som har en stor betydelse för storyn, eftersom David och Martin möts just över sin gemensamma kärlek till Scoccos gamla band Ratata.

Eduardos val:

TROLL

Norska troll

När man går igenom 2010 framstår det som vanligt som att det just det året är extra svårt att kröna en vinnare – Hämnden, Monster, Blue Valentine m.fl. gör det inte lätt men efter lite betänkande så måste det gå till den mest originella och samtidigt otroligt underhållande filmen Trolljägaren. Norge hade under en tid en väldig produktion av bra film och Trolljägaren var den bästa. Genom att finurligt sammanväva nordiska sagoväsen plus ett fejkat dokumentärfilter ovanpå det blev det succé! Helt plötsligt kom jag på mig själv att börja tro på de konspirationsteorier som finns i filmen – är elledningar bara ett stort nät för trollenoch  är deras sammansättning i blodet det som gör att dom stelnar? Låter rimligt för mig och jag glömmer att jag kollar på en film. Det är den bästa studen när sånt händer.

Snygga effekter och stämningsfullt. Skådespelarinsatserna var kanske inget att hurra över men det är viktigt att framhäva dessa oväntade och framförallt unika pärlor som filmvärlden levererar. Danmark och Susanne Biers Hämnden får ursäkta men denna gång så vann Norge!

Tröstpriser: True Grit, Blue Valentine och En ganska snäll man. Trivia: En av världens bästa serier hade premiär det här året: Dag – ännu ett tecken på Norges framgångar.

Emblas val – Exit Through The Gift Shop

exit

Filmåret 2010 är svart som natten. Med titlar som The Road, King’s Speech, Svinalängorna med mera var det inte lätt att hitta något som fastnade hos mig. Tills jag fick se att geniala filmen Exit Through The Gift Shop kom och lyste upp min filmhimmel. Äkta eller fejk? En fransman vill göra en dokumentär om Banksy men blir istället huvudpersonen i dokumentären, och ju längre filmen går blir han mer och mer besatt av sökandet, gränser suddas ut och i slutet undrar man om Le petit garcon faktiskt själv kanske är Banksy. Genialt och fantastiskt underhållande.

Christophers val – The Town

the-town-title-banner

Ben Affleck. Denna fantastiska regissör, utskrattad skådespelare, hatad som Batman och Matt Damons bästis, visade att man kunde regissera och spela huvudrollen med bravur. Jag utsåg den här filmen till årets film, här på Onyanserat 2010 så för mig var valet enkelt. En berättelse om en bankrånare (Affleck) som förälskar sig i  sin gisslan (Rebecca Hall). Det är spännande så man knappt orkar och det är så bitterljuvt. Jeremy Renner var fantastisk och blev aldrig bättre.

Jonas val – Four Lions

Four Lions

Förträffligt psykbryt i Black Swan, lågmäld briljans i Another Year och intrikat action i Inception till trots, från 2010 väljer jag den sanslösa terroristhumorn i Four Lions.

Fyra muslimer i Storbritannien bestämmer sig för att bli martyrer och spränga sig till den slags lycka jihadister verkar söka efter. De här unga männen har dock inte alla araber i stallet, och att de skall lyckas med en sådan här högexplosiv operation är redan från början långt från bombsäkert.

Ett provocerande tema från regissör Chris Morris som lyckas göra en bisarr satir av något så förskräckligt som terrorism. Men närmast harmlösa som pojkarna är finner jag det svårt att känna något annat än sympati för dem. Four Lions är något så ovanligt som en tankeväckande skrattfest.

Emils val:

Kick-Ass

Egentligen var det flera filmer som var bättre än köttarrullen Kick-Ass det nådens år 2010. Men ingen annan var lika underhållande. Som något slags peak på den era av komedier som på sätt inleddes med den första American Pie-filmen kom Kick-Ass och tog det där ”dra det för långt”-uttrycket in i seriernas och övervåldets värld. För det är våldsamt. Som fan.

Filmen fångade också upp en liten men verklig gatutrend: ”vanliga” människor som ger sig ut på stan, klädda som superhjältar, för att uppehålla lag och ordning. I filmen utgörs denna superhjälte av nörden Dave Lizewski (Aaron Taylor Johnson), eller Kick-Ass, som han kallar sig när han tar på den gröna och gula spandexdräkten. Fast den största behållningen är givetvis den övervåldsamma och ytterligt kompetenta superhjältinnan Hit-Girl (Chloë Grace Moretz). Det är så over the top. Och det är så skamligt underhållande.

Lindéns val:

Michelle_Williams_and_Ryan_Gosling_in_Derek_Cianfrances_BLUE_VALENTINE_-_Photo_Credit_Davi_Russo

Blue Valentine

Blue Valentine är inte bara sorglig och vacker. Det är en osentimental och autentisk bild av äktenskapets dynamik, där kärlek bara är en komponent i ekvationen. Vardagen, livspusslet, krossade ambitioner, ouppfyllda drömmar och att hälften av alla giftermål slutar med skilsmässa, är alla delar av samma ekvation. Vilket går stick i stäv med den bild av kärleken som vi fått serverad genom romantiska komedier.

Filmen hoppar nästan omärkligt mellan nutid och dåtid. Lite som tillbakablickar fungerar i ens eget huvud. Och precis som i verkliga livet dyker det aldrig upp några stråkar som talar om vad du ska känna. Blue Valentine är verkligen blytung och saknar helt förmildrande omständigheter. Det är ett dialogdrivet drama vars bränsle kommer från de fantastiska insatserna av Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams). Det är stundtals jobbigt att titta. Så bra är det. Man kan nästan ta på energin. Räkna inte med att bli underhållen. Räkna med en känslomässig kölhalning.

Lindmans val:

Inception1

Inception

Jag skäms nästan. Jag menar, man hade ju velat dra till med något mer oväntat. Någon obskyr lågbudgetrulle som knappt en levande själ känner till. Ni vet, en sådan där dunkel filmupplevelse man är tvungen att fråga sina mest elitistiska cineastpolare om. Det är klart att det hade varit både betydligt roligare och mer uppkäftigt men nu heter artikelserien ”favoritfilmer” och då finns det bara en väg att gå för mig.

År 2010 var Leonarndo DiCaprios år. Han hade turen, eller skickligheten, hur man nu väljer att se det att få vara med och dominera i två höjdare det här året, där filmatiseringen av Dennis LeHanes Shutter Island visserligen var en skön nagelbitare men framför allt fick han vara med och skapa modern filmhistoria i Christopher Nolans mästerliga brain twister Inception. En visuell milstolpe som blir djupare och djupare för var gång man ser den. Men det var inte bara det. Ingen annan film fick folk att snacka och tycka som Inception och det var inte bara en debatt om den sista scenen som wobblade likt en Uri Geller-akt. Nej, det här var en film som lattjade runt med grå materia på ett sätt som publiken inte sett maken till sedan the Matrix. Vissa förstod andemeningen, andra inte. Vissa älskade den villkorslöst, andra inte och det får man respektera.

Jag har pratat med folk som tycker att Inception är filmhistoriens största dravel, andra kan knappt leva utan kicken och har sett om filmen otaliga gånger. Det är en upplevelse som klockar in på närmare tre timmar men det är tre fullproppade timmar där ingenting lämnas åt slumpen och visst kräver den en del av sin publik, det skall man inte sticka under stolen med. När en överpresterande Nolan levererar ett pärlband av originella idéer så gäller det att hänga med i svängarna, och där andra regissörer skulle hållit inne med godsakerna till en uppföljare går Nolan istället all-in och vräker på med precis allt han har. Visst, under den pråliga och komplexa ytan är det en heist-rulle som många andra men sättet på hur han fuckar upp våra sinnen är ingenting annat än genialt. En fyrdimensionell värld som överraskar i både tid och rum. Jag kan tycka att det är lite tragiskt att vi förmodligen aldrig får se en uppföljare men å andra sidan behöver Inception inte någon uppföljare, den är nämligen perfekt precis som den är.

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg