Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

Peace and Love filmfestival – Måndag

Inlägg av Eduardo den 1 september 2015 i

Peace and love

y6y64kafjQBPMw7pGW3GQ4ELL6YbvLSNdvKRhI-BscA
Efter att ha struttat runt lite i Örebro så hamnar jag utanför den nya biografen på (förslagsvis?) Storgatan som är vacker i sig men när man går tillbaka till bio Roxy där större delen av festivalen hålls så slår den den nyare på fingrarna. Biografen är en av Sveriges äldre och uppförd runt 1910-snåret med vackra detaljer från både starten och från restaureringen på 1940-talet kvar. Lagom stor för att samla alla som vill och lagom liten för att skapa intimiteten för en vacker filmfestival. Måndagen bjöd på acting-workshop med Dana Gourrier, dokumentären Homme Less men även dom första filmerna i filmtävlingen under festivalen.

The drill sergent som skulle vara instruktör men blev skådis

The drill sergent som skulle vara instruktör men blev skådis

Full metal jacket – A running commentary with Martin Hunter

Jag gillar inte att saker ska förklaras för mycket i detalj speciellt inte film som jag gillar ha som ganska lättillgänglig. Därför har jag ganska minimal förståelse för folk som tycker det är en kul idé att titta på filmer med kommentatorsspåren påslagna. Jag bryr mig inte om vad Legolas tänkte när han stod på en IKEA-pall som senare CGI:ades till en 400 hög mur. Hur som så visades under måndagen Full Metal Jacket livekommenterades av Martin Hunter som var editor av filmen och jobbade med Stanley Kubrick under nio år. Att sammanfatta allt som sades är såklart larvigt ambitiöst men för att ge en insikt om vad som stämningen så kan vi peka ut några av detaljerna.

Martin Hunter är en fantastiskt berättare som kan kommentera vilken vecka vissa av scenerna gjordes trots att nästan 30 år förflutit. Att höra om hur samma helikopter användes till alla flygscener för att det var den enda som fungerade eller hur pressad skådespelaren Vincent D’Onofrio (Leonard som blir galen i första delen) var under inspelningen är helt enkelt så jävla kul och engagerande. Att Kubrick ringer upp Mick Jagger och förhandlar om att få spela Paint It Black under slutet eller att Disney av någon galen anledning gav tillåtelse att soldaterna får sjunga en Mickey Mouse-låt i slutet som symbolik är bara prickar över i:en på hela föreläsningen. Hur palmerna flögs in under inspelningen och förfaller scen för scen eller hur vietcongsoldaterna snubblar fram i vissa scener för att det inspelat vintertid i England är såklart lika informativt som underhållande. Martin Hunter har varit med tidigare i år och jag kan verkligen rekommendera alla som får chansen någon gång att lyssna på honom när han berättar om arbetet och relationen med Kubrick. Jag står i en mental skamvrå men ändå nöjd över att jag satt i 2 timmar och 20 minuter och lät någon prata igenom hela filmen.

Aiden Gillan

Aiden Gillan

You’re ugly too – tävlingsbidrag

När Stacys mamma dör så finns det bara hennes sarkastiska morbror Will som kan ta hand om henne och den dämpade glädjen är ömsesidig. På den Irländska landsbygden är allt vi möts av dämpat – ljuset, färgsättningen och resten.  Will är frisläppt från fängelset för att kunna ta hand om Stacey och tillsammans flyttar dom in i en trailer park där dom tvingas komma överens tills vidare med alla glädjeämnen som en trailerpark kan uppbåda, slagsmål, fylla och grannsämja. Filmen är lågmäld med en underton av hård humor och jargong mellan dom två som med tiden tvingas lita på varandra. Den knapphändiga kommunikationen gör att större delen kommer att ligga i detaljerna och relationen till andra människor och sin omgivning blir berättande för huvudpersonernas relation till varandra. Stacy tvingas, efter medicinska problem, att stanna hemma från skolan och träffar en lärarinna som Will fattar tycke för men både den medicinska faktorn och flörten med läraren som viktiga berättarmoment uteblir och är i efterhand ganska… oviktiga. Som drivande för storyn absolut men hade kunnat vävas in bättre och framförallt vara en starkare del av helheten. Framgången i filmen på relationen mellan Will och Stacy där relationen byggs upp allt eftersom och på ett vackert sätt får dom att ty sig till varandra. Vacker men kunde varit så mycket mer.

Takku (Mimosa Willamu) årets grymmaste unga skådis

Takku (Mimosa Willamu) årets grymmaste unga skådis

Headfirst (Päin Seinää) – tävlingsbidrag

Den finska regissörens Antti Heikki Pesonens debut(lång)film som utspelar sig i en av de finska motsvarigheterna till miljonprogrammet (ungefär exakt samma utformning som det svenska fast folk pratar finska och dricker lite mer öl och mindre befolkat) där Essi bor tillsammans med sin dotter Takku och hatar livet i största allmänhet. Där Essi har kommit tillfreds med att livet inte blev mer än det blev så är hon mån om att det inte ska bli likadant för Takku ”Om du ska hata någon får du gärna hata mig eller dig själv men du får inte hata andra”.

Takku som har problem med sin ilska mot andra för börja i en ny skola och får en lärare som lever livet genom att sno elevernas gräs och sälja vidare själv. En härlig start helt enkelt. I en av de roligaste men även tragiska scenerna springer Essi ut och ringer ett nummer som hon inte har ett aning om vem det leder till och skäller ut personen som svarar för att hennes liv gick åt helvete. (fritt från minnet)

Förvirrad röst på andra linjen – Men det är inte mitt fel ?

Essi – Nej men jag är trött på att det ska vara mitt fel 

Bra samtal.

När Essis alkoholglada pappa kommer tillbaka in i deras liv och får han bli ett tvivelaktigt stöd åt Takku i skolan som skapar just ett hopp för att hon ska kunna klara livet något bättre än vad hennes mamma och morfar gör. Centralt i filmen är just relationen till den lott som livet ger oss och hur vi hanterar den men att möjligheterna till en drägligare liv finns men att dräglighet är ganska relativt.

Filmen är beskriven som ett familjedrama vilket är sant men för att lätta upp det genomgående tunga stämningen så är det fyllt med sarkastisk humor, snabba ordväxlingar och cyniska livscitat ackompanjerat av vackra långsamma scener med drömmande färgsättning som blir en hoppfylld nyans. Delvis klychig men det är inte mig emot – klyschor är sanningar som sagts flera gånger förr om något men det handlar mer om hur de levereras än kvantiteten och här leveras dom överlag perfekt.

Skrivet av Eduardo

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.

Fler inlägg av Maila Eduardo
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg