Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats favoritfilmer 2013

Inlägg av Cissi Eriksson den 26 november 2017 i

Favoritfilmer Onyanserat

 

För sju år sedan började Onyanserat projektet med att gå igenom våra favoritfilmer år för år, med start filmåret 1974. För visst är alla år bra filmår egentligen? Ibland behöver man bara lite hjälp med att vaska fram guldkornen. Här kan du se alla våra favoriter, år för år. Det var ett tag sedan sist, närmare bestämt två år sedan, men nu drar vi igång igen! Och vi har kommit fram till år 2013.

Ingrids val:

Only Lovers Left Alive

Jim Jarmusch gjorde helt klart sin egen version av vampyrgenren i Only Lovers Left Alive, som inte riktigt går att jämföra med något annat. Vampyrerna Adam och Eve har fått hitta sina sätt att få tag på blod i den här världen (vilket i Adams fall involverar absurt komiska scener på ett sjukhus, inklusive en doktorsförklädnad som ser minst sagt misstänkt ut), och scenerna när vampyrerna får sina bloddoser är fantastiska. För övrigt är det inte mycket huggtänder och blottade halsar i den här filmen. Däremot två skådisar, Tilda Swinton och Hiddleston, som är perfekta i sina roller som vampyrparet vars kärlekshistoria har pågått i hundratals år. Deras coola skådespeleri, med inslag av torr humor, skapar tillsammans med ett grymt soundtrack, väldigt vackert foto och scenografi en film som är skön att bara sjunka in i, trots att det kanske inte händer så jättemycket egentligen.

Cissis val:

Dallas Buyers Club

En film som stack ut detta år var Dallas buyers club där herr hunk himself: Matthew McConaughey, gick från bespottad B-skådis till top of the pops genom att göra en makeover som resulterade i en guldgubbe vid namn Oscar. Filmen är baserad på en sann historia om elektrikern Ron Woodroof (McConaughey) som på sin fritid roar sig med att rida tjurar på rodeon, proppa sin kropp full med diverse narkotika och ha oskyddat sex med okänt antal kvinnor. Men en dag tar det roliga slut och Ron (McConaughey) får reda på utav en läkare på akuten att han redan borde vara död eftersom hans AIDS är långt framskriden. Rons reaktion är: ”Are you fucking kidding me?! I ain’t no faggot motherfucker”.

Så börjar Rons kamp mot den skoningslösa sjukdomen AIDS och de giriga läkemedelsbolagen som vill tjäna pengar på desperata människor som gör allt för att överleva. Han får en nya vän i den transsexuella kvinnan Rayon (ypperligt gestaltad av en lika mager Jared Leto) med vem han börjar smida planer hur man ska få tag på läkemedel till reducerat pris. Ron kan snabbt lägga till epitetet smugglare i sitt CV.

Dallas buyers club är en film som öppet kritiserar den skenande kapitalism som driver läkemedelsbolagen att bokstavligt talat gå över lik samtidigt som den hyllar den amerikanska entreprenören som alltid har uppmanats att gå sin egen väg i jakten på rikedom och självständighet.

Man kan riktigt känna den ångest McConaugheys rollkaraktär utstrålar likt radioaktivitet och den oväntade vänskapen mellan Rayon och Ron berör långt efter att filmens eftertexter rullat klart.

Lindmans val:

Prisoners

Får jag dra till med det tröttaste av branchuttryck i versaler? EN KÄNSLOMÄSSIG BERG OCH DALBANA! Denis Villeneuves nagelbitare till familjemardröm var inget annat än spektakulär. Här slängde han in tittaren i en oerhört svettig och tät thriller som hela tiden ville få oss att tänka ”tänk om det vore jag, tänk om det vore mitt barn!” De moraliska dilemmorna avlöste varandra i en psykologisk labyrint där herrar Jackman och Gyllenhaal krämade det sista ur sina respektive rollfigurer. Den snötäckta småstaden, ångesten och paniken. Prisoners var obekväm och fantastisk, en av de där sällsynta rullarna som låg kvar i bakhuvudet och skavde långt efter visning.

Thereses val:

Frost

Okej, jag hade nog egentligen velat nämna Prisoners här, eller till och med American Hustle, men jag måste ändå slå ett slag för Disneyklassikern Frost. Den var så uppfriskande modern med att sätta fokus på systerskapet istället för en kärlekshistoria, och med Josh Gad som snögubben Olaf var jag fast (jag ÄLSKAR hans ”In summer”- låt).

Nu har jag sett den så många gånger att jag slitit ut den och tycker väl idag att den inte är lika utstickande och modern, särskilt inte efter att Vaiana tagit ett steg längre och skippat kärleksbiten helt, men jag minns när jag såg den första gången. När Elsa slår sig fri från sitt isolerade liv, när Hans visar sin rätta färg, när Anna räddar dagen.  Mäktigt.

Eduardos val:

Before-trilogin

Jag var sen till att upptäcka världens vackraste kärlekstrilogi och gjorde det när jag färdades på ett tåg genom Indien, och kommer ihåg hur jag nästan började gråta över hur vacker Before sunrise var. Sen kom Before sunset och alla cyniska tankar på den långvariga kärleken försvann och kärleken mellan Jesse och Celine var lika vacker som i den första filmen. Det kunde kanske lika gärna tagit slut där, med en vacker tanke på vad kärleken och dess beständighet är, men såklart så behöves ju även ett slut. Och det är där Before Midnight kommer in och bara gör slutet på trilogin sådär smärtsamt vackert och realistiskt som det behöver vara. Jesse och Celine har barn och lever tillsammans och slåss mot vardagens triviala men frekventa utmaningar och den nyfikna och utforskande attraktionen mellan dom två är borta. Och det är det som allt handlar om – den epoken som kommer efter en långvarig förälskelse och hur världens mest romantiska par hanterar det.

Första gången jag såg Before midnight så hatade jag den för att den förstörde så mycket av de två första filmerna och tiden har satt sina spår i allt. Men desto mer jag ser den i relation till trilogin desto bättre blir den och Celine och Jesse förblir världens vackraste kärlekspar.

Jonas val:

Blå är den varmaste färgen

16-åriga Adèle tar några raska steg in i vuxenvärlden när hon går från fumligt, sexuellt uppvaknande till ett högintensivt, passionerat förhållande med den några år äldre konstnären Emma. Med tiden blir dock sexet i princip det enda de har gemensamt, och olikheterna gör det allt svårare att hålla ihop.

Denna queerfilm har hyllats med bland annat en Guldpalm, och är omtalad för Adèles och Emmas mycket närgånget utforskade fysiska relation med ovanligt utdragna sekvenser. Hela filmen känns väldigt autentisk och trovärdig, och skådespelarna levererar på högsta nivå under hela detta tre timmar långa kärleksdrama.

Emblas val

The Purge

Film är inte mitt starka område sen en bunt år tillbaka. Det är nästan uteslutande serier jag kollar på numera. Men en film som jag hann se under 2013 och som jag ofta vill se om är The Purge. En dystopisk framtidsvision, åtminstone en dag om året då allt (ALLT) är tillåtet vilket håller brotten nere på 0% resterande dagar. Utmaningen blir förstås att besluta: ska jag jaga – eller jagas. Eftersom allt ifrån inbrott till mord sker under Purge-natten gäller det, för den som inte vill delta, att låsa in sig väl. och som vi redan vet, vare sig det gäller zombies eller mördare, så kommer den som vill in oftast dit förr eller senare. Det här är också en spännande kommentar till klassamhället, där de som inte har råd att skapa ett säkert hem också riskerar att inte klara sig till morgonen när The Purge är över. Klaustrofobisk film med två hyfsade uppföljare.

Adriannas val:

Gravity

När jag första gången såg Gravity på bio var jag tvungen att krampaktigt hålla fast mig i fåtöljen. Att se den här utomatmosfäriskt svindelframkallande ångestresan på en stor duk är en fysiskt drabbande upplevelse så svår att värja sig mot att min kropp gick in i panic mode – jag befann mig inte längre på en kvartersbiograf i ett söndagssömnigt Varberg utan svävande fritt i yttre rymden och under de omständigheterna gäller det att FÖRANKRA SIG. Så jag förankrade mig igenom filmen och när jag kom ut ur salongen var jag lika delar hänförd och illamående. Gravity är en sällsynt uppvisning i konsten att vara konsekvent och bör som sådan vara ett föredöme för hela Hollywood; välj inte tusen saker att göra dåligt utan nöj dig med EN och gör den bra.

Skrivet av Cissi Eriksson

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg