Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Onyanserats favoritfilmer 2011

Inlägg av Måns Lindman den 31 oktober 2014 i

Favoritfilmer Onyanserat

2011

Lindmans val – Shame

Shame1

Shame

En orgasm brukar liknas vid en tripp till sjunde himlen. På film symboliseras den ofta av svettiga kroppar och halvöppna munnar som vrålar ut en perfekt synkroniserad njutning. Det är knutna nävar runt svarta sidenlakan och fyrverkerier i allsköns färger som exploderar i ett crescendo av stråkar. För Brandon är orgasmen ett nödvändigt ont och aldrig någonsin har en orgasm känts så ångestfylld som i Steve McQueens nattsvarta drama Shame. Det finns en ögonblickslång scen i filmen som berättar allt. Smärta, sorg och ånger. Närbilden på Michael Fassbenders ansikte talar sitt tydliga språk. I en kall, kal estetiskt välformad och påkostad vardag finns ingen lycka. Här finns ingen gemenskap, bara ensamhet och ett närmast maniskt sökande efter kontextlöst sex.
Sex. Brandon är visserligen sexmissbrukare men det här är egentligen ingen film om sex, det är en film om ett beroende och det lidande beroendet åsamkar. Han är sedan länge förbi tillfredsställelse och nu är det ansiktslösa knullet hans kors att bära, nu är det endast en djurisk drift som långsamt tvingar honom ut på den smärtsamt långdragna vägen mot undergång. Brandon visar inga känslor och trots att han ständigt har människor runt sig är han ensam i sin bubbla av ångest och lidande.

Shame är en av de jobbigaste filmerna man kan se. Det finns inte en tillstymmelse till humor, inga andningspauser, ingen lindring och det gör verkligen ont i kropp och själ att se hur socialt missanpassad Brandon är i vardagliga situationer. Det är ett stort jävla svart hål av ångest och det tar inte slut med eftertexterna. Nu börjar eftertanke och analys. Nu skall man försöka ta in all svärta och samtidigt försöka gå vidare med sitt eget liv och dess utmaningar. Shame är ett modernt mästerverk, det är en iskall hand som griper tag i dig och vägrar att släppa taget tills du känner dig lika dränerad som Brandon.

Eduardos val – Melancholia

Bejakande ensam

Vi skribenter pratade som hastigast om vem som skulle ta vilken film från 2011 innan. Lindman insisterade på att ta Shame – en film som avhandlade den mörka sidan av ensamheten i form av ångesten.

Samtidigt stod jag och vägde mellan Drive och Melancholia och konstaterade snabbt att just 2011 var ett bra filmår för ensamheten och ångesten. Dessa tre filmer behandlar alla temat ensamheten men i olika aspekter – där Shame visar den tärande hopplösheten och fallet nedåt så är Melancholia i den del där ensamheten funnit sig tillrätta med sig själv och är behandlar essensen av att vara ensam. Där omvärlden tappat sin roll och där ensamheten är en drog som ska förtäras sakta men säkert för sig själv.
Filmen om jordens sista sekunder och människors hopplösa hopp är tärande vackert i den danske filmskaparens händer. Von Trier inleder Melancholia med en scen som är lika självklar som obehaglig – jordens undergång. Genom att direkt eliminera hoppet så skapas direkt en relation till melankolins grund – där hopplösheten är given och med tiden så dränerar han alla livets aspekter på deras existensberättigande – sociala konventioner förlöjligas, det menlösa hoppet arkebuseras och relationer som aldrig levt dör återigen. Kirsten Dunst gör den perfekta rollen med sin glasartade blick som ständigt dröjer sig i en annan dimension och ser igenom världen och är tillfreds med det – kanske är det det som är så provocerade med filmen att den visar någon som är tillfreds med ensamheten och visar på att hoppet är inte det sista som lämnar en. Melancholia är utan tvekan den starkaste filmen om ensamheten för mig – den delen där ensamheten inte är något bra eller något dålig utan den enbart existerande – ren melankoli.

Jag har sett Melancholia en gång och det ska mycket till för att jag ska se den en gång till. Men jag ångrar aldrig att jag såg den. Så bra är den.

Ingrids val – Midnight in Paris

Midnight in Paris

Var lite inne på att fortsätta på temat ”ensamhet och ångest” som mina kollegor inlett här – med fantastiska norska Oslo 31 augusti, som ju verkligen tangerar det temat. Men nej, istället bryter jag av totalt här med en puttrig Parisnostalgi-karamell av Woody Allen.

Författaren Gil (Woody Allen- alter egot i filmen, som turligt nog istället spelas av Owen Wilson) som är extremt nostalgisk över guldåldern i den franska huvudstaden reser i tiden (på ett oförklarat vis, det är inte sci-fi liksom) och festar med alla sina kulturella idoler från 20-talets Paris. Det är spirituellt, intellektuellt och extremt parisporrigt, och inte minst väldigt underhållande att se alla dessa ikoner gestaltade. Exempelvis  Tom Hiddleston som F Scott Fitzgerald, Kathy Bates som Gertrude Stein, Adrien Brody som Salvador Dali och Corey Stoll som Ernest Hemingway. En väldigt väl genomförd idé av Woody Allen. Mysigt, i ordets mest positiva bemärkelse!

Jonas val – Rango

Rango

Rango är möjligen ett otippat val, men därför också kanske ett mer användbart filmtips då jag har en känsla av att den kan ha gått många förbi.

Detta är historien om kameleonten Rango, en ödla som hamnar på villovägar ute i öknen. Där är det riktigt torrt, till och med kaktusarna dör av törst, och en stackars ödla, van vid storstadsliv, har små chanser att överleva. Men Rango är inte en vanlig ödla. I själva verket är han en helt stollig ödla, full av överraskningar och filosofiska betraktelser. Han kommer till staden Dirt som tyvärr snart är ett minne blott om inte vattnet kommer tillbaka. Det är något som inte riktigt är som det ska, och Rango, som efter att ha dragit några rövarhistorier numera är sheriff i staden, börjar nysta i mysteriet.

Handlingen som sådan är måhända inte en särskilt originell historia, men tro mig när jag säger att Rango inte liknar något annat. Gore Verbinski har tillsammans med sina filmmakare på den inte helt oävna studion Industrial Light and Magic (George Lucas häckade där, mer oklart om han gör det fortfarande efter Disneys uppköp) skapat en fest för både ögon och öron. Alla djur, för det är djur som är rollfigurer i denna film, är fenomenalt genomtänkta, och Johnny Depp gör ett grymt röstarbete som Rango. Som om inte det skulle vara nog har filmen även ett filosofiskt djup, och anden från väst, som kan vara Gud eller Clint Eastwood, vem vet, och de fyra skaldande mexi-ugglorna som driver historien framåt med sina musikaliska insatser gör det hela till en metafilm-upplevelse.

Snyggt, coolt och definitivt sevärt.

Adriannas val – Crazy stupid love

crazy-stupid-love-movie-image-steve-carell-julianne-moore-05

Att hitta en romantisk komedi man verkligen trivs med är som att leta efter en nål i en enorm hög av nålar, om alla nålarna såg exakt likadana ut och 95 procent inkluderade Jennifer Aniston. Man kan vara hur försiktig man vill, men man kommer att sticka sig. Gång på gång på gång. Även om man sänker sina förväntningar, intalar sig att man inte ska hoppas på för mycket, så är det svårt att inte bli åtminstone lite besviken när man ser hur ännu ett knippe goda förutsättningar rinner ut i sanden. Men man fortsätter att leta, eftersom det trots allt finns en gräns för hur många gånger man kan se Sagan om Ringen. Och så plötsligt, så hittar man den.

Det finns väldigt få perfekta filmer här i världen, och Crazy, Stupid, Love är inte en av dem. Däremot är den ett fantastiskt välgjort, roligt och romantiskt komedidrama, med begåvade skådespelare och ett smart manus. Och med tanke på hur få filmer som faktiskt uppfyller de kriterierna är det ingen liten bedrift. Steve Carell och Julianne Moore spelar ett par som glidit ifrån varandra, och de gör det så fint att mitt hjärta fylls av ulliga kattungar som jamar Händels Hallelujakör. Emma Stone, evigt sympatisk, spelar en typiskt sympatisk Emma Stone-karaktär, Ryan Goslings magrutor jobbar övertid och Kevin Bacon är också med för att, ja, varför inte egentligen.

Kort sagt är detta en film du behöver i ditt liv, särskilt de dagar då tanken på att ge sig ut i det till synes menlösa utbudet av romantiska komedier känns extra tradig. För Crazy, Stupid, Love gör dig påmind om hur mycket det faktiskt är värt det.

Emblas val – This is England ’88

england 88

Okej, det här är ingen film i ordets rätta bemärkelse, utan en miniserie. Men med året 2011 i åtanke är det omöjligt för mig att inte välja den här briljanta uppföljaren till uppföljaren av en film. Hängde ni inte med? I så fall har ni missat en av de bästa berättelserna på rörlig bild ever! Men misströsta inte, jag ska guida er.

Först ut var filmen med namnet This is England (2006). Året är här 1983 och vi får lära känna Shaun, en ung pojke som tar klivet in i ungdoms/vuxenvärlden och börjar hänga med ett gäng skinheads där han är bra mycket yngre än resten. Men när skinheadscenen delas i två grupper, där den ena blir bitter på det rådande politiska läget och riktar sin ilska mot invandrarna splittras gänget – med en osäker Shaun i mitten. Det är britannien, det är 80-tal, det är grym musik, det är verkligt och jävligt gripande. Jag har ännu inte träffat någon som sett filmen som inte älskat den. I dare you.

Såna här filmer kan man lätt önska att man inte hade sett – för att få ha upplevelsen kvar! Men så händer det där man bara går runt och önskar sig: det kommer en uppföljare där vi får träffa gänget tre senare (This is England ’86.). Det är inte en film utan en miniserie som ger oss chansen att se hur det gått för alla. Fantastiskt bra uppföljare där alla blivit lite vuxnare, fått andra frisyrer och relationerna inte nödvändigtvis är samma som tre år tidigare.

Nu till det aktuella tipsåret 2011, då den senaste träffen med gänget skedde. Året är nu 1988 och det här är nog den svartaste av historierna. För att inte mitt tips ska bli ryssdramalångt går jag inte in på vem och vad eller hur – men det här är brittisk diskbänksrealism när det är som allra bäst: där inga åsikter man har om karaktärerna är svarta eller vita, där man grips med vare sig man vill det eller ej och där man kan skratta högt åt livet fast det är ganska pissigt ibland.

2015 utlovas ytterligare en serie då vi ska få träffa gänget 1990. Inspelning pågår för fullt och jag kan bara råda dig som inte redan sett den här sviten film att genast göra det.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg