Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Onyanserats favoritfilmer 2008

Inlägg av Ingrid Forsberg den 9 juli 2013 i

Favoritfilmer Onyanserat

2008

 

Ingrids val:

baader

The Baader Meinhof komplex

Ingrid säger: ”Historien om hur ett gäng vänsteraktivister går från att demonstrera till att börja utföra terroristaktioner, i synnerhet hur medelklassjournalisten Ulrike Meinhof går från sitt borgerliga familjeliv till att bli ideolog i Röda Armé-fraktionen, är oupphörligen fascinerande. Särskilt eftersom det hände så nära oss, både tidsmässigt och geografiskt.

Jag är en sucker för filmer som skildrar historiska skeden, gärna mer eller mindre nutidshistoriska. Därför var The Baader Meinhof komplex en av mina bästa filmupplevelser 2008, trots sina svaga sidor. För det är klart att det alltid finns en risk att man tror lite för mycket på exakt hur saker och ting skildrades i filmversionen, vilket allt som oftast skiljer sig en hel del från verkligheten. Och just skildringen av drivkraften bakom beslutet hos Ulrike Meinhof, när hon lämnade sina barn för att bli terrorist, kommer jag dessvärre ihåg som en svagare del i filmen. Men trots det är The Baader Meinhof komplex en sevärd, spännande och fascinerande film, där man som en bonus kan känna att man blir lite extra upplyst om sin samtidshistoria. Dessutom med ypperliga skådespelarinsatser, inte minst från Martina Gedeck (också fantastisk i De andras liv) som gör ett fantastiskt nervigt porträtt av Ulrike Meinhof.”

Emblas val:

låtdenrätte

Låt den rätte komma in

Embla säger: ”2008 bjöd på fler godbitar än jag först trott. Men efter att ha valt mellan Iron Man, Milk och Låt Den Rätte Komma In får jag ändå kapitulera och välja svenskt. Inte för att jag inte var som ett barn på julafton när jag fick se Robert Downey JR som Tony Stark eller för att Sean Penn skulle skulle ha gjort något annat än fått mig sitta med halvöppen mun och överfyllda tårkanaler när han gestaltar den homosexuelle och därför illa behandlade politikern Harvey Milk. Men det är något alldeles särskilt när svenskarna ger sig på det som för det mesta bara importeras från USA – horror.

I denna John Ajvide Lindqvists filmatiserade bok får vi träffa en vampyr som bor i Blackeberg. Det här fantastiskt att få lite diskbänksrealism hopbakat med törsten efter pulserande blodådror. Har du ännu inte sett den så gör det. Och undvik amerikanarnas version – det är för mig lika obegripligt varje gång de gör en egen version på något som redan är bra.”

 Jonas val:

Avsked

Avsked

Jonas säger: ”Jag har varit fascinerad över Japan, dess historia och kultur så länge jag kan minnas. När jag var liten tänkte jag bli samuraj när jag blev stor, men nu som webbprojektledare kan jag bara trist konstatera att min SYO-konsulent måste gjort ett odugligt jobb med att staka ut vägen för mig. Nåväl. Jag kan åtminstone avnjuta japanskt på film som tur är.

När jag tittar tillbaka på 2008 ser jag att ett ganska starkt filmår med The Dark Knight, Jag har älskat dig så länge och Rachel Getting Married för att ta några exempel. Mitt val faller dock på japanskt i form av Avsked.

Det är en fantastiskt vacker film om en ung man som, precis som jag hade, har problem med sitt yrkesval. Han lär sig till slut konsten och ritualen som utförs innan de döda läggs i sin kista. Japaner är som bekant världsmästare i ceremonier, vilket vanligtvis brukar mötas med den största av respekt, men detta är märkligt nog ett hånat yrke trots uppskattning från de anhöriga. Hänförande foto och musik, och dramatik och humor i det lilla.”

Lindéns val: 

Anvil

Anvil – The Story of Anvil

Lindén säger: ”2008 var en fantastiskt bra filmår. Att bara välja en är i det närmaste självplågeri. Man on Wire, The Wrestler och Frozen River är några lysande exempel. Men den film jag tyckte allra bäst om var ändå filmen om Anvil. Detta sorgliga hårdrocksband från Kanada som aldrig fick det stora genombrottet. I filmen skyller de på allt ifrån slappa skivbolag till undermålig produktion – men om man lyssnar på deras tidiga skivor är svaret ganska enkelt – de hade inga bra låtar. Så varför göra en film om ett gammalt avdankat band? Svaret är sångaren Steve ”Lips” Kudlow och trummisen Robb Reiner. Dessa två herrar har aldrig gett upp drömmen trots alla motgångar. Och de är fantastiska karaktärer – på många sätt varandras motpoler – vilket kanske är en förutsättning.

I filmen får vi följa bandets femtioelfte come back-försök och det är en resa som är rörande, rolig och i slutändan faktiskt inspirerande. Och precis som med alla bra dokumentärfilmer spelar det ingen roll om man tror sig vara intresserad av ämnet. För är karaktärerna och historien tillräckligt bra blir det en bra film oavsett. Anvil! The Story of Anvil är en film om vikten av att tro på sig själv, aldrig släppa taget om sina drömmar och att det aldrig är för sent att börja om.”

Alex val:

Definitely, maybe

Definitely, maybe

Alexander säger: ”Jag instämmer med föregående skrivare om att 2008 var ett år som fullkomligt dignar av fantastiska filmer. Jag har dock valt  en film som kanske inte kommer hamna i läroböckerna på filmvetarlinjen, men som ändå har hamnat på min lista över tidernas bästa romantiska komedier. Jag skäms inte för att erkänna att jag är en sucker för romantiska komedier och det är väl knappast någon hemlighet att jag har en ganska stenhård mancrush på Ryan Reynolds, och här får jag min beskärda del av båda. ”Definitely, maybe” träffade mig rakt i mitt blödiga hjärta och har sedan dess sin självklara plats hemma i bokhyllan.”

Will Hayes, en 30-någonting Manhattan pappa är mitt uppe i en skilsmässa när hans 10-åriga dotter, Maya, börjar att fråga honom om hans liv innan äktenskapet. Hon vill veta allt om hur hennes föräldrar träffades och blev förälskade.  Will återupplever sitt förflutna när han berättar historien om hans romantiska relationer med tre väldigt olika kvinnor, varav en av dem är Mayas mamma. Vilken av dem det är ålägger han dottern att lista ut.

”Ryan Reynolds kan jag bara inte ogilla och Abigail Breslin är sådär lagom lillgammal, sockersöt och bambiögd så man bara smälter. Filmen har en stark ensemble av kvinnor som man faktiskt skulle kunna bli kär i, Elisabeth Banks, Rachel Wiesz och Isla Fisher är utan tvekan vackra kvinnor men som här vinner med sin personlighet och charm. En mindre men ändock underbar insats av en åldrad Kevin Kline inte att förglömma. Även jag sitter och klurar på vem av kvinnorna i Wills historia som kommer visa sig vara Mayas mamma och jag hoppas från och till på dem alla tre, men blir alltid lika lycklig och gråtmild när sanningen kommer fram och Will äntligen får sitt livs kärlek tack vare sin snusförnuftiga dotter. Definitely, Maybe är en film som har allt som en romantisk komedi ska ha och den passar perfekt vare sig det gäller första dejten, en myskväll med din långtida partner i soffan eller för all del även som singel för att få upp hoppet om kärleken igen.”

Lindmans val:

GT1

Gran Torino

Lindman säger: ”Det är väl bara att haka på sina kollegor och instämma till fullo. 2008 var ett bra filmår och det var svårt att välja ut en enda film bland alla fina bidrag. Precis som Embla stod jag länge och valde mellan tre alternativ. Samtliga ganska långsamma i sitt tempo men de hade en sak till gemensamt, det var hjärtskärande historier som skulle berättas. Seven Pounds, en av få filmer som fått mig att gråta, med Will Smith i huvudrollen, helt crazy, jag vet. Pojken i Randig Pyjamas, en fantastisk och gripande berättelse om krigets fasor sett ur ett barns ögon men till slut insåg jag att jag inte skulle kunna välja bort Gran Torino.

Jag såg filmen på AMC i Dallas och efteråt ställde sig hela biografen upp och applåderade i flera minuter. Jag borde väl också ha gjort det men istället satt jag ner och kände mig bara tom, jag var tagen, jag var förlorad men samtidigt kände jag mig nästan pånyttfödd. Vad hade jag egentligen fått se? Jo, jag hade sett ett människoporträtt som var så ”in my face” att jag nästan kände mig förnärmad. Jag var så berörd av den enkla men kraftfulla berättelsen om den patriotiska inskränkta surpuppan Walt Kowalski som får stå vid sidan om och se världen förändras. En kvarleva så hopplöst förlorad i gamla värderingar och så oönskad, eller i alla fall inte längre behövd, men samtidigt så naivt omedveten om detta faktum att han ständigt bränner sina ljus i båda ändar innan polletten slutligen trillar ner. Clint Eastwood är fullständigt outstanding i sitt skådespeleri, eller skådespeleri förresten. Någonstans i processen tror jag fan att karln glömde bort att han skulle spela en roll, så brutalt bra är han och när han med sin släpiga raspiga röst säger ”I will blow a hole in your face and sleep like a baby”, ja då tror jag på honom. Då tror jag att han menar exakt det. Då är precis det han vill göra. Han är Dirty Harry fast i verkligheten om man nu kan säga så. När transformationen sedan tar sin början, när Kowalski släpper garden och välkomnar människor in i den bubbla han levt i under så många år och ser vilket utbyte han får, ja då mjuknar man som människa. Då ser man vad livet verkligen går ut på. Då föds man på nytt.”

Christophers val:

religulous

Religulous

Christopher säger: ”Det kom sjukt mycket underhållande filmer och det kom sjukt viktiga filmer 2008, men bara en är båda delarna. Jag pratar givetvis om Bill Maher’s dokumentär Religulous. Och ja, det är en ordvits mellan religious och ridiculous, vilket ganska väl summerar hela filmen. Programledaren och komikern, eller vi kan kalla honom geni kort och gott, Bill Maher gör en djupdykning i religionens högborgar runtom i världen och låter fanatiskt troende tala för sig själva. Religion har aldrig varit larvigare.”

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Gnutobbe

    Jag såg Anvil spela på en liten festival i Östergötland(Skogsröjet).
    En sådan spelglädje och sådan lycka som Lips utstrålade gjorde mig glad ända ion i själen!!!!

Fler onyanserade inlägg