Senaste Kommentarer

Top Commenters

12 Years a Slave – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 20 december 2013 i

Recensioner

12 years a slave, ny bild 4

Recensionen publicerades första gången 31 oktober 2013, i samband med visning på Stockholms filmfestival.

Regissören Steve McQueens 12 Years a Slave inviger Stockholms filmfestival.

Året är 1841 och vi får följa den bildade och fiolspelande Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), en fri svart man som lever med sin fru och sina barn i Saratoga, New York. Han stöter ihop med två underhållare som är på jakt efter en musiker till deras show. De erbjuder honom bra betalning mot att han följer med dem på turné. Ett erbjudande Solomon inte kan tacka nej till. På en middag drogar de sedan ned honom och han säljs till slavhandlare som tar med honom söderut. 12 Years a Slave kan inte beskrivas som någonting annat än otroligt gripande – i ordets mest arketypiska betydelse. Mycket går ju att hänföra till ämnet i fråga, få upprörs inte över orättvisan, grymheten och den totala orimligheten i den amerikanska slavhandeln – eller slavhandel överhuvudtaget. Men mycket står också att finna i McQueens berättargrepp och manuset.

12 Years A Slave 10

Chiwetel Ejiofor som Solomon Northup

Till en början agerar Solomon som människor från en hyfsat välordnad tillvaro reagerar: han hänvisar till rättigheter och försöker med logiska resonemang hävda sin autonomi. Hans tillvaro raseras sedan steg för steg när han inser att han talar för döva öron. För Solomon är, som det verkar, denna behandling främmande, trots att han är svart. Han får också, på ett smärtsamt sätt, lära sig att hans meriter och kunskaper, eller sanningen, inte spelar någon roll i denna rasmässiga hierarki – han är per definition underställd den vita människan. Och det här är en av anledningarna till att filmen blir så stark. Slavtillvaron är främmande för Solomon, precis som den är det för oss. Han lär sig navigera i ett rasregelsystem vars koder ofria svarta män och kvinnor redan behärskar. På ett sätt är det ju bedrägligt, eller kanske snarare sorgligt, att den empatiska förmågan bara når så långt att en skildring blir så mycket starkare när man ställs inför utpräglade igenkänningsfaktorer. Jag vill inte skylla det på den mänskliga naturen, jag tror att den kulturella biten spelar så mycket större roll. Men vi identifierar oss lättare med Solomon just för att vi ligger så nära honom i kulturellt hänseende.

12 Years A Slave 6

Master Ford (Benedict Cumberbatch) ger Solomon en fiol

McQueen har i sina långfilmer stegvis rört sig närmare ett mer traditionellt Hollywood-berättande. Från den suggestiva Hunger (2008) till den något mindre suggestiva Shame (2011), till ett fullfjädrat konventionellt berättande i 12 Years a Slave. Det är klassisk Hollywood-dramaturgi och ett rakt bildspråk. Detta skulle ju kunna vara en brist, men det bär ändå, tack vare McQueens specifika signum: kroppen. Han har en omistlig förmåga att både skildra, och skildra med, kroppen. För det är en studie i kropp och kött, på ett ytterst brutalt sätt. Det utspelas på kroppen, händer med kroppen. Och det upplevs också med kroppen. Jag vet att det är faktiskt omöjligt, men det känns som att bilderna tar sig in i huvudet genom magen. Det är också främst vad som händer med kroppar som påverkar och hänger kvar i mig. Det icke-fysiska tar plats i ett språk vi känner igen från andra ”slav”-filmer, eller filmer som belyser rasism, även om det tål att återberättas. ”Nigger” repeteras om och om, liksom hamras fram, och in, för att befästa och reproducera hierarkin såsom sanning. En förutsättning för att skrida från språkets handling till fysisk handling, en förutsättning i avhumaniseringsprocessen. Men det är tydligt att det är en film, och inte en bok, det är i den visuella realismen McQueen excellerar. Vi får också ta del av ett slags slavägarnas god-cop-bad-cop, i form av den, givet kontexten, ”gode” Benedict Cumberbatchs rollfigur och det sadistiske Michael Fassbenders dito. Båda agerar ju vidrigt, men sammanhanget gör att i alla fall jag till min förvåning och absurt nog upptäcker att jag gillar Willam Ford (Cumberbatch). En väl skildrad bedräglighet. Skådespelarinsatserna är också överlag helt fantastiska.

12 Years A Slave 3

Master Epps (Michael Fassbender) i ett av sina sadistiska utfall mot Solomon

Det finns ju alltid en risk med ett särpräglat kroppsorienterat bildspråk. McQueen drev det ju redan väldigt långt i Hunger. Det kan betraktas som ett billigt trick, ett allt annat än icke-sublimt sätt att påverka publiken. Det föreligger också en viss våda att välja ett uttryckssätt som kan bidra till att man tvingar sig allt längre ut i ytterligheterna, tills det bara blir en excess i brutalitet. Men jag vill hävda att detta är McQueens absolut största styrka, det fungerar varje gång – och synnerligen väl i denna film. En otroligt gripande upplevelse som inte förtjänar någonting annat än högsta betyg.

12 Years a Slave visas på Stockholms filmfestival 6:e, 16:e samt 17:e november, och har biopremiär 20 december. 

betyg5

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg