Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats favoritfilmer 2012

Inlägg av Eduardo den 26 maj 2015 i

Favoritfilmer Onyanserat

favoritfilmer copy

Eduardos val:

Missförståd, förråd och ute i ett kyligt Danmark. Helvete.

Jakten

För 2011 valde jag Melancholia och varför svika den danska inslagna vägen? Finns inga riktiga skäl – men vi byter ut Von Trier mot Thomas Vinterberg och kör på Jakten. I ärlighetens namn så var 2012 inte ett vidare starkt år när det kommer till film men det faktumet ska inte förringa Jaktens briljans. Förskoleläraren Lucas (Mads Mikkelsen) som genom ett barns missriktade kärlek och ilska blir ett offer för en lögn och sakta faller ner för samhällets trappa och till slut finner sig på botten – bespottad och utfryst. Det finns få, om ens något, brott som vårt samhälle skyr och är så oförmöget att behandla som pedofili. Från att ha haft en säker och trygg vardag så vänder samhället Lucas ryggen när han anklagas för att ha begått närmanden mot ett av barnen på förskolan och sanningen är helt plötsligt irrelevant.

Filmen är ett grymt porträtt över samhällets oförmåga att ifrågasätta vissa stigmatiserade problem och dess katastrofala konsekvenser. Den är även ett porträtt av hur en individ så lätt kan kan brytas ned av rädslan och i fallet nedåt gör desperata uthopp innan den faller ned i den totala hopplösheten och uppgivenheten. Det finns knappt en av de mindre smickrande känslotillstånden vi har här i livet som inte tas upp under filmens 115 minuter – hatet, rädslan, äcklet, sveket, ensamheten och ursinnet dansar alla runt Lucas på hans svindlande fall nedåt. Inte ens när allt tycks klarnat upp så låter Vinterberg det bero och filmens sista scen visar hur rättfärdigt ett samhälle än är och hur förnuftiga vi anser oss själva så finns det vissa saker som aldrig kommer kunna förlåtas.

Bubblare: Seven Psychopaths (som egentligen kunde skippas och så ser du In Bruges istället)

Ingrids val: 

tyrannosaur

Tyrannosaur

Paddy Considine är mest känd som skådis, till exempel såg vi honom som mysig gruvarbetare i Pride i vintras, och han har också gjort väldigt roliga roller, till exempel i Hot Fuzz. Men när han regidebuterade med Tyrannosaur (fortfarande hans enda långfilm som regissör), då var det inget jävla mys och humor. För det är en otroligt brutal och mörk film – som samtidigt lyckas vara oerhört rörande. Huvudkaraktärerna, vars relation filmen kretsar kring, är Joseph och Hanna. Joseph är en alkoholiserad och allmänt självdestruktiv änkling som slåss och förolämpar folk mest hela tiden. Hanna är en kristen välgörenhetsarbetare, gift med en sadistisk man, och jobbar i en butik i stadens ruffiga kvarter, dit Joseph en dag tar sin tillflykt. På något vis möts de i sina utsatta situationer, och en speciell och inte alls oproblematisk vänskap börjar växa fram. Peter Mullan och Olivia Colman i huvudrollerna är helt otroliga. Det är som sagt en brutal och mörk film, och jag trodde nog aldrig att jag skulle se den mer än en gång, men när jag häromdagen råkade på den när den gick på SVT kunde jag inte slita mig. Regin och skådespeleriet har en sådan tonträff och lyskraft. Brittisk socialrealism av mörkaste, och bästa, sort.

Lindmans val: 

The Master

The Master

Hata eller älska? Ja, det är ju den stora frågan som måste ställas då och då och som oftast saknar svar. För det mesta kan man nämligen lägga sig någonstans mitt emellan och köra på den där livlinan vi kallar gråzon men ibland kommer det en sådan där rulle där det tricket inte går att praktisera. När man inte kan tycka ”nja, det var väl okej liksom.” The Master är väl kanske det mest tydliga exemplet av alla. Sällan har en film haft så tydliga läger. Haters gonna hate och lover gonna love eller nåt i den stilen men jävlar i min låda vad hatad och hyllad The Master har blivit genom åren. Det bevisar ju givetvis bara ännu en gång vilket snille och vilken demonregissör den gode Paul Thomas Anderson är. Snubben som inte kan göra några simpla bakisrullar och det lyfter jag ju min imaginära hatt för varje dag i veckan. Det där gör andra redan så bra och regelbundet och det är något visst ändå med en regissör som ständigt vågar utmana och utvecklas och inte är rädd för att trampa jänkarna på sina redan småkränkta tår. Här hamnar nerven rejält i kläm när Anderson ger sig på allt som är heligt och oheligt, kort och gott, KÄNSLIGT! Alla vet ju vad som händer när man lyfter ämnen som Gud, fosterland, sex och pengar. Det blir KÄNSLIGT och folk rasar både här och där.

Men framför allt skall man ju se The Master på grund av Joaquin Phoenix som inte bara gör sitt livs roll, han skådespelar som om det inte fanns någon morgondag. ”Jorden går under i morgon och det här din sista roll, gå in och kör nu gubben!'” Addera sedan det faktum att han spelar mot en Philip Seymour Hoffman som är on fucking fire. Nej, ingen kan väl förneka att skådespelarinsatserna är mästerliga men sedan kommer det jobbiga. Man skall haja rullen också och där har många gått bet. Folk har basunerat ut ”Scientologpropaganda!” men nej säger jag till er. Om vi nu skall sätta etiketter på grejerna så handlar det väl snarare om varför vi människor attraheras och vilseleds av religion, makt, sex och pengar. Don’t be a hater. Se filmen. Prata med andra som också har sett mästerverket, se den igen och igen och gräv djupare. Dissekera, riv ner och utforska varenda litet skrymsle och argumentera saker som gruppdynamik och samspel mellan teori och praktik. The Master är inte bara en film, det är också utmaning. En vacker, iskall, långsam och brutalt svår utmaning, verkligen inte det minsta enkel. Men å andra sidan, sedan när blev enkelt roligt?

Emblas val: Argo & Good Vibrations

2012

De riktiga upphovsmännen, kan man säga: Tony Mendez som spelas av Ben Affleck & Terri Hooley som spelas av Richard Dormer.

Nu gör jag nåt jag kanske inte får göra, men vi kallas ju inte ”onyanserade” för intet. För mig var det nämligen jämnt skägg mellan topprullarna Argo och Good Vibrations. USA vs UK. I vanliga fall vinner alltid britannien i min värld, lite som att sten vinner över sax – det bara är så. Och att båda dessa filmer dessutom baseras på verkliga händelser, en svaghet jag har, gör valet omöjligt att göra. Så jag skiter i att välja.

I Argo får du se Ben Affleck i sjuttiotalsfrilla, spela CIA-agenten Tony Mendez som fritar amerikanska medborgare från fångenskap i Iran genom att låtsas vara regissör och låta sina medarbetare fejka ett teamet ska spela in en rymdfilm i landet. Och Good Vibrations handlar om Terri Hooleys musikaliska dröm om att starta ett skivbolag från en liten skivbutik i Belfast under slutat av 70- början av 80-talet. Ni ser, man KAN inte tvingas välja mellan fejkad rymd och Undertones! Kolla in båda, så kommer du bli dubbelt glad!

Lindéns val:

beasts-of-the-southern-wild-movie-wallis

Beasts of the Southern Wild

De första tio minuterna av den här filmen kan mycket väl vara det bästa jag någonsin sett. Regissören Benh Zeitlin och klipparen Editor Afonso Gonçalves har sagt att de jobbade oerhört länge med just inledningen för att åstadkomma en explosion av liv, kärlek, energi och känslor. Och tveklöst har arbetet burit frukt. Den sexåriga Hushpuppy (briljant spelad av Quvenzhané Wallis) inleder med en lång voice over där hon presenterar platsen Bathtub, som är en fiktiv ö utanför Louisianas kust, samt dess mustiga invånare. Bortom ön ser vi en stad som med stor sannolikhet är New Orleans. Filmen utspelar sig före, under och efter en Katrina-liknande storm och visar vilka konsekvenser det får för platserna vi ser och människorna vi möter.

Narrativet i filmen är väldigt poetiskt och friflytande. Filmen har fått kritik för att romantisera de fattiga trashankarna som befolkar ön, men det berättas med ett bultande hjärta och är befriat från spekulativ sentimentalitet. Jag tror filmkollektivet som ligger bakom filmen har de ädlaste av avsikter och att beskylla dom för exotism blir bara småaktigt. Berättelsen kretsar mycket kring den ganska besvärliga relationen mellan far och dotter. Det är uppenbart att pappan ser att hans dagar är räknade och han gör vad han kan för att förbereda Hushpuppy på ett liv på egen hand. Och det finns så många rörande scener. Han är inte exemplarisk på något sätt men han kämpar på.

Bo Widerberg hade ett mantra när han filmade: ”liv till varje pris”. Han var inte så noga med repliker eller ens om kameran stod rätt, det viktigaste var känslan av liv. I alla avseenden har debutanten Benh Zeitlin lyckats åstadkomma det med Beasts of the Southern Wild. Det finns ett självförtroende, och ja liv, i regin som det för de flesta tar många år och många filmer att hitta. Om ni vill uppleva ren och skär filmmagi och en hyllning till att som är vackert finns det ingen bättre denna euforiska film från 2012.

Emils val: 

The Raid

The Raid

Varje år är ett bra musikår, heter det på musiktidningen Sonic. Och det gäller i högsta grad även film. Parallellt med detta gäller också Søren Kierkegaards gamla citat om att vi lever livet framlänges och förstår det baklänges. Ett filmårs specifika storhet avslöjas retroaktivt – och ärligt talat, ofta har man ju inte riktigt sett allt som produceras och bör ses under ett år, det kräver ofta fler påföljande år. Sedan följer inte heller ett filmår riktigt samma tidsindelning som vår årstideräkning. Åren snarare flyter in i varandra, än avslutas och påbörjas kring det vattentäta skottet 31 december, 24:00. Till följd av varierande premiärdatum i olika länder och andra sådana där obegripliga, ålderdomliga filmbranschfasoner.

År 2012, fast det var egentligen 2013 då den hade svensk premiär, hyllade jag Silver Linings Playbook. Likadant med Django Unchained. Den första är fortfarande en bra film, men när man är uppe i ett skeende är det lätt att det bär iväg. Det är definitivt inte det årets bästa film. Den sistnämnda är definitivt en kandidat och den uppfyller också ett eget kriterium jag har för dessa årsbästalistor: den är underhållande. Det finns ju nämligen filmer som är tungt bra, som man är glad att man har sett, som man hade och har en behållning av. Men som liksom inte riktigt ”underhåller” och man aldrig skulle se igen. Lars von Trier gör en hel del sådana rullar.

År 2012 bjöd tungt norskt: Oslo, 31 augusti. Tugnt underhållande: The Dark Knight Rises. Skamligt underhållande: 21 Jump Street. Tungt otäckt, dokumentärt: The Act of Killing. Men jag tänker ju givetvis ge er det mest våldsamt underhållande, som jag såg ett par år efter 2012, och som väl rent tekniskt premiärade 2011 – som sagt, åren flyter ihop. Håll i hatten nu: The Raid.

Handlingen i den indonesiska filmen kan beskrivas så här: En polisstyrka ska ta sig in och upp i ett gangsterhöghus. Näpp, det är inget mer. Detta är en film som inte investerar tungt i varken manus eller annat filmvetenskapsbjäfs. Dredd (2012) från samma år är likadant konstruerad, men innehåller inte samma detalrikedom i våldskoreografin. För det är i detaljerna The Raid står ut. Så mycket göttiga element och osannolika händelser som ett endaste slagsmål i filmen innehåller, innehåller sällan en hel actionfilm. Många värjer sig mot ”lite schysst ultravåld” – som det hette i den gamla tokpajiga Nattbuss 807 (1997). Och undertecknad skulle inte ta i ett handgemäng i köttvärlden med ”a ten foot pole”. Men våld är ju förbenat underhållande på film, och särskilt när det är så raffigt, oblygt och icke-ursäktande realiserat som i The Raid.

Christophers val:

medium_The20Imposter202

The Imposter

Bart Layton geniala dokumentär om Frédéric Bourdin, en fransman som sa att han var den förlorade sonen till en familj i Texas. Och trots att ingenting påminde om den försvunne pojken, varken utseende och prat, så blev han en del av familjen igen. Men finns det en anledning till att familjen tar tillbaka den ”förlorade” sonen? Bourdin gjorde en spelfilm om fallet ( Kameleonten ) som ingen såg och bestämde sig då för att istället göra en dokumentär och intervjua alla inblandade. Det blir en av dom bästa dokumentärer ( eller thriller) jag sett. Se!

Skrivet av Eduardo

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.

Fler inlägg av Maila Eduardo
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg